Ett tack till en översättare

Margaret Atwood är ingen okänd författare. Tvärtom. De flesta av hennes prosaböcker kommer snabbt ut i översättningar på många språk. Värre är det med poesin- Margaret Atwood är nämligen också en mycket duktig lyriker som har gett ut inte mindre än femton diktsamlingar. Det tycker jag att man borde uppmärksamma mera. Därför är det så oerhört glädjande att Atwood's "Susanna Moodies dagböker" nu finns att få på nynorska. Jag tackar översättaren Anna Karin Torheim för detta och njuter av varje gjendiktad strof i den här samlingen.

Den här diktsamlingen kom ut i originalversion år 1970 och har fått klassikerstatus i Kanada (Atwoods hemland). Dikterna följer Susannas öde från det att hon sätter fot på kanadensisk mark år 1832 och ända fram till dess att hon lämnar det jordiska och går över gränsen till en annan verklighet.
Inspirationen till den här boken fick Margaret Atwood via en dröm. Hon läste sedan Susanna Moodies "Roughing it in the Bush"- men blev besviken och tyckte illa om den svulstiga prosan. Däremot fängslades hon av Moodies starka personlighet som lyste över sidorna.

"If the national mental illness of the United States is megalomania, that of Canada is paranoid schizophrenia". Mrs Moodie både älskar och hatar det kanadensiska landskapet- det bryter ner henne men det är samtidigt sagolikt vackert. Atwood säger också att "we are all immigrants to this place even if we were born here: the country is too big for anyone to inhabit completely, and in the parts unknown to us we move in fear, exiles and invaders."

Dikterna om Susanna Moodie är vackra och sorgsna- de fångar hennes själ, hennes längtan och hennes ständiga kamp för tillvaron.

Susanna Moodie anlände först till Quebec efter en lång resa över Atlanten. Hon bosatte sig i Ontario.

Dei andre spring og hoppar, ropar
Fridom!

Vatnet i rörsle vil ikkje vise meg spegelbildet mitt.
Berga bryr seg ikkje.

Eg er eit ord
på eit framandt språk.

Jag tycker att den här dikstamlingen ger en så innerlig och känslig skildring av den utsatthet och den kamp som Susanna Moodie måste ha genomlevt- "eg er eit ord på eit framandt språk"- och det är en verklig ynnest att få läsa de här dikterna på ett skandinaviskt språk (och då särskilt på vacker nynorska).

Nybyggarlivet är hårt, ofta skoningslöst hårt. Susanna miste en av sina söner genom en drunkningsolycka.

Det var ei ulukke; han fekk ikkje luft,
hengande i elva lik eit hjerte.
Dei henta opp den vasshaldige kroppen,
-----
Eg planta han i dette landet
lik eit flagg.

Kvinnor som Susanna Moodie är odödliga och Margaret Atwood låter henne återuppstå både i dikten och i verkligheten. En av de sista dikterna handlar om en Susanna som vandrar genom dagens Toronoto i virvlande snöstorm.

---
no höyrer eg

    raslinga frå snöen

englane som lyttar over meg

"Susanna Moodies Dagböker" har försetts med Margaret Atwoods eget efterord och dessutom skriver också Anne Karin Torheim utförligt om både Atwood och Susanna Moodie i gjendiktarens efterord .

Det här är en liten juvel till bok. Gnistrande och omistlig.

Boken har getts ut av Cappelen Damm förlag. Jag har skrivit lite om Susanna Moodie och hennes systrar (hon hade flera som alla var duktiga skribenter och författare) HÄR.

Två emigrantöden

The Grand Trunk Railway- som började konstrueras i mitten på 1800-talet. Den blev en viktig förbindelseled mellan Ontario och New England.

År 1832 lämnade två engelska systrar med makar (och ett litet barn) England för att bosätta sig i "Upper Canada". Det var ett djärvt projekt och resan gjordes under stora umbäranden. Det tog lång tid att korsa Atlanten med segelskepp och man var beroende av vindarna som inte alltid var gynnsamma.

Susanna Moodie och Catharine Parr Traill var vana vid ett relativt bekvämt liv i hemlandet- de kunde säkert inte föreställa sig vad de skulle utsättas för när de hamnade i den kanadensiska vildmarken. Lägg till detta att deras respektive inte var särskilt händiga- och dessutom dåliga på att handskas med pengar. Det krävdes en enorm uppfinningsrikedom och styrka hos dessa båda kvinnor för att få det att gå runt och för att lyckas sätta mat på bordet. Stekt ekorre var ingen ovanlig middagsrätt.... För att dryga ut hushållskassan började systrarna skriva- och de var mycket produktiva. I England fick de hjälp av sin äldre syster ,Agnes Strickland, som med åren blivit en mycket etablerad författarinna. "Care packages" från syskonen i hemlandet mottogs också tacksamt.

Catharine var dessutom duktig med penseln- och hon var en hängiven botanist. Hon gav ut flera böcker med utsökta teckningar av de vilda blommor som fanns i hennes närmiljö.

Jag har läst ut biografin "Sisters in the Wilderness" av Charlotte Gray. Det är en alldeles ypperlig bok- författaren har verkligen vinnlagt sig om att ta reda på så mycket som möjligt om systrarna som hon följer från vaggan till graven. Flera foton och bilder kröner verket. Det är lättläst och spännande och det går inte att lägga undan boken när man väl börjat läsa. Så här ska biografi skrivas, tycker jag. Både Susanna och Catharine framstår som levande och äkta och med både styrkor och svagheter. Man får också lära sig en hel del om historia och samhälle.

Hur orkade dessa två kvinnor ? Det frågar jag mig hela tiden. Varifrån hämtade de sin styrka? De hade så otroligt mycket att kämpa mot. Fattigdom, intriger, sjukdom och dessutom gick de igenom många barnsängar. Man läser och upphör inte att förundras och beundra.

De skrivande systrarna Strickland

De var fyra stycken till antalet- Agnes, Elizabeth, Catherine och Susanna. Ovan ett foto av Catherine på äldre dar. Catherine blev över 90 år vilket är smått otroligt med tanke på det hårda liv hon fick och alla de barn hon födde. Mest känd idag är Susanna, den yngsta av systrarna.

Susanna och Catherine emigrerade båda till Canada (år 1832) och där fick de smaka på det föga glamorösa nybyggarlivet. Det kan man läsa om i Susannas bok "Roughing it in the Bush" som idag är en kanadensisk klassiker (utgivningsår 1852). Catherine var också flitig med pennan- hennes "Canadian Crusoes" sålde bra på sin tid. Hemma i England skördade systern Agnes den ena "lagern" efter den andra och hon blev en välkänd person i de litterära salongerna i London. Hon verkar ha varit något "fisförnäm" men affärssinne hade hon i alla fall och hon kunde försörja sig väl på sina böcker. Mest känd blev hon för sina drottningbiografier "Lives of the Queens of England" (hela 12 volymer).

Jag fortsätter min läsning av Charlotte Grays biografi över Catherine och Susanna- den kommer jag att återkomma till snart.

Margaret Atwood har gett ut en diktsamling med titeln "The journals of Susanna Moodie". Den är jag nyfiken på.