lördag 16 juni 2012

Minha Vida de Menina (My life as a little girl).

Här är en modern vy över den lilla staden Diamantina i Brasilien. (fotot är lånat). Idag är staden ett av UNESCOS världsarv och platsen är rik på historia. Här började man bryta diamanter redan på 1700-talet och Diamantina blev snabbt centrum för den här näringen.

Jag har läst "The Diary of Helena Morley" (Helena Morley är nom de plume för Alice Dayrell Caldeira Brant) som skrevs mellan åren 1893- 1895. Alice' farfar var brittisk läkare (och en idealistisk och skicklig sådan, kan man läsa) - hans son- Alice' far -försökte tjäna pengar på diamantgruvorna men det lyckades inte så särskilt väl. Alice växte upp i relativ fattigdom, en fattigdom som hon delade med den större delen av befolkningen i Diamantina.

Dagboken är mycket underhållande läsning - tidvis sorglig för Alice/Helena skyr inte det svåra- dödligheten var hög och speciellt de små barnen var utsatta för både sjukdomar och olyckor. Berättelsens styrka är de ingående och skickligt tecknade personporträtten- och att det är en tonåring som skriver ger bara berättelsen extra krydda. (Tonårsflickor fick lika många fnitteranfall på 1800-talet som nu).

Här kan man läsa om den busiga apan som barnen ändå överlistade och de fick den att klättra högst upp i fruktträden för att sedan kasta ner det åtråvärda bytet till dem. Man kan läsa om alla bestyr i hemmet- om tvätt som soltorkade på marken om de svarta bönorna som noggrant tillagades (svarta bönor är fortfarande stapelföda, har jag förstått). Alice/Helena trivs i sitt hem- och här lyssnar hon på de äldre som berättar "hemligheter" alltmedan hon låtsas skriva i sin dagbok. (Dagboksskrivandet var för övrigt en ålagd uppgift som hon fått från sin lärarinna).

Här en anteckning från 1893:

"Yesterday, Ash Wednesday, Iaiá Henriqueta read the passion of Christ out loud while we all listened. Because it was a codfish day, grandma had three bottles of port wine opened for dinner. We ate and drank until we were full; Aunt Carolota drank more than all the rest of us and her eyes got very tiny and her nose as red as sealing-wax."-----

" Aunt Carolota went to the Bishop to confess. He won't let anyone tell his own sins, he likes to ask them himself. Aunt Carlota said that she was feeling very dizzy and she would like to have the Senhor Bishop ask her so she'd only have to reply. He began:

'Do you ever speak evil of others?'
She answered, 'Often, Senhor Bishop.'
'Do you miss Mass on Sundays?'
'Often, Senhor Bishop.'
'Do you wish harm to others?'
'Often.'
'Do you steal?'
'Often.'

Then he said, 'You are very drunk. Go home and sober up and then come back again.'.
We were all helpless with laughter when Aunt Carlota told us the story of her confession."

En mycket klar och stark röd tråd genom boken är Alice/Helenas kärlek till sin mormor - och den är helt ömsesidig. Hos mormor känner hon sig älskad och trygg även om hon också tycker att det kan vara besvärligt med alla böner och ceremonier i mormors hus. Det är en mycket vacker och ömsint skildring av en stark och kärleksfull kvinna som Alice/Helena förmedlar och dagboken slutar också med mormoderns död- ett mycket hårt slag för den unga flickan.

Helene Morleys dagbok är en mycket fängslande bok och jag kan verkligen rekommendera till läsning. Mitt exemplar (utgivet av Virago Modern Classics) har två förord - ett av Elizabeth Bishop som också översatt och ett modernare skrivet av Diana Athill.

Det finns en svensk översättning också "Mitt liv som ung flicka"- den går att köpa via nätbokhandeln också om man inte vill låna från biblioteket.