Mitt i naturen

Jag har bokstavligen slukat Kathleen Jamies essayer om människan och naturen. Elva essayer eller elva betraktelser innehåller boken och hon ser den lilla världen med förstoringsglas, Katie Jamie, och så funderar hon och skriver ner sina tankar. Det går inte att läsa utan att börja fundera själv och det är så en god essay ska fungera- den ska vara något av en brandfackla inåt, den ska väcka nyfikenhet och engagemang.

I den första betraktelsen tas vi med till Orkneyöarna och det är mörk december (titeln är också "Darkness and Light")- Jamie är på väg till Maeshowe (numera världsarv), en förhistorisk gravkammare vars ena vägg lyses upp av ljus en enda dag på året- under vintersolståndet. Maeshowe konstruerades mellan 5000 år  och 3000 år före Kristus (tror man) och det härjades sedan betydligt senare av vikingar som har efterlämnat mängder av graffiti. (Jag har själv stått mitt inne i den här gravkammaren och sett runor som (enligt guiden) sa "Ingeborg är den vackraste bland kvinnor". Människor har varit sig lika i alla tider.....

"You are standing in a high, dim stone vault. There is a thick soundlessness, like a recording studio, or a strongroom. A moment ago, you were in the middle of a field, with the wind and curlews calling. That world has been taken away, and the world you have entered into is not like a cave, but a place of artifice, of skill. Yes, that's it, what you notice when you stand and look around is cool, dry applied skill. Across five thousand years you can still feel their self-assurance."

Så skriver Jamie också att vi sedan urminnes tider har använt oss av mörkret som en metafor för vår egen dödlighet- vi är helt i dödens våld och den kan slå till skoningslöst när som helst- och sända oss rakt in i mörkret- men, fortsätter hon, är det då inte en så vacker tanke att det över de ben som vilar i Maeshowe en gång om året faller ett stilla ljus mitt i den allra mörkaste tiden. "What a tender, potent gesture".

I en annan essä skriver Jamie om kornknarren- en fågel som förvisats ut till de skotska öarna- den har inte längre någon plats på det engelska fastlandet- modernt åkerbruk (bland annat) har jagat bort denna lilla anspråkslösa fågel.

En svunnen idyll: Haywain av John Constable (1821).

"We hear it in the weeding time
When knee deep waves the corn.
We hear it in the summer's prime
Through meadows night and morn:"  

så skrev John Clare men idag har kornknarren i stort sett förvisats bort från det engelska fastlandet och man får resa till Hebriderna för att se större antal av dem. Kathleen Jamie reser till ön Coll för att se och lyssna till "the corncrake".

"Findings" är en samling unika berättelser från och om naturen. Tankeväckande och vackert- och mycket viktig läsning är det också (i vår överindustrialiserade/mekaniserade tid).