Katherine Mansfield

Katherine Mansfield 1888-1923


Mrs Calloway med bloggen "A Room of my own" skrev så fint om Katherine Mansfield för några dagar sedan och jag fick stor lust att återknyta bekantskapen med denna novellernas mästare. Jag tror att nästan varje lärobok i engelska jag hade i gymnasiet innehöll minst en berättelse av Katherine Mansfield. Jag skaffade hennes samlade noveller för något år sedan (i serien Wordsworth Classics).

Alla har väl sina favoriter i den stora samlingen och en av mina är definitivt "A Dill Pickle" - en kort och intensiv skiss (titeln är väl tvetydig) som beskriver ett möte mellan två före detta älskande- ett möte som inte slår så väl ut och som författarinnan ser på med mycket ingående psykologisk blick.

"And then after six years, she saw him again. He was seated at one of those little bamboo tables decorated with a Japanese vase of paper daffodils. There was a tall plate of fruit in front of him, and very carefully, in a way she recognized immediately as his 'special way' , he was peeling an orange."

Mansfield använder sig av subtila medel- ingenting är övertydligt - här anar man bara och får själv räkna ut hur det förhåller sig mellan de här två kontrahenterna. Novellen förs framåt med hjälp av dialog och så lyfts ridån långsamt- skådespelet är mycket väl regisserat. Mannen och kvinnan spelar sina roller och efter de sex åren sitter maskerna där- och de försöker spela ut varandra. Det vilar en isande ensamhetskänsla över den här oerhört välskrivna berättelsen.

"And she seemed at that moment to be sitting in the grass beside the mysterious Black Sea, black as velvet, and rippling against the banks in silent, velvet waves. She saw the carriage drawn up to one side of the road, and the little group on the grass, their faces and hands white in the moonlight. She saw the pale dress of the woman outspread and her folded parasol, lying on the grass lika a huge pearl crochet hook. Apart from them, with his supper in a cloth on his knees, sat the coachman. 'Have a dill pickle,' said he, and although she was not certain what a dill pickle was, she saw the greenish glass jar with a red chilli like a parrot's beak glimmering through. She sucked in her cheeks; the dill pickle was terribly sour....."