Redi Tlhabi och hennes resa tillbaka till Soweto

Redi Tlhabi är en sydafrikansk journalist och även en mycket uppskattad radiopratare . Hennes litterära debut beskriver en svår barndom och ungdom kantad av våld och enorm utsatthet. "Endings & Beginnings" har alldels nyligen tilldelats Sunday Times (den sydafrikanska utgåvan) Alan Paton Award.


"It was also at this time that her father - her hero - was violently murdered, his body discovered on the street, with one eye removed. The perpetrators were never found, and the neighbourhood continued to talk about how he had to be buried without his eye.---- Redi has to remind herself to stay sane. ---Endings and beginnings is Redi's quest to find out the truth about the circumstances surrounding her father's death. As an adult she visits his grave and decides to find the people that killed her father and ask them why. "

I boken beskrivs också Redis kärlek till Mabegzo, en kriminell man med mycket dåligt rykte - även han blir mördad.

"She also goes on a quest to finally humanise Mabegzo who was hated and abhorred by so many when he was alive. She visits and speaks to his family, friends and neighbours and pieces together the life of this man who came fleetingly through her life but whose presence she would feel for a long time to come ."

HÄR en länk till en intervju med Redi Tlhabi.

Show More

Show Less

Cluj

Regniga dagar passar det bra att sortera papper och annat- ett försök att bli av med onödig ballast. Jag hittade en låda med gamla vykort och så fastnade jag... de här gamla minnena kan jag givetvis inte kasta bort.

Min far var esperantist och under 1930-talet reste han till både Paris och London på så kallade "esperantistläger". Han knöt många kontakter och kort och brev skickades och mottogs från olika håll i Europa.

Cluj, står det på vykortet och det är ett vykort med tre olika språk. Framsidan har både rumänska "Cluj - Palatul Justitiei" och ungerska "Koloszvár. Igazságügyi palota"inpräntat. Staden hade många namn. Rumänska Cluj blev till Koloszvár på ungerska och till Klausenberg på tyska. Baksidan är fylld av esperanto (jag förstår inte mycket, tyvärr.)

Samma vy som ovan men cirka 100 år senare... justitiepalatset står kvar... (fotot är lånat).

Cluj ligger i Transsylvanien (eller på tyska Siebenbürgen) och det är en stad med en relativt stor ungersk befolkning. (Under andra världskriget vandrade staden från rumänsk ttill ungerskt och igen till rumänskt styre.) Cluj är en mycket kulturell stad och har en rik historia. Massor att läsa finns det HÄR .

Lacul din Parc- Sétadéri tórészlet. Cluj. Vykort från 1933.

Ordets hjältinnor: Martha Gellhorn

Martha Gellhorn (1908-1998) var nomad av naturen- det påstod hon i alla fall själv och "hem" hade hon haft på nära tjugo platser runt om i världen. Frimärket ovan är från 2008 och det är ett i en serie av fem journalister där Martha Gellhorn är den enda kvinnan.

Gellhorn skrev förutom reportage också reseböcker och romaner/noveller. På svenska finns romanen "Liana" (1944) och "Den tredje vintern:reportage 1936-1990" (1995).

Hon reste i Spanien med Ernest Hemingway för att skriva om inbördeskriget och senare skrev hon från Tyskland och år 1944 var hon med på stränderna i Normandie (utklädd till sjukvårdare för att verkligen få vara med i hetluften). (Gellhorn och Hemingway var gifta med varandra mellan 1940-1945).  "I followed the war wherever I could reach it".

Martha Gellhorn och Ernest Hemingway (nr fyra från vänster) på resa i Kina.

Efter andra världskriget skrev Martha Gellhorn för tidskriften Atlantic Monthly och hon rapporterade både från Vietnamkriget och Sexdagarskriget. Det var först på 1990-talet som hon förstod att hon inte längre orkade bevaka krig längre. Sliten, blind och svårt sjuk i cancer tog hon sitt eget liv strax innan hon skulle fylla 90.

Två citat av Martha Gellhorn:

 I tell you loneliness is the thing to master. Courage and fear, love, death are only parts of it and can easily be ruled afterwards. If I make myself master my own loneliness there will be peace or safety: and perhaps these are the same.

The only way I can pay back for what fate and society have handed me is to try, in minor totally useless ways, to make an angry sound against injustice.

Bland cup-cakes och kalashnikovs

Den här boken hittade jag och titeln är ju lockande. Utan att på något sätt glorifiera kriget måste jag ändå säga att de kvinnliga krigskorrespondenternas reportage intresserar mig mera än muffinstillverkning (de senare äter jag hellre än läser om).

När jag kikar på innehållsförteckningen ser jag att det är en blandning av ämnen (War, Home & Family, Poltics, Race and Society, Emancipation and Having It All etc., etc.,).

Djuna Barnes skriver under rubriken "How it feels to be forcibly fed" och ja, det handlar om kvinnlig rösträtt och kampen för den. Gitta Sereny skriver om brott och straff och Zelda Fitzgerald skriver om "Flappers". Många, många fler reportage finns det och jo, jag skaffar nog ett begagnat exemplar av boken så småningom. Det är inte bara de säkert mycket välskrivna reportagen jag vill åt utan också ett århundrade av historia (med starkt fokus på kvinnor).

De sista entusiasterna

MacDiarmid memorial nära Langholm, Skottland (lånat foto).

"Let the lesson be- to be yersel's and to mak' that worth bein"


Det var väl det vi var, min väninna Susan och jag. I e-postens tid skrev vi gigantiska brev till varandra- och Susan's långa brev håller jag på att sortera just nu. Det är en korrespondens som sträcker sig över mer än trettio år. All kommunikation upphörde den 1 december år 2009- då somnade Susan in på ett sjukhus i Dublin efter en lång och tapper kamp mot sin cancersjukdom. Jag har inte orkat ta tag i hennes brev förrän nu, brev som ofta innehåller både tidningsurklipp och nedskrivna favoritdikter. Vi var båda obotliga romantiker.... Jag saknar hennes optimism och hennes aldrig falnande tro på en bättre framtid. Inga flera brev med så spretig handstil och så överfyllda sidor kommer någonsin att landa i min brevlåda . Därför vårdar jag min brevskatt ömt och läser stora delar av min egen och Susans livs historia i långsam takt.

Hugh MacDiarmid (1892-1978) var en favoritpoet och här är ett utdrag ur en av hans dikter:

And again the wind came
Blowing me afar
In fair fantastic fires,
-Ives and irises invading
The upland garths of ivory;
Queen daisies growing
In the tall red grass
By pools of perfect peace;
And bluebells tossing
In transparent fields;
And silver airs
Lifting the crystal sources in dim hills
And swinging them far out like bells of glass
Pealing pellucidly
And quivering in faery flights of chimes;
Shivers of wings bewildered
In alleys of virgin dream;
Floral dances and revels of radiance
Whirling in stainless sanctuaries;
And eyes of Seraphim,
Shining like sunbeams on eternal ice,
Lifted toward the unexplored Summits of Paradise.

Ett tack till en översättare

Margaret Atwood är ingen okänd författare. Tvärtom. De flesta av hennes prosaböcker kommer snabbt ut i översättningar på många språk. Värre är det med poesin- Margaret Atwood är nämligen också en mycket duktig lyriker som har gett ut inte mindre än femton diktsamlingar. Det tycker jag att man borde uppmärksamma mera. Därför är det så oerhört glädjande att Atwood's "Susanna Moodies dagböker" nu finns att få på nynorska. Jag tackar översättaren Anna Karin Torheim för detta och njuter av varje gjendiktad strof i den här samlingen.

Den här diktsamlingen kom ut i originalversion år 1970 och har fått klassikerstatus i Kanada (Atwoods hemland). Dikterna följer Susannas öde från det att hon sätter fot på kanadensisk mark år 1832 och ända fram till dess att hon lämnar det jordiska och går över gränsen till en annan verklighet.
Inspirationen till den här boken fick Margaret Atwood via en dröm. Hon läste sedan Susanna Moodies "Roughing it in the Bush"- men blev besviken och tyckte illa om den svulstiga prosan. Däremot fängslades hon av Moodies starka personlighet som lyste över sidorna.

"If the national mental illness of the United States is megalomania, that of Canada is paranoid schizophrenia". Mrs Moodie både älskar och hatar det kanadensiska landskapet- det bryter ner henne men det är samtidigt sagolikt vackert. Atwood säger också att "we are all immigrants to this place even if we were born here: the country is too big for anyone to inhabit completely, and in the parts unknown to us we move in fear, exiles and invaders."

Dikterna om Susanna Moodie är vackra och sorgsna- de fångar hennes själ, hennes längtan och hennes ständiga kamp för tillvaron.

Susanna Moodie anlände först till Quebec efter en lång resa över Atlanten. Hon bosatte sig i Ontario.

Dei andre spring og hoppar, ropar
Fridom!

Vatnet i rörsle vil ikkje vise meg spegelbildet mitt.
Berga bryr seg ikkje.

Eg er eit ord
på eit framandt språk.

Jag tycker att den här dikstamlingen ger en så innerlig och känslig skildring av den utsatthet och den kamp som Susanna Moodie måste ha genomlevt- "eg er eit ord på eit framandt språk"- och det är en verklig ynnest att få läsa de här dikterna på ett skandinaviskt språk (och då särskilt på vacker nynorska).

Nybyggarlivet är hårt, ofta skoningslöst hårt. Susanna miste en av sina söner genom en drunkningsolycka.

Det var ei ulukke; han fekk ikkje luft,
hengande i elva lik eit hjerte.
Dei henta opp den vasshaldige kroppen,
-----
Eg planta han i dette landet
lik eit flagg.

Kvinnor som Susanna Moodie är odödliga och Margaret Atwood låter henne återuppstå både i dikten och i verkligheten. En av de sista dikterna handlar om en Susanna som vandrar genom dagens Toronoto i virvlande snöstorm.

---
no höyrer eg

    raslinga frå snöen

englane som lyttar over meg

"Susanna Moodies Dagböker" har försetts med Margaret Atwoods eget efterord och dessutom skriver också Anne Karin Torheim utförligt om både Atwood och Susanna Moodie i gjendiktarens efterord .

Det här är en liten juvel till bok. Gnistrande och omistlig.

Boken har getts ut av Cappelen Damm förlag. Jag har skrivit lite om Susanna Moodie och hennes systrar (hon hade flera som alla var duktiga skribenter och författare) HÄR.

Det handlar om fåglar

Jag tycker mycket om fåglar fast i morse sa jag några väl valda (nte så vackra) ord till duvan "Henrietta" som kaläter min vinbärsbuske. (Hon ser ut att heta Henrietta och är det inte en hon så heter hon Henry). Koltrastarna får däremot gärna kalasa på mina bigarråer och det finns inget vackrare än att lyssna på trastens sång från högt där uppe i trädkronan- helst en tidig morgon.

Lyrikvännen har kommit ut med ett alldeles färskt nummer -lagom till semester och lässtunder i hängmattan (eller var det nu kan bli, själv äger jag ingen hängmatta). Man har valt ett verkligt förnämligt tema den här gången "Fåglar i poesin".  Jag har bara tittat igenom häftet som hastigast (väl över 100 sidor) och konstaterar att det är många olika fåglar som får sjunga och de avbildas också - en samling fina illustrationer av bland andra bröderna Wright, Magnus Körner och Peter Elfman.

Många vackra dikter- alla med fåglar som inspiration. Här de sista raderna från Lennart Sjögrens "Flyttfåglarna"

De vet inget slut
eftersom de inte visste någon början.
I sina vingar lever de.

Därför berör oss fåglarnas liv.

(Ur diktsamlingen Havet från 1974)

Nästa nummer av Lyrikvännen har temat "Bukovina" och det kommer ut i september. Rumänsk samtidspoesi ska man dessutom bjuda på.

"Vi reser i tid och rum till gränslandet där poesi skrevs på fyra språk". Visst är det något att se fram emot. Läs mera om Lyrikvännen HÄR.

Ordets hjältinnor: 2

Det här inlägget är en repris från år 2011 men jag tycker att det kan vara värt att lägga upp det igen. Steve Sem-Sandbergs romantrilogi finns i ny utgåva från 2011 och de övriga två kvinnorna som behandlas i den är Ulrike Meinhof och Lou Andreas-Salomé. Jag tyckte avgjort bäst om porträttet av Milena.

"Ravensbrück" är den tredje och avslutande delen i Sem-Sandbergs trilogi och nu handlar det om den tjeckiska journalisten Milena Jesenská (1896-1944) född i Prag och död i koncentrationslägret Ravensbrück, som var beläget nio mil norr om Berlin.

Romanbiografin om Milena är stark läsning och Sem-Sandberg känner djupt för den här kvinnan- ingen tvekan om den saken. Han tar upp henne ur glömskans mörker och han för fram henne som den passionerade, kärleksfulla kvinna hon var. Milena Jesenska är annars mest ihågkommen för sin vänskap med Franz Kafka- men hon hade ett alldeles eget och sjudande liv. Det får vi ta del av här, tack vare Sem-Sandberg.

Född och uppvuxen i Prag- moderlös vid den känsliga åldern av 16 år och sedan i den tyranniske faderns våld till dess att hon får nog och drar iväg till Wien. I Wien gör hon sig ett namn, hon skriver och hon håller salong. Hennes äktenskap är dock mycket olyckligt och hon flyttar tillbaka till Prag. Ny man och ett litet barn - en flicka- som så småningom, långt senare ska skriva sin mors biografi.

Så kommer den mörka tiden, solen går ner över Europa och "klockan fem över halv nio på morgonen den 15 mars 1939 anlände det tyska rikets soldater till Národní třída. Ingen tittade, ingen vände sig om".

Milena blir aktiv inom motståndsrörelsen och hjälper osjälviskt andra. Hon är oförsiktig, skonar sig inte själv och så kommer den där knackningen på dörren- hon fängslas av Gestapo och blir så småningom förd till Ravensbrück med "röd stjärna" (politisk fånge). In i det sista kämpar hon för sina ideal och är till hjälp för sina medfångar. Hon dör av njursvikt i maj 1944.

Jag läste boken med penna i handen och skrev ner på ett löst papper (biblioteksböcker ska man inte klottra i). Det finns så många fina passusar att återge-men jag måste begränsa mig.

Om Prag skriver Milena så här (sid 650): " Det påstås att Prag är en urgammal stad, och av det får man känslan av att allt i Prag skulle vara gammalt och dött. Men så är det ju inte. Bättre vore att säga att Prag är en rymlig stad, och att den har blivit rymligare med åren. Här finns alla tider närvarande samtidigt, medeltid och nutid, och ingenting av det är någonsin dött."

Och om fönster: "Jag älskar spårvagnsfönster och tågfönster. Att se något genom ett fönster förefaller mig mer njutbart och engagerande än att se det direkt. Att se något genom ett fönster innebär att man inte äger det man ser. Man förflyttas. Och förflyttningen innebär att man bevarar ett utrymme för sin egen längtan efter det man ser." (s.703)

Om moderna kvinnor: (s. 705) " Jag tror att det är väldigt vanligt i dag att människor, och det gäller i synnerhet kvinnor, blir deprimerade därför att de känner att deras liv så tidigt fastnar i ett mönster. De kan vara lyckliga i sina äktenskap, ha goda och förnuftiga män och flitiga barn. Men samtidigt känner de att så som de har det nu kommer det att förbli för alltid. Sådana kvinnor för klokt i att tänka att det inte finns någonting ödesbestämt i en modern människas liv. Det finns alternativ till varje handling. Det är din sak att avgöra vad du vill förverkliga. Av det följer också att moderna kvinnor framför allt måste lära sig att låta bli att skylla ifrån sig. Ens eget liv är aldrig någon annas fel."

Av de tre böckerna är det "Ravensbrück" som griper mig allra mest. Ett så kärleksfullt kvinnoporträtt .... ett så på en gång stort och sorgligt levnadsöde. En del scener från koncentrationslägret är mycket svåra att läsa. Jag kan inte återge dem- det klarar jag helt enkelt inte av.Men- Miléna Jesenskás vackra stjärna lyser säkert någonstans däruppe på himlen-den ska aldrig slockna och jag tar den här boken till mitt hjärta.

En mycket obehaglig syskonskara

Jag har läst Sigfrid Siwertz "Selambs" och fått den ena obehagsrysningen efter den andra. Inte för att det är en dålig bok, tvärtom, utan för att den är så diaboliskt skriven. Här avporträtteras fem syskon ,Peter, Laura, Stellan, Hedvig och Tord ,  och alla är de helt svarta i själen. Inte den minsta lilla ljusglimt- bara elakheter och perversioner för perverst är det att älska penningen så mycket ( i Tords fall slår det över på andra sätt. )

Varje syskon får sin beskärda del av utrymmet i den här krönikan och det är verkligen ett monument över egoismen i dess allra högsta potens. Värre än så här kan de väl knappast bli. Peter ruvar på guldet som en annan drake och lever samtidigt i ren misär för att inte slösa på det han tillskansat sig genom rena bedrägerier.( Han drar sig givetvis inte för att utnyttja sina syskon.) Ensam lever han och ensam dör han och den son han har (u ä) utnyttjar han bara som ett "supsällskap" (ett supsällskap som han dessutom förleder och depraverar å det grövsta).

Laura är en känslokall utnyttjande kvinna och Hedvig som utbildar sig till sjuksköterska (ett osannolikt yrkesval) är också en ofullständig människa med ett minimalt känsloliv. Stellan blir officer och tycker att det är mycket lustigt att roa sig på andras bekostnad. Han är feg och hållningslös och precis som sina syskon bara förälskad i pengar. Tord lever ett bohemliv på en ö tillsammans med en kvinna som han plågar och misshandlar å det grövsta. Han gillar insekter och studerar dem noga- "de är så grymma".

Alla dessa fem får sina rättmätiga straff och jag tror att författaren (Sigfrid Siwertz) har känt en stor skadeglädje när han skrev boken (som ska vara baserad på en verklig familj).

Jag tycker inte alls att den här boken är "gammal skåpmat" - visst får man läsa vissa delar med den tidens ögon (1920-tal) men beskrivningen av egoismen som universalmål äger kuslig aktualitet även idag. Metoderna är i stort sett desamma.

Tråkigt är det att TV-serien som visades år 1979 inte har kommit i repris (ännu) och inte finns den på DVD heller. Bengt Lagerkvist var en gudabenådad regissör och jag länkar till listan med alla de teaterpjäser och serier i hans regi som visats på TV.

Ett fint utflyktsmål

För den som har tänkt sig en tur till Sjaelland i sommar (via cykel eller bil kanske?) tror jag att Malergården i Plejerup kan bli en givande upplevelse. Plejerup ligger i Odsherred alldeles i det nordvästra hörnet av Sjaelland. Odsherred är markerat i rött på kartan nedan.

Malergården i Plejerup var under många år hem för familjen Swane. Sigurd Swane (1879-1973) är kanske den mest kände av dem men även hans hustru Agnete (1893-1994) och de tre barnen Hanne, Henrik och Gerda var berömda konstnärer. (Henrik övergav dock konsten för fotografering så småningom).

Jag minns ett TV-program från 90-talet som visade Agnete och hennes födelsedagsfirande. Det var inte vilken födelsedag som helst utan hennes 100:e. Hon var synnerligen aktiv och bakade själv en del av kakorna . Allt med hjälp från den älskade dottern Gerda som hon berömde väldigt. (Sonen var hon lite mera ilsk på för "han går kun der og roder", sa Agnete.)

Idag är hemmet ett museum och de tre barnen är borta men familjen lever kvar för här finns tavlorna, föremålen och säkert också känslan av en ständig närvaro. Malergården har blivit en del av Odsherreds konstmuseum och jag länkar till den fina webbsidan HÄR. (Så kan man kika på flera av konstverken också).

Angle of Repose

Och nej, jag tänker inte hålla föredrag om ämnet för det här är något jag definitivt inte behärskar men eftersom jag fallit tungt och sitter djupt fast i Wallace Stegners berättarkonst blev jag väldigt nyfiken på titlen på den roman jag just nu är så tagen av "Angle of Repose". Ovan ser man förklaringen och det finns några riktigt bra och kortfattade rader om fenomenet HÄR.

Tyvärr är det inte särskilt mycket av Stegner som blivit översatt till svenska och "Angle of Repose" hör inte till den lilla mängden. Den här boken belönades med Pulitzerpriset år 1972 och den handlar om en äldre handikappad man, Lyman Ward, som börjar skriva om sina farföräldrars levnadshistoria.

Jag kan tänka mig att nutid blandas med dåtid och att Stegner igen låter tiden gå i cirklar och inte i raka linjer . Romanen är ganska lång-cirka 600 sidor och eftersom Stegner har en långsam berättarstil tänker jag följa hans exempel vad gäller läsningen. Maklig takt alltså- ett bra sommarprojekt, tror jag.

The Promise av Ann Weisgarber

Det här är ett foto från Galveston, Texas taget någon gång i september år 1900. Den 8:e samma månad slog orkanen till- den värsta i USA:s historia hittills vad gäller antalet döda (6000-12 000) och kostnader i dollars. Galveston är en ö alldeles utanför Texas kust och läget är utsatt  med en höjd över havet på bara några meter. Det räckte inte till när det blåste stormvindar på nära 200 sekundmeter (anemometern blåste bort så man kunde aldrig säkert fastställa vindhastigheten).

Jag har läst Ann Weisgarbers roman "The Promise" som har handlingen förlagd till just Galveston och de här ödesdigra dagarna år 1900. "The Promise" är vad man kallar för underhållningslitteratur och jag tycker att Weisgerber är en mycket god berättare. Hon har framför allt gett liv åt två starka kvinnor som båda får sina röster hörda genom sidorna. Den första är Catherine Wainwright en 29-årig pianist från en mindre stad i Ohio. Catherine har haft en kärleksaffär med en gift man och nu är hon skandaliserad. Hennes mor önskar henne dit pepparn växer och tjatar om giftermål så att Catherines skam ska tvättas bort, förhoppningsvis.

Catherine känner desperationen växa och så hittar hon några gamla brev från en tidigare beundrare, Oscar Williams. Hon tar mod till sig och skriver igen. Det visar sig att Oscar är nybliven änkeman och han är lika desperat att hitta en ny partner som Catherine, han behöver någon som kan ta hand om  sonen André. Catherine anträder den långa resan till Texas.

Galveston är något helt annat än Dayton, Ohio - hettan är tryckande och fukten dryper överallt. Myggorna frodas och det vimlar av allsköns "odjur" som till exempel skallerormar. Bara att gå till uthuset är en prövning för en bortskämd stadsdam. André är inte glad åt sin styvmor och i Oscars hem huserar sedan ett tag hemhjälpen Nan Ogden som inte är vänligare stämd hon heller. Det är med andra ord idel prövningar som väntar Catherine.

Romanens andra röst tillhör hushållerskan Nan Ogden- en ung kvinna som haft otur i livet. Två av hennes tilltänkta män har förolyckats, men Nan är en stark kvinna- hon har inte låtit sig knäckas. Nu sköter hon alla hushållsgöromål hos Oscar och tar hand om lille André.

Spänningen stiger i hushållet i takt med att vädret förändras- de två kvinnorna berättar växelvis och på så sätt förs handlingen framåt till den där hemska dagen i september. Det psykologiska dramat mellan tre människor (egentligen fyra för André är också i allra högsta grad inblandad) stegras och Weisgarber vet hur hon ska "dra sin slipsten" för att fånga läsarens intresse. Slutet blir både väntat och oväntat men givetvis kan det inte bli lyckligt med alla de här ingredienserna.

Bokens behållning är berättarkonsten och "The Promise" gav mig en riktigt underhållade lässtund. Vill man läsa mera om Galveston och orkanen år 1900 kan jag rekommendera Erik Larson's "Isaac's Storm" (1999).

Flappers

Definition på flapper: Slanguttryck för en kvinna som på 1920-talet klädde sig i kort kjol, hade bobfrisyr och lyssnade på jazz. Flapperstilen stod i samklang med tidens ideal om den frigjorda kvinnan. (Allt enligt Wikipedia).

Zelda Fitzgerald på en bild från 1922. Hon utnämndes till förgrundsfigur för Flapperstilen.

1920-talet var ett framstegens årtionde som fick ett oväntat hastigt slut.

    1920  Kvinnlig rösträtt införs i USA.
    1919  Kvinnlig rösträtt införs i Sverige, första valet där kvinnor får rösta genomförs 1921.            1925 Sveriges Radio startar
    1926 I Storbritannienvisas världens första TV.
    1927 Charles Lindbergh blir förste ensamflygare över Atlanten.
    1927 I USA har "The Jazz Singer", första ljudfilmen, premiär.
    1928 Den brittiske bakteriologen Alexander Fleming upptäcker penicillinet.
     1929 Börskraschen i USA avslutar tidsepoken.

Zelda Fitzgerald's roman "Save Me the Waltz" (från 1932) i ny utgåva. Den svenska titeln är "Charleston". Den kom att bli Zeldas enda roman.

Crossing to Safety av Wallace Stegner

I could give all to Time except- except
What I myself have held. But why declare
The things forbidden that while the Customs slept
I have crossed to Safety with? For I am There
And what I would not part with I have kept.

Robert Frost


I augusti år 1972 sitter en 64-årig man, Larry, på en veranda i Vermont. Det är tidigt på morgonen, platsen är bekant- Battell Pond i Vermont. Hit har Larry kommit med sin fru Sally för att ta farväl av Charity som ligger döende i magcancer. Battell Pond är fyllt av minnen sedan nära 40 år tillbaka och så löper Larrys tankar iväg och rör sig i cirklar kring det förflutna och kring  nuet.

"Crossing to Safety" är en bok om tidens flykt, om att åldras och om de förluster som obönhörligen följer med den svinnande tiden. Två par, Larry och Sally Morgan- Sid och Charity Lang, möts under 1930-talets USA. Det är svåra tider, depression och både Larry och Sid är glada över att ha hittat arbeten vid universitetet i Madison (båda undervisar i engelsk litteratur), Wisconsin. Den vänskap som uppstår blir stark och förstörs inte vare sig av tid eller pengar (Sid och Charity har gott om den varan men det har inte Larry och Sally).

"We straggled into Madison, western orphans, and the Langs adopted us into their numerous, rich, powerful resassuring tribe".

Berättelsen rör sig snirklande för Stegners tid är inte linjär utan den är i allra högsta grad cirkelrund. Ungdom, medelålder och ålderdom (eller kanske snarare begynnande ålderdom) går omlott och det som inte skördats av tiden och glömskan lyser starkt och bländande.

Allt är inte idyll- det finns inget paradis utan ormar och även det obehagliga finns med i den där packningen som räddas över till den andra sidan. Sjukdom (Sally drabbas av polio som nästan tar livet av henne), arbetslöshet (här träder Charity in som en räddande ängel) och så den där misslyckade vandringsturen där Sally insjuknade. En mycket obehaglig scen är den där Sid tvingas att packa om hela bagaget bara för att leta efter ett tepaket. Charity är nämligen en av dessa människor som måste ha kontroll in i minsta detalj. Larry funderar:

"You can plan all you want to. You can lie in your morning bed and fill whole notebooks with schemes and intentions. But within a single afternoon, within hours or minutes, everything you plan and everything you have fought to make yourself can be undone as a slug is undone when salt is poured on him. And right up to the moment when you find yourself dissolving into foam you can still believe you are doing fine."

Språket är tidvis mycket vackert, naturbeskrivningarna i synnerhet. Man måste ta sig lite  tid med den här romanen för den flyter ganska långsamt. Till slut hamnar vi igen vid nuet och Charitys dödsbädd- och ända in i döden organiserar denna starka kvinna allt. Hon går in i den med klar blick och med benhård vilja.

"It's as natural as being born", she said----- "To think that we'll become part of the grass, trees and animals, that we'll stay right here where we loved it while we were alive. People will drink us with their morning milk and pour us as maple syrup over their breakfast pancakes. So I say we should be happy and grateful, and make the most of it. I've had a wonderful life, I've loved every minute."

"Crossing to Safety" blev Stegners allra sista bok och den kom att kröna hans författargärning. Tankarna sätts igång när man läser och man kan inte undå att beröras mycket starkt av den här ovanliga skildringen av liv, död, kärlek och vänskap.

En lista : 31 amerikanska klassiker (och blivande klassiker)

Djuna Barnes

Helst skulle jag vilja illustrera med alla vackra bokomslag som jag kanske hade kunnat hitta men- det blir för yvigt. Nu gäller det alltså amerikanska författarinnor och urvalet är gjort av tidskriften Le Magazine Littéraire. Det har alltså fransk "touche". Romanerna är upptställda i kronologisk ordning och jag använder mig av den svenska titeln för i nästan alla fall finns en svensk översättning.

1. Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe (1852)

2. Unga kvinnor av Louisa May Alcott (1868)

3. Min Antonia av Willa Cather (1918)

4. Oskuldens tid av Edith Wharton (1920)

5. Herrar föredrar blondiner av Anita Loos (1925)

6. The Making of Americans av Gertrude Stein (1925) här hittade jag ingen svensk översättning.

7. Levande begråtna av Dorothy Parker (1930)

8. Charleston (Save Me the Waltz) av Zelda Fitzgerald (1932)

9. Imitation of Life av Fannie Hurst (1933)

10. Nattens skogar av Djuna Barnes (1936)

11. Borta med vinden av Margaret Mitchell (1936)

12. Spegling i ett gyllne öga av Carson McCullers (1941)

13. Två allvarligt sinnade damer av Jane Bowles (1943)

14. Främlingar på tåg av Patricia Highsmith (1950)

15. Blodsbunden av Flannery O'Connor  (1952)

16. Dödssynden (To Kill a Mockingbird) av Harper Lee (1960)

17. Narrskeppet av Katherine Anne Porter (1962)

18. Jag vet varför burfågeln sjunger av Maya Angelou (1969)

19. Fåglar av Mary McCarthy (1971)

20. The Front Runner av Patricia Nell Warren (1974)

21. Sita av Kate Millett (1977) Millett är feminist (radikal). Flera böcker av henne finns i svensk översättning.

22. Solomons sång av Toni Morrison (1977)

23. En gång är inte nog av Jacqueline Susann (1977) Chicklit från 70-talet.

24. Utrikes förbindelser av Alison Lurie (1984) Belönad med Pulitzerpriset.

25. Maskindrömmar av Jayne Anne Phillips (1984)

26. The Collected Stories av Grace Paley (1994)

27. Postcards av Annie Proulx (1992) Debutboken från 1992.

28. My Brother av Jamaica Kincaid (1997) Ännu inte översatt till svenska. Kincaid är från Antigua men har bott i USA sedan hon var tonåring.

29. Une Américaine à Paris av Diane Johnson (som är mycket lättare att hitta i fransk version än i engelsk och någon svensk översättning ser inte ut att finnas) (1997)

30. Blonde av Joyce Carol Oates (2000)

31. When the Emperor Was Divine av Julie Otsuka (som bland annat handlar om andra världskriget och interneringen av japaner i USA) (2002)

Ordets hjältinnor

Janet Flanner 1892-1978

En vass dam ser hon ut att vara Ms Flanner. Hon hade mycket att berätta och hon var tidningen New Yorkers korrespondent i Paris under många år (hon var aktiv ända till slutet av sin levnad). I Paris hamnade hon i intressant sällskap och hon var god vän med både Hemingway och Djuna Barnes.

Man kan läsa om Janet Flanner (och några till)  i Maren Gottschalks biografi "Der geschärfte Blick" men man kan också välja (som jag tänker göra) att skaffa Flanners alldeles egna reflektioner och berättelser från den tid det begav sig. "Paris was Yesterday" har getts ut av Virago. "Paris was Yesterday" är första delen i en samling av tre böcker fyllda med reportage från en annan tid men med ständig aktualitet.

Så här skriver man i New York Times:

  Flanner covered art, theater and literature, politics and popular culture, including mini-lessons in French history based on the funerary rituals for both the great and the good - such as Anatole France and Claude Monet - and the mad and the bad, among them Isadora Duncan and La Goulue.

Janet Flanner är dam nummer ett i en liten serie av intressanta och spännande kvinnor som jag tänker skriva om under de kommande dagarna.

Gårdagens reselektyr

Tågförseningar och lite annat strul gjorde att jag var extra glad åt tidskriften jag hittade på Pressbyrån i Malmö- Le Magazine Littéraire med en specialartikel om amerikanska författarinnor och med en rekommendation av 30 klassiker och moderna dito.

Det var också i stort sett den enda litterära tidskrift som fanns att hitta (jo då New York Review of Books fanns förstås men priset var astronomiskt och då avstår jag). Roligt då att det var en fransk sådan och det ser ut som om den kommer ut ungefär varje månad. Den kikar jag nog efter igen.

I min "har-läst-hög" finns numera "Selambs" av Sigfrid Siwertz och "The Promise" av Ann Weisgerber. Några rader om dem kommer nog så småningom.

Wonderful, wonderful Copenhagen

Fast jag hann inte med några bokhandelsbesök, tyvärr. Det får bli nästa gång. Jag tittade bara som hastigast in på Magasin du Nords tredje våningsplan (det är väl kanske en bokhandel men en skugga av sin forna skapelse.....). I år är det Kierkegaards år, det kunde man i alla fall konstatera för på ett bord låg en massa böcker av och om den kände filosofen, dock inte Brandes bok.

Varmt och kvalmigt var det men det är alltid lika roligt att komma till "Byen". Fin Degasuställning finns att beskåda på Glyptoteket (det blir nästa tur) och ja, på Köpenhamn tröttnar man inte i första taget. (men trött blir man i benen).

Gottlieb Ernst Clausen Gad 1830-1906

Jag saknar Gads bokhandel - den har flyttat från Vimmelskaftet (sedan 2009) och finns nu på Fiolstraede (inte så långt från Nörreport). Det är en bokhandel med anor och den var ett litet andningshål på väg från Havnegade och till Raadhusplatsen (då Ströget var en fin affärsgata och inte som nu en mardröm av krimskrams och affärer som finns på så många andra platser)- det var den gången man for över Sundet med båt och gick i "rätt riktning".

Gad var förläggare, bokhandlare och han grundade sin "Gads boghandel" redan år 1855. I över 150 år var den sedan kvar innan även den fick maka på sig för "skräpkulturen." Gad blev så småningom "Ridder af Dannebrog" och han ligger begraven på Assistenskyrkogården.

Nästa gång jag åker över Sundet blir det med Nörreport som avstigningsstation.

Flera nyheter

För två år sedan lyckades jag få tag på Petra Hulovás (Hulová är från Prag) debutroman i engelsk översättning "All This Belongs to Me" och jag skrev några rader om den också. Boken finns i svensk översättning numera (tack för det) och i höst kommer ytterligare en roman av Hulová ut på svenska "För medborgarnas bästa" (Rámus förlag). Nu handlar det om tiden kring den så kallade sammetsrevolutionen och hur allt i tillvaron plötsligt vänds upp och ner för många. Hulová har skrivit en samhällssatir den här gången och jag ser fram emot att läsa så småningom.

Hon är i ropet

Agnes von Krusenstjerna alltså. Det är bara att konstatera för nu har en över 600 sidor lång biografi  kommit ut  (Bonniers förlag) som väl kan läggas till alla nya utgåvor ar Krusenstjernas romaner.

Det var länge sedan jag läste Tony-trilogin men kanske är det dags att sätta igång igen.... mina utgåvor är från slutet av 30-talet. Hela 23 böcker på lika många år skrev Agnes von K. Några av dem finns som sagt i nya fina upplagor (och även i pocket). Det är bara att köpa eller låna.

Två nyförvärv

Nu ska jag läsa om tyska romantikens kvinnor ett tag - idag kom "Alles aus Liebe, sonst geht die Welt unter" av Katja Behrens. En mycket efterlängtad beställning.

Föreningen "Bibliotekets vänner" här på orten har ett litet antikvariat i bibliotekets vestibul. Där brukar jag alltid kika in och idag gjorde jag (som jag tycker) ett fynd -"Selambs"- av Sigfrid Siwertz. En nyutgåva från 1979 som naturligtvis tryckts upp i anledning av TV-serien som visades just det året (den såg jag inte, tyvärr) i regi av ingen mindre än Bengt Lagerkvist.

Selambs är från 1920 och med den handlar om fem syskon (inte särskilt sympatiska) och deras öden i livet. "En kapitalistfamiljs uppstigande och fall, om hur egoismen triumferar och förtär sig själv".

Här inledningsorden- man fångas direkt:

" Att skildra barndomens historia som de vuxnas är en förfalskning. Den klarvakne måste göra våld på sig för att berätta en dröm, sådan han verkligen upplevde den.
Högt över barnets huvud glider de stora händelsernas ström. Endast stänkvis och utan sammanhang får det medveten känning av dess virvlar. Just denna oförmåga att se sammanhanget gör verkligheten drömlik. Där regerar i barndomens långa dröm ett godtyckligt, outgrundligt och övermäktigt öde, slösande som feen med trollspöt vid prinsessans vagga eller grymt som vargen i sagan om Rödluvan. Skuggan av detta öde faller även över mognadens år. Dess spökbild förföljer oss ännu, när vi medvetet börjat länka vårt livs händelser. Endast ett fåtal av frihetens utkorade kommer verkligen till rätta med sina feer och troll.
Denna bok handlar om människor, vilkas barndom mest gick i vargens tecken- och som aldrig blev fria från sin barndom."

Sigfrid Siwertz är idag ganska bortglömd som författare. Han levde mellan 1882 och 1970 och under nära 40 år innehade han stol nummer fyra i Svenska akademien.

Milena Agus

I avdelningen kommande utgivningar : Milena Agus "Pappas vingar" som man snart kan läsa på svenska tack vare Elisabeth Grate Bokförlag.

För några år sedan läste jag "Onda stenar" av samma författare (och utgiven på samma förlag) och blev helt betagen. Givetvis tänker jag inte missa "Pappas vingar".

Lincoln

Jag brukar inte vilja äga filmer (DVD)- för det mesta ser man dem en enda gång och sedan står de där bara och samlar damm. Det är oftast enklare och bättre att hyra eller låna på biblioteket. Men... när det gäller de där speciella filmhändelserna gör jag undantag och Steven Spielbergs "Lincoln" hör till dem.

"Lincoln" är verkligen ingen vanlig film men vill man ha action ska man leta efter något annat. Den baserar sig på Doris Kearns Goodwins bok "Team of Rivals", en rejäl klump på nära 1000 sidor. Kearns Goodwin är en mycket duktig historiker och hon har noga letat i källorna för att få fram en så nyanserad bild som möjligt av Abraham Lincoln och männen runt honom. Titeln "Team of Rivals" kommer sig av att flera av de män som Lincoln kom att omge sig med tidigare varit hans rivaler när det gällde kampen om presidentposten år 1860.

Man behöver absolut inte läsa boken för att ha behållning av filmen men jag tyckte själv att jag visste alldeles för lite om männen i kulisserna och historien om det trettonde konstitutionstillägget (det som gjorde slaveriet olagligt). Det är nämligen den historien som Spielbergs film berättar om. Boken har jag haft i min hylla ganska länge och det känns bra att jag äntligen har börjat läsa (även om jag inte tänker attackera alla kapitel just nu).

Lincolns arbete med att lyckas ro det trettonde tillägget i hamn var tidvis en ren mardrömshistoria- han behövde en 2/3 majoritet i representanthuset för att få igenom förslaget. Det skulle inte gå utan ett antal röster från motståndarpartiet (demokraterna).

Secretary of State Seward, Representative John B. Alley and others were instructed by Lincoln to procure votes by any means necessary, and promised government posts and campaign contributions to outgoing Democrats willing to switch sides. Ashley, who reintroduced the measure into the House, also lobbied several Democrats to vote in favor of the measure.  Representative Thaddeus Stevens commented later that "the greatest measure of the nineteenth century was passed by corruption, aided and abetted by the purest man in America." (Texten är tagen från Wikipedia- Mer finns att läsa HÄR.)

Att Lincoln hade humor och att han var en fantastiskt skicklig talare är ingen nyhet och Spielberg visar också på Lincolns stora passion: anekdotberättandet. Här ska jag återge en av anekdoterna som finns i boken (och som också har fått sin rättmätiga plats i filmen) och den som inte tål att läsa det grovkorniga får hoppa över de kommande raderna.

Ethan Allen

Nu förflyttar vi oss till tiden strax efter det amerikanska frihetskriget och huvudpersonen är krigshjälten Ethan Allen.

"War hero Ethan Allen had occasion to visit England, where he was subjected to considerable teasing banter. The British would make fun of the Americans and General Washington in particular and one day they got a picture of General Washington and displayed it prominently in the outhouse so Mr Allen could not miss it. When he made no mention of it, they finally asked him if he had seen the Washington picture. Mr Allen said, "he thought that it was a very appropriate place for an Englishman to keep it. Why, they asked, for said Mr Allen there is nothing that will make an Englishman shit so quick as the sight of General Washington."

Spielbergs film kan man se många gånger för den är så lärorik och så är skådespelarprestationerna inte av denna världen heller. Jag tyckte t ex  att Tommy Lee Jones i rollen som den mycket drivande abolitionisten Thaddeus Stevens var något alldeles extra.

Mycket arbete för en viktig reform men det kom att ta väl över hundra år till innan man ens kunde skönja slutet på början.

Franz Kafkas sista tid

Ännu en kommande utgivning som jag ser fram emot- Michael Kumpfmüllers roman om Franz Kafka och hans kärlek till Dora Diamant. Den kärleken blev tämligen kortvarig för de två möttes först 1923 och Kafka dog redan i juni året därpå.

Michael Kumpfmüllers bok har blivit översatt till både franska och italienska och snart, som sagt, kommer den också på svenska. Norstedts förlag ger ut och översättningen är gjord av Lars W Freij.

Kungens trädgårdsmästare

På biblioteket fångades jag av titeln "Kungens trädgårdsmästare" en roman av Frédéric Richaud (f.1966) utgiven av bokförlaget Atlantis år 2000. Roligt att den fortfarande finns kvar i hyllorna för det är en verkligt fin liten bok. Romanen är kort (bara cirka 125 sidor) och den handlar om Ludvig XIV:s trädgårdsmästare Jean- Baptiste de La Quintinie (1624- 1688).

Det handlar också om Versailles för det var där de La Quintinie fick uppleva sin verkliga storhetstid. Han fick överta den gamla köksträdgården och så småningom blev han chef för "samtliga kungliga frukt- och grönsaksträdgårdar". I arbetet med dessa trädgårdar la de La Quintinie ner hela sin själ och det var ett drygt arbete dessutom för från början var allt ren sumpmark.

De La Quintinie företog resor till England och han brevväxlade med trädgårdsspecialister i många länder. Tyvärr har breven försvunnit så man kan inte få ta del av de säkert mycket spännande trädgårdstipsen och idéerna från den här tiden.

Boken ovan på bilden omfattar över 1000 sidor och den ska innehålla allt man behöver veta om trädgården och dess skötsel- allt en gång nedtecknat av de La Quintinie. Boken kom ut i nytryck år 1999 och är fylld av vackra illustrationer. Man måste dock läsa på originalspråket, franska.

De La Quintinies trädgårdar kan man se ännu idag om man besöker Versailles (under sommarhalvåret)- de ska se ut som de gjorde den gången på 1600-talet.

"Kungens trädgårdsmästare" har översatts av Jan Stolpe. En vacker bok om en gången tid och om en mycket speciell man.

"Växthuset fylldes sakta med blad, blommor och insekter, som han inte längre jagade. Han blev hänryckt över att kunns lyfta upp en växt och upptäcka ett helt folk där det vimlade av ben, antenner horn och skal. Vissa växter dog av angrepp från blomvivlar, mullvadssyrsor och tvestjärtar, och det skådespelet betraktade han alltid med förstämning. Men han tyckte om att tänka att denna död säkrade livet för en annan, att allt i livet bara var ett utbyte och ett givande av sig själv, och att insekten en dag skulle dö i sin tur och skänka sin vita mage åt andra rötter som där skulle hämta kraften att skjuta upp en smidig stjälk mot ljuset."

Amerikansk dagbok

Så har jag läst Siegfried Lenz dagbok från hans amerikaresa år 1962- den enda dagbok Lenz skrivit om man får tro honom. Boken finns ännu inte i svensk översättning men man kan ju hoppas att den kommer i svensk version så småningom för det är en intressant skildring av en dynamisk tid.

Resan varar i drygt en månad och den går från öst till väst och så tillbaka igen via Texas och Lousiana (New Orleans). Det är en icke oansenlig mängd stater och platser som Lenz hinner med och allt är nedtecknat med "writer's eye", dvs iattagande och reflekterande. Avsnitten är korta och koncisa och boken är lättläst.

På den tiden hette den stora flygplatsen i New York Idlewild Airport (efter golfbanan som den ersatte) - först i december år 1963 döptes den om till Kennedy Airport. Nu var det alltså 1962 och när Lenz anländer hamnar han så gott som genast mitt i en av de allra största politiska kriser någonsin- Kubakrisen. I Boston råder det full beredskap den 24 oktober och invånarna där väntar på det krig som de är helt säkra på ska komma. Man frågar efter skyddsrum och "säkra platser".  Hotellets portier säger "The United States are prepared to go to war".  Lenz kan inte göra så mycket utan fortsätter att äta sin stadiga frukost (han uppskattar mycket frukostarna i USA).

Så lämnar han Boston och Kubakrisen får ett slut. I Ohio får Lenz smaka på "alligator pears" (över huvud taget skrivs det mycket om mat i den här dagboken) ett lustigt namn på avocado. "Es gibt eine sehr interessante Frucht, die man auf vielerlei Weise bereiten kann (oft zum Salat); sie heisst alligator pear; Krokodilsbirne, wächst in Florida."

Allt är dock inte mat och Kubakris utan boken är rik på både jämförelser mellan tyskt och amerikanskt och möten med den tidens kulturpersonligheter (och "vanligt folk").

För mig blev boken både lite av en nostalgisk tripp tillbaka i tiden och ett mycket intressant resereportage av en skicklig skribent. Läs Richard Schwartz tankar om boken på Dixikon HÄR.

Tropiska fiskar av Doreen Baingana

Det är ofta hård konkurrens om de nya böckerna på "mitt" bibliotek. Jag hade tur som lyckades nappa åt mig "Tropiska fiskar" av Doreen Baingana. Jag har länge sneglat åt den boken i nätbokhandeln och känt att "den måste jag läsa" och nu är det gjort. Det är en liten och behaglig volym dessutom, den ligger så bra i händerna när man läser. Tranans förlag har gett ut.

Doreen Baingana (f.1966) kommer från Entebbe i Uganda och "Tropiska fiskar" är hennes litterära debut från år 2005. Boken tilldelades Commonwealth Writers Prize året därpå. Säkert mycket välförtjänt.

Handlingen är mestadels förlagd till hemlandet, Uganda, och vi rör oss i tiden efter Idi Amins skräckvälde.  Förlaget (Tranan) kallar boken för en samling sammanlänkade noveller- och så är det väl men man kan också läsa allt som en roman med fristående kapitel- en fin gränsdragning, tycker jag. Tre systrar- Patti, Rosa och Christine- växer upp i ett dysfunktionellt hem där Taata (pappa) långsamt men säkert super ihjäl sig och Maama inte riktigt orkar med barnen och hemmet.

"En kärlek som svepts in i förolämpningar och klagomål, berusade nätter, dreglande ursäkter och tysta morgnar. En stark hemlig sovrumslukt, som var mycket vacker och vuxen, som liknade detta att känna till och använda ordet fuck. Jag var äcklad, fascinerad, snärjd."

Så hamnar barnen på olika internatskolor där maten är dålig och där man går hungrig- så gott som ständigt. Tonår och fniss och kamratskap. Den första kärleken och skammen när den åtrådde inte dyker upp som avtalat...

Den mest gripande novellen i hela samlingen har Rosa som berättare- nu är det 1980-tal och Uganda hemsöks av en AIDS-epidemi av sällan skådat slag. Den yngre generationen drabbas hårt och skoningslöst. Rosa skriver ett brev i förtvivlan över sitt och många andras öde. Det brevet kan man inte läsa utan att beröras oerhört starkt.

"Vilket bättre sätt finns att begrava sina döda än att lustfyllt söka livet? Jag måste vråla mot döden just så som jag brukade göra med livet. Jag måste leva ännu intensivare."

Så tas berättandet över av den yngsta systern Christine som upplever en obehaglig "kärlekshistoria" (kärlek är det inte fråga om- bara utnyttjande) med en engelsman som säljer/exporterar tropiska fiskar till USA och Europa - och tjänar massor av pengar. Nu lever han, den verklige uppkomlingen,  i lyx och ser till att skaffa sig så många älskarinnor han någonsin kan.

"Peter var egentligen skär, inte vit, bortsett från håret, det lilla som var kvar.--- Han var knubbig som en tonåring, mjuk i kroppen, nästan feminin, och hade bleka sladdriga ben."

Så följer åren i Los Angeles- år i främlingskap och exil- år av anpassning till ett annat samhälle och den där känslan av att aldrig passa in, att vara osynlig. Starkt skildrat av Doreen Baingana som avslutar novellsamlingen med återkomsten till Entebbe, till Maama och den nu enda överlevande systern Patti som bor med modern.

Entebbe från luften (foto: Petter Lundkvist)

"Hon skulle tvingas lära om från början hur man levde på denna nya gamla plats som kallades hemma. Himlen var nu helt svart. Och någonstans långt borta, i detta nu, grydde dagen."

Tropiska fiskar var en bok jag lade ifrån mig med saknad och vemod men också glädje över att ha läst en vackert och intensivt berättad historia om flera liv.

Två nyutgivningar som gör mig extatiskt glad

Här har vi något att se fram emot! I höst ger bokförlaget Thorén & Lindskog ut Marlen Haushofers "Väggen" på nytt. Den har länge varit så svår att få tag på och bibliotekets exemplar börjar bli så tufsigt och sönderläst- för många är det som har lånat hem det här mästerverket. Så fint att den här romanen får komma ut igen!!

Äntligen, äntligen: Hur skall det gå med Pinnebergs? Underbart att se en så hett efterlängtad nyutgåva av denna klassiker. Det var då sannerligen på tiden. Förlaget Lind & Co står bakom den här goda gärningen. Jag läste en gammal utgåva från 1934 för något år sedan och skrev några rader om intrycken HÄR. 

Jag har kikat på höstens nya utgivningar precis som så många andra bloggare- några rader om vad jag hittade som fångade mitt intresse kommer nog så småningom.

Sommar i februari

Summer in February kom ut redan 1996 men den har tryckts upp i hela elva nya upplagor sedan dess och nu (år 2013) finns den också som film.

Temat i boken är klassiskt- ett triangeldrama : Två män älskar samma kvinna och det slutar inte lyckligt. Jonathan Smith har fått mycket beröm för sin bok som baserar sig på verklighet, en verklighet som går tillbaka till år 1913- den där sista sommaren innan helvetet brakade löst på kontinenten och allt skulle för evigt förändras. Läsaren tas med till en konstnärskoloni i Cornwall och huvudpersonen är Alfred Munnings.

Det här är en bok jag ser fram emot att läsa- tidsandan måste ha varit så speciell - jag tror inte att Europa hämtade sig efter det första världskrigets härjningar.

Laura Knight (1877-1970) förekommer säkerligen i berättelsen. Hon var också en av medlemmarna i konstnärskolonin.

Franska drömmar 3

I Alice Kaplans bok "Dreaming in French" finns mycket att läsa, lära och även att minnas. Några foton i boken visar både Susan Sontag och Angela Davis som gäster hos Bernard Pivot i hans TV-program Apostrophes. Apostrophes handlade om böcker, litteratur och författare och programmet var omåttligt populärt i Frankrike där det visades på fredagkvällar (mellan 1975 och 1990). Då bänkade sig i genomsnitt sex miljoner tittare framför TV-apparaterna för att se och lyssna på vad kulturlivet hade att erbjuda.

Jag har ett bestämt minne av att utdrag ur "Apostrophes" visades här i Sverige- kanske inte regelbundet men dock. Pivot hade verkligen utstrålning och han hade idel intressanta gäster.

Varje gäst ombads att svara på en del frågor i Questionnaire de Proust- HÄR kan man läsa en engelsk version av frågorna.

Franska drömmar 2

På biblioteket hittade jag Åke Erlandssons "Modern fransk prosa" (Symposion) som ger en kortfattad beskrivning av  fransk prosa efter 1968 (boken kom ut 1993 och det har alltså gått hela 20 år redan....). Gammalt (nåja, för mig är 20 år inte någon väldigt lång tid.....) gillar jag och det visar sig att en hel del av de böcker som tas upp av Erlandsson redan förpassats in i garderoben så att säga.

Det positiva med den här framställningen är att det är de svenska översättningarna som står i fokus och därför ges ju hopp om att man ska lyckas hitta en hel del via biblioteken (säkerligen väl magasinerat vid det här laget).

Här några av de böcker som jag fastnat för :

Gisèle Halimis självbiografiska " Apelsinträdet".(Le lait de l'oranger) . Den svenska översättningen av Kerstin Hallén  är från 1990 och den kom ut på Trevi. I boken skildras Halimis barndom i Tunisien och sedan hennes väg till advokatyrket i Paris- hon skriver också om vänskapen med Sartre och Simone de Beauvoir- en hel del om Algerietkrisen kan man lära sig om och ja, den känns som ett måste att läsa.

Inés Cagnati : Tok-Jenny (Interculture 1987 och översatt av Marianne Hoàng. Originalet är från 1976.

Om social utstötthet och förnedring och om att försöka klara livhanken på den franska landsbygden. Om ett utsatt barn och hennes mor.

Raphaële Billetdoux: Mina nätter är vackrare än era dagar (Atlantis 1986 i översättning av C.G. Bjurström). Visst är väl titeln vacker? En kort roman om passion och förälskelse- en våldsam kärlekssaga med ett abrupt och tragiskt slut.

Det är ingen slump att jag valt tre kvinnliga författare- och jag tycker att alla verkar intressanta men helt skilda i sätt att skildra  verklighet (och fiktion).

Samtliga bokbeskrivningar är lånade från Åke Erlandssons "Modern fransk prosa".