Åska

I går natt gick åskan svårt över nejden.

Titeln på den här tavlan är " Zabitý bleskem"- det är tjeckiska (som jag inte behärskar) men ämnet är "man dödad av blixten".

Otakar Lebeda (1877- 1901) är namnet på konstnären och han blev främst känd för sina landskapsmålningar. En av hans influenser var Jean-Baptiste Camille Corot.

Lebeda har fångat kvinnans uppgivenhet, sorg och rädsla mycket väl. Visst lever man sig in i ögonblicket.

I juni år 1856 gick åskan svårt över fälten i Ginnerup på nordöstra Jylland- trots detta var folk ute och arbetade som vanligt. På ett ögonblick ändrades  min släkts historia när min morfars mormor träffades av blixten och dog nästan omedelbart. Hon efterlämnade make och tre små barn däribland lilla Maren, nio år gammal- hon som skulle bli min morfarsmor. Nej, Maren fick inte någon lycklig start på sitt liv- och åskan har jag en väldig respekt för.

Döden i Rom

I norsk översättning finns den (men inte i svensk), Wolfgang Koeppens "Der Tod in Rom" som kom att bli den här författarens sista stora roman (utgivningsår: 1954). Jag har skaffat boken i engelsk version (och ja, jag borde läsa på tyska- men jag är lat).

"Döden i Rom" är enligt den information jag har letat fram "en socialpsykologisk analys av nazismen". Handlingen utspelar sig i Rom under 50-talet.

Wolfgang Koeppen (1906- 1996) tillbringade en del av sin barndom i Ostpreussen men flyttade sedan till Greifswald för att slutligen slå sig ner i München. Under andra världskriget gick han i inre exil och befann sig "under jorden" allt för att undgå att bli inkallad som soldat.  Under sin levnad tilldelades Wolfgang Koeppen  åtskilliga litterära priser och år 1987 utsågs han till hedersmedborgare i Greifswald.

Mitt i naturen

Jag har bokstavligen slukat Kathleen Jamies essayer om människan och naturen. Elva essayer eller elva betraktelser innehåller boken och hon ser den lilla världen med förstoringsglas, Katie Jamie, och så funderar hon och skriver ner sina tankar. Det går inte att läsa utan att börja fundera själv och det är så en god essay ska fungera- den ska vara något av en brandfackla inåt, den ska väcka nyfikenhet och engagemang.

I den första betraktelsen tas vi med till Orkneyöarna och det är mörk december (titeln är också "Darkness and Light")- Jamie är på väg till Maeshowe (numera världsarv), en förhistorisk gravkammare vars ena vägg lyses upp av ljus en enda dag på året- under vintersolståndet. Maeshowe konstruerades mellan 5000 år  och 3000 år före Kristus (tror man) och det härjades sedan betydligt senare av vikingar som har efterlämnat mängder av graffiti. (Jag har själv stått mitt inne i den här gravkammaren och sett runor som (enligt guiden) sa "Ingeborg är den vackraste bland kvinnor". Människor har varit sig lika i alla tider.....

"You are standing in a high, dim stone vault. There is a thick soundlessness, like a recording studio, or a strongroom. A moment ago, you were in the middle of a field, with the wind and curlews calling. That world has been taken away, and the world you have entered into is not like a cave, but a place of artifice, of skill. Yes, that's it, what you notice when you stand and look around is cool, dry applied skill. Across five thousand years you can still feel their self-assurance."

Så skriver Jamie också att vi sedan urminnes tider har använt oss av mörkret som en metafor för vår egen dödlighet- vi är helt i dödens våld och den kan slå till skoningslöst när som helst- och sända oss rakt in i mörkret- men, fortsätter hon, är det då inte en så vacker tanke att det över de ben som vilar i Maeshowe en gång om året faller ett stilla ljus mitt i den allra mörkaste tiden. "What a tender, potent gesture".

I en annan essä skriver Jamie om kornknarren- en fågel som förvisats ut till de skotska öarna- den har inte längre någon plats på det engelska fastlandet- modernt åkerbruk (bland annat) har jagat bort denna lilla anspråkslösa fågel.

En svunnen idyll: Haywain av John Constable (1821).

"We hear it in the weeding time
When knee deep waves the corn.
We hear it in the summer's prime
Through meadows night and morn:"  

så skrev John Clare men idag har kornknarren i stort sett förvisats bort från det engelska fastlandet och man får resa till Hebriderna för att se större antal av dem. Kathleen Jamie reser till ön Coll för att se och lyssna till "the corncrake".

"Findings" är en samling unika berättelser från och om naturen. Tankeväckande och vackert- och mycket viktig läsning är det också (i vår överindustrialiserade/mekaniserade tid).

Året var 1956

Det är märkligt vad som kan finnas undanstoppat bland hyllor och skåp- jag röjer och städar och försöker att göra mig av med onyttig ballast. Tidningen Idun från februari 1956 blir dock säkert svårare att kasta bort. På omslaget biskop Sven Danell (med familj) från Skara.

Några sidor in i tidskriften hittar jag årets hattmode- med stilar som "blomkruka", "french can-can" och "semiramis" (längst upp till vänster) bland annat.

Lennart Reimers skrev om Mozart och hans kärleksbekymmer - "mannen som älskade Aloysia Weber men gifte sig med hennes lillasyster".  Detta nummer av Idun innehåller också ett reportage från en Waldorfskola, en tävling "vem dukar bäst"?  och en novell av Corrado Alvaro "Bröllopsresan till Neapel". Corrado Alvaro var en italiensk författare och journalist- han var populär i Sverige under 40-talet, framför allt. Flera översättningar av hans verk finns (men idag är han väl tämligen bortglömd). 

Fasans land 1940

Italienskt panorama 1942

Herdarna på Aspromonte 1944

Oskuldens år 1953

Orons år 1965

Allt har hänt 1968

Hökerbergs bokhandel har en stor annons på tidskriftens baksida- " I bokhandeln just nu" (25 februari - 10 mars 1956).

Några av titlarna:

Pearl Buck : Modern

Joyce Cary: Den farliga glädjen

Lise Drougge: Den långa vintern -"Hennes prosa är alltid stilsäker med spänst och eld från hennes temperament... hon är något av en pionjär i svensk berättarkonst" (Ivar Harrie).

Nancy Mitford: Kärlek i kallt klimat - "Liksom Wodehouse med sina lorder och ladies ser hon på engelsk högaristokrati med respektlöst raljeri, hennes humor är trivsamt mänsklig".

Without My Cloak- en resa till 1860-talets Irland

Nattliga hundpromenader blir man trött av- och vädret igår inbjöd heller inte till utomhusaktiviteter. Tur att det finns böcker att ta till. Jag har läst ut Kate O'Briens "Without My Cloak" (det blev min andra roman av denna irländska författarinna)- som kom ut år 1931 (det var O'Briens första roman). Den svenska översättningen är från 1933 "Under släktens kappa" . Den engelska boktiteln har tagits från den här dikten:

Why didst thou promise such a beauteous day,
And make me travel forth without my cloak,
To let base clouds o'ertake me in my way,
Hiding thy bravery in their rotten smoke?
'Tis not enough that through the cloud thou break,
To dry the rain on my storm-beaten face,
For no man well of such a salve can speak,
That heals the wound, and cures not the disgrace:
Nor can thy shame give physic to my grief;
Though thou repent, yet I have still the loss:
The offender's sorrow lends but weak relief
To him that bears the strong offence's cross.
Ah! but those tears are pearl which thy love sheds,
And they are rich and ransom all ill deeds.

(Sonett nummer 34 av William Shakespeare).

"Without My Cloak" är berättelsen om familjen Considine från staden Mellick (Limerick) på Irland- det är i mångt och mycket en historia om makt och tradition och oförmåga att följa sitt rätta jag.

År 1789 kommer en hästtjuv vandrande in till staden Mellick- (med häst)- vad han inte vet då är att han ska bli anfader till en rik och mäktig familj. Hästtjuven försvinner snabbt ur handlingen för att lämna plats åt sina ättlingar- först ut är "Honest John" som grundar ett stort imperium inom kreatursfoderhandeln- han säljer både inom och utom landet och familjen Considine blir en av de  mest inflytelserika i hela Mellick. "Honest John" har åtta barn som alla är välartade och flera av dem har gjort förmånliga giften. Den som utses att ta över rörelsen blir dock den yngste sonen, Anthony, och "Honest John" har dessutom redan bestämt att Anthonys son Denis ska bli nummer tre i regentlängden. (Denis är bara fyra år när hans  öde blir utmejslat).

Porträtt av Madame Barbe de Rimsky-Korsakov (Franz Xaver Winterhalter) 1864

(I ett kapitel talas det om "Winterhalterklänningar".) "His wedding day had been too full of emotion for easy remembrance, but he saw that Winterhalter dress come swaying up the aisle to him again, crinoline, orange blossom, Mellick lace- all white as the bride's white bosom."

I den stora familjen kommer givetvis några personer extra mycket i blickpunkten- den vackra Caroline (syster till Anthony) är ett av dessa öden som skildras mycket ingående och med stor medkänsla. Caroline sitter fast i ett olyckligt äktenskap och hon längtar ut, hon längtar efter kärlek och passion- hon drömmer sig tillbaka till sin ungdom och så en dag rymmer hon till London och till sin bror Eddy. Det är naturligtvis ett helt hopplöst företag och snart är Caroline hemma i Mellick igen- kväst och infogad i familjens ledband. "Bäst så", tycker syskonen. Någon skandal vill man inte ha.

Unge Denis får mycket frihet som barn och även som tonåring- han anses vara bortskämd och vek- men han har en stor dröm- att få bli trädgårdsarkitekt. Han planterar och han anlägger, han skaffar växter och han gör om hela hemträdgården, han drömmer sig bort till fjärran länder med exotiska växter och är lycklig när han får läsa en bok i stillhet under ett träd. Han möter kärleken och börjar hoppas men familjens tentakler är för starka- han dras in i bläckfiskfamnen, även han.

I den här familjen ges inte plats åt individuella strävanden- man är en del av ett stort kollektiv.

Tiden vi rör oss i är 1860 - och 1870-talets Irland- en tid av omvälvningar och oro. (När har det inte varit oroligt på Irland?).

Kontrasten mellan fattig och rik var enorm- och den här beskrivningen av en middagsbjudning (och vad som fanns på faten) accentuerar detta :

"Cold fowl, cold game, cold ham, salmon mayonnaise, lobster salads, cucumber salads, sandwiches, olives, salted almonds, petits fours, éclairs, cherry flans, fruit salads, the famous Considine trifles. Coffee-pots and tea-pots of old Dublin silver. Jugs upon jugs of cream. Rows of bottles, rows of decanters, Moselle cup sparkling through Waterford glass."

Kate O'Brien skrev en trilogi som utgör en beskrivning av "det provinsiella Irland"- och jag har nu läst två av de tre. Jag är mycket imponerad av O'Briens sätt att återge den här verkligheten. "Without My Cloak" är mycket olik "The Land of Spices" men båda känns äkta och levande. Nu väntar jag på att kasta mig över "The Ante-Room" för jag tänker stanna på Irland med den här författarinnan.

Snigelväder

Så här ser min värld ut just nu- sniglar och regn. Just den här snigeln har jag inget emot men tyvärr finns det en hel del av arten mördarsnigel också. De är inte lika trevliga. Urrk, säger jag och tar fram saxen medan jag försöker att låta bli att titta på resultatet.

Igelkottsfotot är lånat

Husdjuret har hittat en igelkott i trädgården. Det gjorde han under stort buller och bång (med ståndskall) mitt i natten. Husdjuret lyckades nämligen sätta i sig en del jordgubbar i ett obevakat ögonblick- då får man ont i magen och så måste man ut på olämpliga tidpunkter. Igår var det fastedag- icke en matbit till det stackars djuret- och nu stinker hela huset av kokt torsk (som ska drygas ut med sönderkokt grötris). Under tiden hoppas jag att igelkotten festar på sniglarna (fast han/hon gillar väl inte just mördarsniglar, har jag förstått).

Vinden forsätter att vina och regnet faller. Det är svensk sommar och 12 grader varmt (eller kallt).

Grodor är roliga att bita i (om de är av plast).

Crex crex

Foto: Rachel Davies

Det här är en kornknarr (crex crex) och det är en ovanlig fågel idag- status i världen "sårbar". I Sverige har den också minskat drastiskt i antal. Jag har aldrig sett den här trevliga lilla fågeln i verkliga livet men i boken "Findings" skriver Kathleen Jamie om sökandet efter detta lilla bruna, vingprydda djur.

Jag läste Kathleen Jamies "Sightlines" för ett tag sedan (som handlade om en resa till St Kilda). Nu tycker jag att det kan vara dags för flera utflykter- i "Findings" går resorna också till öar -Orkney och Shetland- bland annat. Kathleen Jamie skriver både kunnigt, engagerat och vackert och hon brukar få strålande recensioner för sina essäer. "Findings" är på väg hem till mig just nu och jag ser fram emot att läsa.

När det stormar ute

Jag låter Rembrandt stå för illustrationen av "storm" . Det blåser rejält här idag- kanske inte storm men kottar och kvistar viner omkring. Inget trevligt sommarväder.

Igår utgjordes min nattlektyr av Per Wästbergs essaysamling  "Berättarnas öden" (som kan inhandlas från nätbokhandeln för cirka 40 kronor om man inte vill låna från biblioteket).

Jag fastnade i Wales - Per Wästberg beskriver ett besök han gjorde hos den brittiske författaren Richard Hughes och hans hustru Frances i närheten av Tremadogbukten i grevskapet Merioneth i Wales. Hughes var på sin tid (essayen är från år 1966) en mycket omtalad skriftställare och hans roman "Cyklonen" (In Hazard) blev mycket populär och översattes till svenska år 1952. "Cyklonen" handlar  om ett fartyg i storm och om dess besättning. Boken har sina rötter i 30-talet och stormen äger inte bara rum på havet.

Mest känd blev Hughes kanske för "Storm över Jamaica" (den filmatiserades) och Per Wästberg beskriver Hughes som katastrofernas psykolog.

Per Wästberg skriver så levande om sitt möte med Hughes- det är både en berättelse om en författare och hans liv/inspiration och ett tavla av en verklig pastoral idyll där vid havet i Wales. Det må vara länge sedan nu men mitt intresse är väckt för denne idag ganska bortglömde författare.

Nyfiken på... Otto de Kat

Otto de Kat (eller som han egentligen heter : Jean Geurt Gaarlandt, är en nederländsk författare som har blivit översatt (ett par gånger om) till bland annat engelska. (Dock inte till svenska ännu vad jag kan se). Hans romaner rör sig i 1930-och 1940-tal och den senaste har titeln "News from Berlin" (har ännu inte kommit i översättning men det dröjer nog inte så länge förhoppningsvis).

Två recensioner av romanen Julia :  Independents och Dovegreyreaders.

Från Stenbockens vändkrets

Genom södra halvklotet går den som ett band- stenbockens vändkrets "Tropic of Capricorn". Här en bild från Queensland i Australien (lånad).

Jag blev nyfiken på namnet "Capricornia" och nu har jag lärt mig att med detta avses bland annat norra delen av Australien - och i Xavier Herberts bok med samma namn hamnar man i det som idag kallas för "Northern Territory". Det är ingen plats för veklingar- extrem hetta, oväder och farliga djur/insekter överallt. Ändå skulle den vite mannen erövra området- till varje pris.

Xavier Herberts "Capricornia" kom ut 1938 och anses än i dag vara en av de "större romanerna" från Australien. Inledningsorden är verkligen mäktiga:

"Although that northern part of the Continent of Australia which is called Capricornia was pioneered long after the southern parts, its unofficial early history was even more bloody than that of the others. One probable reason for this is that the pioneers had already had experience of subduing Aborigines in the South and hence were impatient of wasting time with people who they knew were determined to take no immigrants. Another reason is that the Aborigines were there more numerous than in the South and more hostile because used to resisting casual invaders from the near East Indies. A third reason is that the pioneers had difficulty in establishing permanent settlements, having several times to abandon ground they had won with slaughter and go slaughtering again to secure more. This abandoning of ground was due not to the hostility of the natives, hostile enough though they were, but to the violence of the climate, which was not to be withstood even by men so well equipped with lethal weapons and belief in the decency of their purpose as Anglo-Saxon builders of Empire."

Bokens titel får mig också att tänka på Henry Miller och hans "Tropic of Capricorn"- men det är en helt annat berättelse ....

Och nu börjar sommaren...

En "karet" av annorlunda slag från vår morgonpromenad


Min morfarsfar var "karetmager" och "hjulmand" och försvann ut i det blå (år 1884) för att inte återfinnas igen.(troligen stack han iväg till 'N. Amerika'). Hur som helst- när jag ser gamla vagnar tänker jag på honom.

Nu ska det vara sommar- får man tro och hoppas. Juli står för dörren och den "aktiva säsongen" börjar där jag råkar befinna mig. Denna lilla ort sprängs i sömmarna varje juli och det är bara att gilla läget. Hästavecka, sillamarknad och mycket festande.

Jag brukar ha stora läsplaner inför varje sommarsäsong och de brukar gå om intet nästan direkt- sommaren innebär nämligen också många (trevliga) besök och dito utflykter och promenader.

På mitt läsbord just nu har jag den italienska författarinnan Gina Lagorias "Tosca- The Cat Lady" och Xavier Herberts "Capricornia" som är en roman om Australien - och då främst "The Northern Territory". Livet i "The Outback" ska det handla om. Vi får se. Det är en tegelsten på nära 600 sidor. Jag brukar ha dåligt tålamod med tegelstenar.

Ett liv i 60 dikter

Pia Tafdrup

En söndag i "splendid isolation"- ett stilla sommarregn faller utanför och jag läser "Salamandersol" av Pia Tafdrup. Ett liv berättat i 60 skisser/poem och en resa bakåt i tiden även för mig- poeten och jag är så gott som jämnåriga. Historien som bildar den yttre ramen delar vi- och jag läser dikterna och minns... och så kommer mitt liv också som revy framför ögonen- helt annorlunda jämfört med poetens, så klart, jag önskar att jag kunde skriva så passionerat och så intensivt men i brist på denna talang lever jag mig in i ordens magiska kraft.

"Jeg syr på kjolen, som kan baeres
trygt af den, der kender håbet,
vaevet ind er venners latter,
stille glaedestårer, lysten
til at vågne op på trods
af liv, som katastrofen tog
-den reflekterer solens stråler."

Mäktiga och vackra slutord och jag har funnit tre absoluta favoriter i denna förtrollande, skimrande, jordnära och omvälvande diktsamling. Tafdrup rör sig framåt i tiden i kronologisk ordning - från barndom till ja, vad ska man kalla fyllda 60 år? Inte ålderdom men kanske "livseftermiddag"?

"Fremtidsplan" heter dikten som gör nedslag i de yngre tonåren- den blivande författaren får ett kollegieblock med spiralrygg för att skriva resuméer av de böcker hon slukat och slukar- en kulspetspenna med 12 olika stift (jo, jag minns att jag hade en sådan, jag också)- följde med gåvan. I rosa skrift tecknar den unga Pia ner några rader om Jane Eyre med blått skriver hon om Steinbecks "Buss på villovägar" (minns ni filmen med Marylin Monroe?) Alan Sillitoes "Saturday Night and Sunday Morning" får grön färg.... och föräldrarna hoppas att dottern ska bli bibliotekarie för det är ett mycket bra arbete med möjlighet att läsa alla de böcker som önskas utan att känna stress.

Själen "den vil sejle på åbne oceaner, på floder
som strömme af ild melle mellem grönne skraenter,"

1968, 70-tal med "biodynamiske gröntsager og upolerede ris" (jotack, jag minns Margot Nycop och hennes  hälsoråd). Vietnamkriget (som definierade hela vår generation),  och så den vackraste av alla dikterna i hela samlingen (som jag tycker) den om vallmorna som brinner.... "Valmuers brand". "Drömmen om at opnå faelles hukommelse uden at miste sig selv."

Murens fall 1989 , 11:e september 2001... , föräldrarna som blir gamla och det egna obönhörliga åldrandet. Tiden går- den står aldrig stilla..... "Tiden gnaver i köd og knogler, sender slörede skyer ind i öjets synsfelt"... och medan vi lever måste vi lära oss att dö- för dö ska vi alla. Boken slutar med de rader jag citerat längst upp- och visst är det hoppfullt och rogivande.

Sällan har jag berörts så av en diktsamling och det har varit en så intressant läs-resa. Tack Pia Tafdrup för så många tankeväckande rader. Jag kan bara hoppas att den här boken kommer att bli översatt till svenska. Skam vore det annars.

Men oj, det kan inte vara sant

Det finns inga nya svenska utgåvor av Frank Norris' "McTeague"- här får man hålla till godo med rejält gamla alster från 1930-20-10-tal... om man inte vill läsa på engelska förstås. Då finns det mycket att välja bland.

Frank Norris är en intressant författare- tyvärr dog han mycket ung (lite över 30 och i bukhinneinflammation till följd av en brusten blindtarm)  men trots detta hann han med att skriva åtskilligt. Naturalismen var hans genre och Emile Zolà var hans stora inspiration. Norris mest kända bok är kanske just "McTeague" som handlar om en tandläkare som kanar ner på samhällsstegen i full fart. Det är en otäck och skrämmande skildring av mänsklig förnedring och mänsklig girighet .

Frank Norris (1870-1902)

Två andra kända verk av Norris är:

The Octopus: A Story of California (1901) (den hann han inte bli helt klar med)

The Pit: A Story of Chicago (1902)

Båda dessa romaner finns utgivna i serien Penguin Twentieth Century Classics.

Valmuers brand

Jag läser Pia Tafdrups diktsamling " Salamandersol" (som ännu bara finns på originalspråket, danska). En diktsamling som både Bernur och Thomas Nydahl har skrivit om .

Sextio dikter som följer hennes levnad innehåller den här samlingen (Pia Tafdrup är född år 1952)- och jag har fastnat i elden... den eld som brinner hos vallmon på fälten, den eld som också är drivkraften, rörelsen och färgen i våra liv....

"Jeg er timeglaset, hvor sandet
ikke laegger sig til at sove."

----

Jeg er vinge og opbrud
fra et standset liv.
Drömmen om et möde
findes,
valmuers brand i en hvedemark."

"Tyskan samlar damm"

I gårdagens DN (sidan 5) skriver Richard Swartz under just denna rubrik om tyskan som ett i det närmaste bortglömt språk här i Sverige. Det är både skrämmande och intressant läsning - framför allt är det väldigt trist att en gång stora språk "försvinner". Det är nog bra att svenska elever är duktiga i engelska men man borde satsa mer på andra språk också- tyska och franska till exempel. Båda dessa länder ligger ju nära oss geografiskt och båda språken öppnar inte bara dörrar i respektive hemland utan även på andra platser i världen.

"Det tyska språket och den tyska kulturen har nästan helt utplånats ur svenskt medvetande: Günter Grass är sannolikt den siste någorlunda bekante tyske författaren och i antikvariaten samlar hyllmetrar av tyskspråkig litteratur damm, vetenskaplig och skönlitterär, utan vare sig köpare eller läsare". (Richard Swartz)

På "Dixikons" webb-sida hittar jag Margareta Zetterströms artikel om "Tysklands mörka sidor" och här finns böcker att kasta sig över! Jag fängslas speciellt av introduktionen till Franz Hessels "Spazieren in Berlin"-  ”En lärobok i konsten att promenera i Berlin. Vägledd av den tjuskraft som staden själv är närmast omedveten om. En bilderbok i ord.”

 Låter det inte lockande? Vyer från 1920-talets Berlin- sedda genom flanörens blick. Den boken bara måste jag läsa.

Franz Hessel 1880-1941

Trevlig midsommar!

Många år har gått sedan den här bilden togs och idag är vädret inte lika gynnsamt för dans och lek runt midsommarstången som då- men Sverige är ett avlångt land och förhoppningsvis skiner solen någonstans idag. Ha en riktigt fin midsommar, alla bokälskare (och andra också för den delen!)

Japanskt

Watch birth and death:
The lotus has already
Opened its flower.
Natsume Soseki (översättning: Soiku Shigematsu)

På mitt läsbord just nu (och snart utläst) "Kokoro" - av Natsume Soseki.

En bok för alla

Jag gillar "En bok för alla"- fina utgåvor till rimliga priser och nu har jag investerat i Britt Dahlströms senaste- "I sällskap med Dickens". Charles Dickens har kommit bort lite i skuggan av Strindberg, tycker jag. Det är 200 år sedan Dickens föddes i Portsmouth och nog är det värt att fira. Britt Dahlström har skrivit en mycket lärorik och inspirerande bok- här finns utdrag från många av de större romanerna -och en hel del om dem också. Britt Dahlström illustrerar dessutom med citat från kända författare (om Dickens).

"Nu är hon redan i sitt rum, drar igen dörren bakom sig och ligger strax efteråt på mattan framför sängen och läser 'David Copperfield'. Meta glömmer nu vad som har hänt, och havet av bokstäver slår brusande ihop över henne. Hennes hjärta slår nu hos den lille David (----). Nyss var hon mitt uppe i ett samtal med mister Dick." (Marlen Haushofer: Himmel utan slut).

Citatet finns på sidan 167 i Britt Dahlströms bok.

Vår i Illyrien

Jag ska inte orda så mycket om den här boken för jag tyckte att den var ganska seg och tråkig- "not my cup of tea"- men jag kan ändå ha viss förståelse för att den blev populär på sin tid (1930-talet) för som reseberättelse är den mera spännande, trots allt. Man färdas i sakta mak med icke särskilt snabba tåg och via båt- och den mesta delen av handlingen tilldrar sig i trakterna av Split (Spalato).

Medelålders gift kvinna (och konstnär) med tre vuxna barn tröttnar på sin man- flyr fältet och reser till Venedig först och sedan till Dalmatien (och Split). På resan möter hon yngre man och lite spänning uppstår. Ungefär så. Naturbeskrivningarna tycker jag dock är väldigt vackra och man kan verkligen leva sig in i landskapet som beskrivs som böljande och framför allt blomsterrikt.

Illyriernas hemvist - en gång i tiden.

Från en drömträdgård i Malmö

Någonstans i utkanterna av Malmö finns en trädgård med de allra ljuvligaste blommor och träd. På en inte så väldigt stor yta har min väninna lyckats skapa ett verkligt paradis för både människor och växter (och även små djur).

Den vita rosen (Schneewittchen) står i sin allra vackraste blom nu och den växer hög och frodig invid husväggen. Den vita vallmon gör sig bra mot bakgrund av nävor i olika kulörer. Koltrastarna sjunger och allt är ro och fyllt av stundens nu....

Blod och järn eller "ändamålet helgar medlen"- Dagbok från fransk-tyska kriget-

En vy från Paris av år 1871- en krigs- och upploppshärjad stad .

Jag har nu läst den första boken i min klassiska franska trio- (och utgiven av Tidens förlag)- Edmond de Goncourts "Dagbok från fransk-tyska kriget.

Bakgrunden är följande:

Otto von Bismarck (järnkanslern) hade satt sig i sinnet att ena Tysklands alla småstater och göra en stor och stark nationalstat av hela klabbet. I detta arbete skydde han inga medel och det skulle ske till vilket pris som helst "genom blod och järn". Under sommaren år 1870 var det Frankrikes tur att drabbas av de tyska strävandena. Alsace-Lorraine annekterades - och Bismarcks rävspel dessförinnan(han lurade fransmännen att förklara krig) bar frukt.

Det blev en sorglig historia för fransmännen som förlorade 140 000 man i stupade soldater och nära en halv miljon fransmän hamnade i tysk fångenskap- däribland kejsaren, Napoleon III (efter det svidande nederlaget vid Sedan i september år 1870.) I mitten av september samma år belägrades Paris av de 3:e och 4:e tyska arméerna.

Léon Gambetta  tog sig ut ur det belägrade Paris med hjälp av luftballong i oktober och han tog sig till Tours där han lyckades uppställa och utrusta en fransk armé om 600 000 man. Nu hjälpte inte detta mot övermakten och i januari 1871 i Le Mans led fransmännen igen ett stort nederlag. Den 28 januari kapitulerade Paris och den 1 mars tågade tyska trupper in i staden.

I mitten av mars utropades Pariskommunen (som inte blev långlivad). I maj besegrade MacMahons trupper kommunarderna.

Edmond de Goncourt befann sig hela tiden i Paris och han skriver ner händelserna dag för dag. Han kände sig extra ensam och olycklig för han hade mist sin bror Jules i juni 1870. Ringen runt staden dras allt tätare och det är en mycket otäck och nära skildring av svält och umbäranden (Goncourt själv gick det ingen större nöd på, dock). Människorna får hålla till godo med hästkött och djuren på zoo slaktas- ett efter ett inklusive den mycket älskade tama elefanten.

Goncourt gör många elaka noteringar i sin dagbok- den 12 november skriver han så här om parisarnas hjältemod:

" Jag hoppas att eftervärlden inte tar sig det orådet före att dikta ihop sagor för kommande släkten om parisarnas hjältemod år 1870. Hela deras hjältemod består i att de äter härsket smör till bönorna och hästbiff i stället för oxkött, och detta utan att ens vara alltför medvetna om det: parisaren har inte någon vidare urskillningsförmåga i fråga om det han äter."

Samtidigt konstaterar han ändå att "den ena lilla barnlikkistan avlöser den andra" och att "belägringen sprider död bland dessa oskyldiga små stackare som behöva sin mjölk."

Goncourt möter både Zolà och Victor Hugo i den instängda staden- intressanta möten och han har många åsikter om framför allt Hugo. Théofile Gautier får sig en känga för att han gnäller över att han för första gången i sitt liv måste bära hängslen "hans mage kan inte längre hålla byxorna på plats.".

Det oundvikliga rycker allt närmare och den 26 februari 1871 skriver Goncourt: " I morgon skall preussarna besätta Paris. I morgon har vi fienden mitt ibland oss. Måtte Gud för evig tid bevara Frankrike från diplomatiska traktat, uppsatta av advokater."

"Général de brigade" Claude Lecomte (han avrättades i mars 1871 i samband med pariskommunens 'födelse' )

Söndagen den 19 mars 1871

Morgontidningarna bekräftar ryktet om Clément Thomas' och Lecomtes avrättning. Jag känner leda över att vara fransman och jag grips av en obestämd längtan efter att få ge mig iväg för att söka ett fosterland någonstans där konstnären kan tänka fritt och inte vart ögonblick störs av idiotisk upphetsning, av en enfaldig hops destruktiva konvulsioner.----- Jag får syn på Victor Hugo, som med in lille sonson talar med en bekant och jag hör honom säga: "Det är nog säkrast att man lägger upp ett litet livsmedelsförråd.".

De sista dagboksanteckningarna berättar om ett skövlat och ödelagt Paris och om den ångest befolkningen känner inför upproren och stämningen som råder i staden. Den 29 maj har Mac-Mahons trupper slagit ner upproret och Goncourt skriver " I kväll kan man höra Paris vakna till liv igen- man hör sorlet som ljuder likt en fjärran springflods brus. Timmarna faller inte längre ner i en ödslig tystnad."

Goncourts dagbok från fransk-tyska kriget kom ut i svensk översättning år 1956 - det är ett mycket slitet exemplar jag läser i (det fattas t o m sidor!) och jag tycker nog att man kunde göra sig omaket att ge ut valda delar av bröderna Goncourts dagböcker i ny utgåva (den senaste är från 1927). Vill man läsa på engelska finns en utgåva från New York Review of Books Classics:

Jag tycker att det var en både skrämmande, fängslande och intressant berättelse Edmond de Goncourt bjöd på. Mycket läsvärt.

The Land of Spices av Kate O'Brien

PRAYER the Churches banquet, Angels age,
Gods breath in man returning to his birth,
The soul in paraphrase, heart in pilgrimage,
The Christian plummet sounding heav’n and earth ;

Engine against th’ Almightie, sinner's towre,
Reversed thunder, Christ-side-piercing spear,
The six daies world-transposing in an houre,
A kinde of tune, which all things heare and fear ;

Softnesse, and peace, and joy, and love, and blisse,
Exalted Manna, gladnesse of the best,
Heaven in ordinarie, man well drest,
The milkie way, the bird of Paradise,

Church-bels beyond the stars heard, the souls bloud,
The land of spices, something understood.

George Herbert

(Kursiveringen är min egen).

Jag har läst den irländska författarinnan Kate O'Briens roman "The Land of Spices" ("Örtagården"- i svensk översättning) - den första utgåvan är från 1942 men den finns att få i flera nytryck från bland annat Virago Modern Classics.

Boken blev totalföbjuden på Irland (många böcker rönte samma öde där)- och det räckte med den här frasen "She saw them in the embrace of love". Censur- ("banned for lewdness")- och så fick man handla O'Briens böcker i England i stället, förmodar jag.

Handlingen är förlagd till en irländsk klosterskola i närheten av Limerick och tidpunkten är åren strax före 1914. Det jäser i Irland och detta känns av även inom klosterskolans murar. Berättelsen fokuserar på två personer- och det berättas "omlott" om dem vilket gör att man inte tappar tråden.

Klosterskolan  styrs av en fransk orden vid namn La Compagnie de la Sainte-Famille och "Mother Superior" är Moder Marie-Hélène- en stark och självständig kvinna som dessutom har ett gott hjärta och som framför allt lever efter mottot att aldrig sätta sig till doms över sina medmänniskor. Till skolan kommer lilla Anna Murphy (sex år) och hon är den yngsta eleven skolan någonsin haft. Annas utveckling får vi följa under ett antal år fram till dess att hon slutligen kan gå vidare ut i livet efter avklarad examen.

Det här var en roman jag inte kunde släppa när jag väl börjat läsa. Porträtten av Anna Murphy och moder Marie-Hélène är otroligt skickligt målade - varför valde moder Marie-Hélène att bli nunna (för så var det inte tänkt alls och hon trotsade dessutom sin ensamstående far genom sitt val)- ja, det finns en mycket speciell anledning och den röjs i slutet av berättelsen. Även Annas bakgrund har sin egen tragedi med en försupen far och en älskad bror som dör i en otäck drunkningsolycka.

I klosterskolan pyr det också av konflikter mellan både elever och nunnor- det skildras med humor och förståelse och det finns en sådan levnadsvisdom, tycker jag, i boken- så mycken klokhet och en hel del ironiska kommentarer om irländarna och deras patriotism också.

"How odd were these Irish, who believed themselves implacably at war in the spirit with England, yet hugged as their own her dreariest daily habits, and could only distrust the grace and good sense of Latin Catholic life!"----

"They were an ancient, martyred race, and of great importance to themselves- that meagre handful of conceptions made a history, made a problem- and made them at once unconquerable and a little silly."

"The Land of Spices" kommer definitivt inte att bli den enda romanen jag vill läsa av Kate O'Brien.

När det blir lite läsro....

Det är så vackert,  omslaget till"Kokoro" , en roman av den japanske författaren Natsume Suseki. Formatet är lite ovanligt och texten är större än normalt vilket jag är mycket nöjd med. Gamla ögon ser inte alltid så bra....

En ny utgåva av Ann Bridge's "Illyrian Spring" kunde jag inte motstå. "Escapist novel and scadalous for its time"- handlingen är mestadels förlagd till Dalmatien. Dalmatien är idag en del av Kroatien. De största städerna i Dalmatien är Split, Zadar, Šibenik och Dubrovnik.

Nu längtar jag efter en stilla stund i en bekväm fåtölj/stol.

Avhämtat

Det gick snabbt med min fjärrlånsbeställning den här gången- men det ser ut som om böckerna kommer från Malmö stadsbibliotek allihop - så inga stora avstånd, förstås.

Tidens franska klassiker heter serien och jag har valt ut de tre romaner som intresserar mig mest och som jag inte har läst tidigare.

"Sapho" är inte någon "lycklig" bok, läser jag och dessutom har Alphonse Daudet dedicerat den till "mina söner när de fyllt tjugo år". Vad han vill säga är egentligen "ge fasiken i äldre kvinnor som har äventyrlig läggning". I "Sapho" heter hjältinnan Fanny Legrand och hon är mycket passionerad.  Victoria Benedictsson skrev så här: " den är ett mästerstycke- komplett- men så ohygglig, så ohygglig, att jag ibland blev alldeles sjuk."

De första svenska översättningarna hade många strykningar (boken ansågs väl 'oanständig'). Denna utgåva (som är översatt av Ria Wägner) är helt obeskuren- tack och lov.

Det är vackert, omslaget till "Dagbok från fransk-tyska kriget". Händelserna är nedtecknade av Edmond de Goncourt. I förordet får jag veta att boken innehåller en del skvaller också -så som att "kejsar Wilhelm (nummer I) av Preussen under sitt uppehåll på ett biskopsresidens i nordfrankrike använt palatsets gardiner som toalettpapper." Tja, värre har man väl i så fall hört talas om.... Goncourts dagbok lär inte vara någon tråkig läsning och den "innehåller massor av faktisk kunskap, meddelad i en nervöst impressionistisk stil av ofta betydande artistisk verkan."

"Änglarnas uppror" föreligger här- fyrtiofyra år efter originalupplagans publicering- för första gången i svensk översättning. Av Anatole France är ju annars nästan allt översatt till svenska. Man har väl i Sverige inte vågat närma sig en så het gröt- medan den ännu kunde brännas."

(Knut Jaensson) .Den svenska utgåvan är från 1958.

Dikt till en mormor : Sestina av Elizabeth Bishop

Sestina

September rain falls on the house.
In the failing light, the old grandmother
sits in the kitchen with the child
beside the Little Marvel Stove,
reading the jokes from the almanac,
laughing and talking to hide her tears.

She thinks that her equinoctial tears
and the rain that beats on the roof of the house
were both foretold by the almanac,
but only known to a grandmother.
The iron kettle sings on the stove.
She cuts some bread and says to the child,

It's time for tea now; but the child
is watching the teakettle's small hard tears
dance like mad on the hot black stove,
the way the rain must dance on the house.
Tidying up, the old grandmother
hangs up the clever almanac

on its string. Birdlike, the almanac
hovers half open above the child,
hovers above the old grandmother
and her teacup full of dark brown tears.
She shivers and says she thinks the house
feels chilly, and puts more wood in the stove.

It was to be, says the Marvel Stove.
I know what I know, says the almanac.
With crayons the child draws a rigid house
and a winding pathway. Then the child
puts in a man with buttons like tears
and shows it proudly to the grandmother.

But secretly, while the grandmother
busies herself about the stove,
the little moons fall down like tears
from between the pages of the almanac
into the flower bed the child
has carefully placed in the front of the house.

Time to plant tears, says the almanac.
The grandmother sings to the marvelous stove
and the child draws another inscrutable house.

Elizabeth Bishop

Minha Vida de Menina (My life as a little girl).

Här är en modern vy över den lilla staden Diamantina i Brasilien. (fotot är lånat). Idag är staden ett av UNESCOS världsarv och platsen är rik på historia. Här började man bryta diamanter redan på 1700-talet och Diamantina blev snabbt centrum för den här näringen.

Jag har läst "The Diary of Helena Morley" (Helena Morley är nom de plume för Alice Dayrell Caldeira Brant) som skrevs mellan åren 1893- 1895. Alice' farfar var brittisk läkare (och en idealistisk och skicklig sådan, kan man läsa) - hans son- Alice' far -försökte tjäna pengar på diamantgruvorna men det lyckades inte så särskilt väl. Alice växte upp i relativ fattigdom, en fattigdom som hon delade med den större delen av befolkningen i Diamantina.

Dagboken är mycket underhållande läsning - tidvis sorglig för Alice/Helena skyr inte det svåra- dödligheten var hög och speciellt de små barnen var utsatta för både sjukdomar och olyckor. Berättelsens styrka är de ingående och skickligt tecknade personporträtten- och att det är en tonåring som skriver ger bara berättelsen extra krydda. (Tonårsflickor fick lika många fnitteranfall på 1800-talet som nu).

Här kan man läsa om den busiga apan som barnen ändå överlistade och de fick den att klättra högst upp i fruktträden för att sedan kasta ner det åtråvärda bytet till dem. Man kan läsa om alla bestyr i hemmet- om tvätt som soltorkade på marken om de svarta bönorna som noggrant tillagades (svarta bönor är fortfarande stapelföda, har jag förstått). Alice/Helena trivs i sitt hem- och här lyssnar hon på de äldre som berättar "hemligheter" alltmedan hon låtsas skriva i sin dagbok. (Dagboksskrivandet var för övrigt en ålagd uppgift som hon fått från sin lärarinna).

Här en anteckning från 1893:

"Yesterday, Ash Wednesday, Iaiá Henriqueta read the passion of Christ out loud while we all listened. Because it was a codfish day, grandma had three bottles of port wine opened for dinner. We ate and drank until we were full; Aunt Carolota drank more than all the rest of us and her eyes got very tiny and her nose as red as sealing-wax."-----

" Aunt Carolota went to the Bishop to confess. He won't let anyone tell his own sins, he likes to ask them himself. Aunt Carlota said that she was feeling very dizzy and she would like to have the Senhor Bishop ask her so she'd only have to reply. He began:

'Do you ever speak evil of others?'
She answered, 'Often, Senhor Bishop.'
'Do you miss Mass on Sundays?'
'Often, Senhor Bishop.'
'Do you wish harm to others?'
'Often.'
'Do you steal?'
'Often.'

Then he said, 'You are very drunk. Go home and sober up and then come back again.'.
We were all helpless with laughter when Aunt Carlota told us the story of her confession."

En mycket klar och stark röd tråd genom boken är Alice/Helenas kärlek till sin mormor - och den är helt ömsesidig. Hos mormor känner hon sig älskad och trygg även om hon också tycker att det kan vara besvärligt med alla böner och ceremonier i mormors hus. Det är en mycket vacker och ömsint skildring av en stark och kärleksfull kvinna som Alice/Helena förmedlar och dagboken slutar också med mormoderns död- ett mycket hårt slag för den unga flickan.

Helene Morleys dagbok är en mycket fängslande bok och jag kan verkligen rekommendera till läsning. Mitt exemplar (utgivet av Virago Modern Classics) har två förord - ett av Elizabeth Bishop som också översatt och ett modernare skrivet av Diana Athill.

Det finns en svensk översättning också "Mitt liv som ung flicka"- den går att köpa via nätbokhandeln också om man inte vill låna från biblioteket.

Mitt liv som ung flicka / Helena Morley ; översättning: Barbro Asplund och Ingrid Windisch

Morley, Helena: Minha vida de menina. (originaltitel)

ISBN 91-86536-46-X

Lysekil : Pontes, 1990

Svenska 254 s.

Kate O'Brien- censurerad författarinna

Kate O'Brien (1897-1974) var en irländsk författarinna som skrev om på sin tid så kontroversiella ämnen som kvinnlig sexualitet och homosexualitet. Sådant gillades inte av den irländska censuren och en del av hennes böcker blev totalförbjudna.

Kates mor dog när hon bara var fem år gammal och hon sattes i internatskola (hos nunnor) innan hon fick möjlighet att studera vid UCD (University College Dublin). Under flera år arbetade hon sedan som journalist på tidningen Manchester Guardian och hon började också skriva teaterpjäser och romaner. Hon slog igenom med "Without My Cloak" år 1931 (Under släktens kappa 1933). Det blev med tiden flera romaner och Mary Lavelle (1936) och "The Land of Spices" (1941) (Örtagården 1942).

I min hand just nu "The Land of Spices" som getts ut av Virago i deras Modern Classics-serie.

Stol nummer fyra

Idag låg den i brevlådan- Lyrikvännen som denna gången har temat "Stad". Jag har inte hunnit läsa allt ännu men jag fastnar med en gång i Alexandra Borgs artikel om Sigfrid Siwertz. Jo, han är i det närmaste bortglömd idag- och detta trots sin enorma produktivitet.

Någon har gillat Siwertz i min familj för jag har hittat dussintalet titlar i bokhyllan. Tyvärr ingår inte diktsamlingen "Gatans drömmar" som Alexandra Borg ägnar många rader åt. (Den kom ut 1905).

Siwertz var född år 1882 och under några år på 1910-talet bodde han i Paris "läste Baudelaire, drack absint och levde bohemliv". Hans första stora succé blev "Mälarpirater" som kom ur 1911 - och den har jag skrivit lite om HÄR. Den brukade min far läsa högt ur (och jag misstänker att Siwertz-böckerna i mina hyllor var hans).

Alexandra Borg skriver att  "Gatans drömmar" är ett väldigt gott exempel på svensk fin-de-siècle-poesi och jag lockas att läsa....inte bara "Gatans drömmar" utan även någon av alla de andra volymer som finns inom räckhåll för mig. Kanske vore det på sin plats att lyfta fram Sigfrid Siwertz ur glömskans mörker? Jag tycker nog det. "Jonas och Draken" kan man få tag på via nätbokhandeln (till en inte alltför dyr penning).

"Jonas och draken är en roman om kärlek och kamp, arbete och utbrändhet. Först utkommen 1928 skildrar den mediesamhället på ett sätt som ännu inte överträffats i den svenska skönlitteraturen."

Och ja, Siwertz var en av de aderton och hans stol hade nummer fyra.