"Cute books"?

Persephone Books är ett förlag som specialiserar sig på främst bortglömda författare och då " by women, for women and about women".  Jag har skrivit lite om det här förlaget tidigare men det kan vara väl värt att upprepa för jag tycker att utgivningen är verkligt spännande. Framför allt är den opretentiös- det är inte de stora, djupa och filosofiska romanerna som Persephone ger ut utan böcker som gemene man (kvinna) lätt och ledigt kan ta del av och tycka om. (Därför är det verkligen ingen så kallad skräplitteratur).

There are cute books, there are beautiful books and then there are Persephone books.’

Så skriver man i Irish Times.

Här lite om vårens utgivning:

"In the spring of 2013 we bring out: Heat Lightning (1932) by the American novelist Helen Hull (1888-1971), and The Exiles Return (1958), a novel by Elisabeth de Waal (1899-1991). The former is about a young married woman coming back one summer to her Midwestern home. The latter, which has not been published before, is about four exiles’ return to Vienna a few years after the war; we publish on March 11th, 75 years after the Anschluss when German troops marched into Austria."

HÄR är länken till förlagets hemsida.

Someone at a Distance av Dorothy Whipple

Persephone Books är ett Brittiskt förlag som specialiserar sig på "glömd 1900-talslitteratur" och främst då böcker skrivna av kvinnliga författare. De bäst säljade av dessa upphöjs så småningom till "Persephone classics". "Someone at a Distance" har hedrats med denna utnämning.

-

Boken kom ut för första gången år 1953. Dorothy Whipple var då en välkänd författarinna med flera bästsäljande böcker. Whipple var även ett stort namn i USA. "Someone at a Distance" kom att bli hennes sista roman- hon fortsatte att skriva men koncentrerade sig på noveller och barnböcker.

-

I förordet till "Someone at a Distance" skriver Nina Bawden mycket tänkvärt- hon talar om att "Time is a notorious monster of ingratitude" och hon prisar Whipples "gentle, domestic tales".

-

Jag började läsa Whipples roman igår- och- den fångade mitt intresse direkt. Det var helt omöjligt att släppa boken och åt fanders med OS och allt vad TV heter för den delen-ingenting går upp mot en välskriven berättelse. Är det stor litteratur? Nej, det kanske det inte är- jag skulle vilja sätta Whipple i kategorin "mycket passande bokcirkelbok" (och jag menar det med all respekt)- men det är stor berättarkonst.

-

I romanen möter vi familjen North- den goda, osjälviska hustrun Ellen- hennes man Avery (stilig och delägare till ett bokförlag)- sonen Hugh som fullgör militärtjänstgöring och dottern Anne, 15-årig hästflicka- inackorderad på internatskola. Averys mor- gamla fru North (en riktig harpa och mardröm till svärmor för Ellen) är också en av huvudpersonerna.

-

Så skapar Whittle en intressant intrig genom att lägga till en orm i detta nästan-paradis. Louise Lanier är en ung och vedervärdigt egoistisk och bortskämd ung dam (Nina Bawden utnämner henne till en modern Emma Bovary)- bosatt i en liten fransk håla, dotter till en bok-och pappershandlare ("spécialiste du Stylo"). Louise är missnöjd med sin tillvaro och sätter in en annons i the Times där hon erbjuder sina tjänster i form av lätt hushållsarbete och fransk konversation... Gamla Mrs North svarar och in i handlingen kommer nu ondskan personifierad.

Hela familjen Norths tillvaro omkullkastas i olika omgångar. Slutet är kanske något för väl tillrättalagt men romanen i sin helhet är väl värd att läsa- mycket för de fina människoporträttens skull.
-

"Louise smiled wryly. It was a book she knew by heart. The only character in literature for whom she felt profound sympathy, with whom she felt affinity even, was Emma Bovary. No one, she often said to herself, understands better than I do why she did as she did. It was the excruciating boredom of provincial life".

-