Ett tack till en översättare

Margaret Atwood är ingen okänd författare. Tvärtom. De flesta av hennes prosaböcker kommer snabbt ut i översättningar på många språk. Värre är det med poesin- Margaret Atwood är nämligen också en mycket duktig lyriker som har gett ut inte mindre än femton diktsamlingar. Det tycker jag att man borde uppmärksamma mera. Därför är det så oerhört glädjande att Atwood's "Susanna Moodies dagböker" nu finns att få på nynorska. Jag tackar översättaren Anna Karin Torheim för detta och njuter av varje gjendiktad strof i den här samlingen.

Den här diktsamlingen kom ut i originalversion år 1970 och har fått klassikerstatus i Kanada (Atwoods hemland). Dikterna följer Susannas öde från det att hon sätter fot på kanadensisk mark år 1832 och ända fram till dess att hon lämnar det jordiska och går över gränsen till en annan verklighet.
Inspirationen till den här boken fick Margaret Atwood via en dröm. Hon läste sedan Susanna Moodies "Roughing it in the Bush"- men blev besviken och tyckte illa om den svulstiga prosan. Däremot fängslades hon av Moodies starka personlighet som lyste över sidorna.

"If the national mental illness of the United States is megalomania, that of Canada is paranoid schizophrenia". Mrs Moodie både älskar och hatar det kanadensiska landskapet- det bryter ner henne men det är samtidigt sagolikt vackert. Atwood säger också att "we are all immigrants to this place even if we were born here: the country is too big for anyone to inhabit completely, and in the parts unknown to us we move in fear, exiles and invaders."

Dikterna om Susanna Moodie är vackra och sorgsna- de fångar hennes själ, hennes längtan och hennes ständiga kamp för tillvaron.

Susanna Moodie anlände först till Quebec efter en lång resa över Atlanten. Hon bosatte sig i Ontario.

Dei andre spring og hoppar, ropar
Fridom!

Vatnet i rörsle vil ikkje vise meg spegelbildet mitt.
Berga bryr seg ikkje.

Eg er eit ord
på eit framandt språk.

Jag tycker att den här dikstamlingen ger en så innerlig och känslig skildring av den utsatthet och den kamp som Susanna Moodie måste ha genomlevt- "eg er eit ord på eit framandt språk"- och det är en verklig ynnest att få läsa de här dikterna på ett skandinaviskt språk (och då särskilt på vacker nynorska).

Nybyggarlivet är hårt, ofta skoningslöst hårt. Susanna miste en av sina söner genom en drunkningsolycka.

Det var ei ulukke; han fekk ikkje luft,
hengande i elva lik eit hjerte.
Dei henta opp den vasshaldige kroppen,
-----
Eg planta han i dette landet
lik eit flagg.

Kvinnor som Susanna Moodie är odödliga och Margaret Atwood låter henne återuppstå både i dikten och i verkligheten. En av de sista dikterna handlar om en Susanna som vandrar genom dagens Toronoto i virvlande snöstorm.

---
no höyrer eg

    raslinga frå snöen

englane som lyttar over meg

"Susanna Moodies Dagböker" har försetts med Margaret Atwoods eget efterord och dessutom skriver också Anne Karin Torheim utförligt om både Atwood och Susanna Moodie i gjendiktarens efterord .

Det här är en liten juvel till bok. Gnistrande och omistlig.

Boken har getts ut av Cappelen Damm förlag. Jag har skrivit lite om Susanna Moodie och hennes systrar (hon hade flera som alla var duktiga skribenter och författare) HÄR.

En kvinnas röst

Margaret Atwood är sannerligen inte okänd och inte heller är hon bortglömd som författare- i vart fall inte om man ser till romanerna hon skrivit. Lite annorlunda kanske det blir om man betänker att hon faktiskt har gett ut hela femton diktsamlingar... (bara två har getts ut på svenska och den senaste kom 1996).

I min hand just nu har jag hennes "The Journals of Susanna Moodie". Susanna Moodie och hennes syster Catharine skrev jag om här för ett tag sedan.

Den här diktsamlingen kom ut 1970 och har fått klassikerstatus i Kanada (Atwoods hemland). Dikterna följer Susannas öde från det att hon sätter fot på kanadensisk mark år 1832 och ända fram till dess att hon lämnar det jordiska och går över gränsen till en annan verklighet.

Inspirationen till den här boken fick Margaret Atwood via en dröm. Hon läste sedan Susanna Moodies "Roughing it in the Bush"- men blev besviken och tyckte illa om den svulstiga prosan. Däremot fängslades hon av Moodies starka personlighet som lyste över sidorna.

"If the national mental illness of the United States is megalomania, that of Canada is paranoid schizophrenia". Mrs Moodie både älskar och hatar det kanadensiska landskapet- det bryter ner henne men det är samtidigt sagolikt vackert. Atwood säger också att "we are all immigrants to this place even if we were born here: the country is too big for anyone to inhabit completely, and in the parts unknown to us we move in fear, exiles and invaders."

Dikterna om Susanna Moodie är vackra och sorgsna- de fångar hennes själ, hennes längtan och hennes ständiga kamp för tillvaron.

"There was an accident: the air locked,
he was hung in the river like a heart.
They retrieved the swamped body.
---
I planted him in this country
like a flag".

(Från dikten "Death of a young son by drowning".)

Den sista dikten i samlingen har titeln "Resurrection" och så sluts cirkeln med den återuppståndna Susanna Moodie som vandrar genom den gråa och välbekanta snöstormen.

"I can hear now the rustle of the snow
the angels listening above me
thistles bright with sleet
gathering---"

Oryx och Crake av Margaret Atwood

Jag har haft boken i min hylla i flera år- oläst- så det var hög tid att göra något åt saken. Jag brukar gilla dystopier och denna är inget undantag- men det är så klart... uppmuntrad och på gott humör brukar man inte bli av dem...
-
Jordens undergång framställs på olika sätt av olika författare. Margaret Atwood tänker sig allt för flitig genmanipulation och plottrande med diverse sjukdomsalstrande virus och bakterier som en orsak. Det scenariot tycker jag är (tyvärr) tämligen realistiskt.
-
När boken börjar möter vi Snöman (eller som han en gång hette -Jimmy)- Snöman sover i ett träd och han lever i en förödd värld- det finns inte mycket kvar. Runt om honom härjar förvildade nassonger (genmanipulerade grisar), varjundar (dödligt farliga dito hundar), skråttor (skallerorm + råtta) och bjunkar (en bjunk är ett skunkliknande djur). Snöman berättar sin historia och samtidigt får vi följa hans väg tillbaka till den plats där undergången startade.
-
Crake var Jimmys bästa vän och han var genforskare med uppgift att skapa en ny sorts människor (snälla och väldigt lätthanterliga) "crakianer"- Crake gör sig till herre över liv och död och hans iver att styra och bestämma och ändra om saknar gränser- och så går det snett....Hans Paradice Project går överstyr...
-
Oryx är kvinnan som både Crake och Jimmy älskar... men klockan har slagit noll... och allt är för sent....
-
Boken är riktigt äcklig på många ställen- speciellt när det handlar om genmanipulerad mat typ huvudlösa kycklingar som framodlas med massor av extra feta lår....
-
"För övrigt fanns det kanske inga lösningar. Människan som grupp, hävdade de, var ett slags monster, vars huvudprodukt var lik och skräp. Hon lärde sig aldrig, hon gjorde samma idiotiska misstag om och om igen, bytte kortsiktig vinst mot långsiktig pina. Hon var som en jättelik snigel som obevekligt åt sig fram genom alla de andra bioformerna på planeten, sög ut allt liv på jorden och sket ut det baktill i form av bitar av fabrikstillverkade och snart föråldrade plastprylar." (sid 249)
-
... Fast du skulle bli förvånad om du visste hur många som vill ha en mycket vacker, intelligent baby som inte äter något annat än gräs. Veganerna är högst intresserade av den lilla detaljen. Vi har gjort våra marknadsundersökningar." Så bra, tänkte Jimmy. Man kan få en baby som samtidigt fungerar som gräsklippare. (s. 311).
-
Jag tycker absolut att Margaret Atwood har skrivit en av de bättre dystopierna (jag har givetvis inte läst alla men en del har jag hunnit att konsumera under årens lopp). Hon skriver trovärdigt och med svart humor (som jag gillar). Oryx och Crake kommer att bli en klassiker.