Blod och järn eller "ändamålet helgar medlen"- Dagbok från fransk-tyska kriget-

En vy från Paris av år 1871- en krigs- och upploppshärjad stad .

Jag har nu läst den första boken i min klassiska franska trio- (och utgiven av Tidens förlag)- Edmond de Goncourts "Dagbok från fransk-tyska kriget.

Bakgrunden är följande:

Otto von Bismarck (järnkanslern) hade satt sig i sinnet att ena Tysklands alla småstater och göra en stor och stark nationalstat av hela klabbet. I detta arbete skydde han inga medel och det skulle ske till vilket pris som helst "genom blod och järn". Under sommaren år 1870 var det Frankrikes tur att drabbas av de tyska strävandena. Alsace-Lorraine annekterades - och Bismarcks rävspel dessförinnan(han lurade fransmännen att förklara krig) bar frukt.

Det blev en sorglig historia för fransmännen som förlorade 140 000 man i stupade soldater och nära en halv miljon fransmän hamnade i tysk fångenskap- däribland kejsaren, Napoleon III (efter det svidande nederlaget vid Sedan i september år 1870.) I mitten av september samma år belägrades Paris av de 3:e och 4:e tyska arméerna.

Léon Gambetta  tog sig ut ur det belägrade Paris med hjälp av luftballong i oktober och han tog sig till Tours där han lyckades uppställa och utrusta en fransk armé om 600 000 man. Nu hjälpte inte detta mot övermakten och i januari 1871 i Le Mans led fransmännen igen ett stort nederlag. Den 28 januari kapitulerade Paris och den 1 mars tågade tyska trupper in i staden.

I mitten av mars utropades Pariskommunen (som inte blev långlivad). I maj besegrade MacMahons trupper kommunarderna.

Edmond de Goncourt befann sig hela tiden i Paris och han skriver ner händelserna dag för dag. Han kände sig extra ensam och olycklig för han hade mist sin bror Jules i juni 1870. Ringen runt staden dras allt tätare och det är en mycket otäck och nära skildring av svält och umbäranden (Goncourt själv gick det ingen större nöd på, dock). Människorna får hålla till godo med hästkött och djuren på zoo slaktas- ett efter ett inklusive den mycket älskade tama elefanten.

Goncourt gör många elaka noteringar i sin dagbok- den 12 november skriver han så här om parisarnas hjältemod:

" Jag hoppas att eftervärlden inte tar sig det orådet före att dikta ihop sagor för kommande släkten om parisarnas hjältemod år 1870. Hela deras hjältemod består i att de äter härsket smör till bönorna och hästbiff i stället för oxkött, och detta utan att ens vara alltför medvetna om det: parisaren har inte någon vidare urskillningsförmåga i fråga om det han äter."

Samtidigt konstaterar han ändå att "den ena lilla barnlikkistan avlöser den andra" och att "belägringen sprider död bland dessa oskyldiga små stackare som behöva sin mjölk."

Goncourt möter både Zolà och Victor Hugo i den instängda staden- intressanta möten och han har många åsikter om framför allt Hugo. Théofile Gautier får sig en känga för att han gnäller över att han för första gången i sitt liv måste bära hängslen "hans mage kan inte längre hålla byxorna på plats.".

Det oundvikliga rycker allt närmare och den 26 februari 1871 skriver Goncourt: " I morgon skall preussarna besätta Paris. I morgon har vi fienden mitt ibland oss. Måtte Gud för evig tid bevara Frankrike från diplomatiska traktat, uppsatta av advokater."

"Général de brigade" Claude Lecomte (han avrättades i mars 1871 i samband med pariskommunens 'födelse' )

Söndagen den 19 mars 1871

Morgontidningarna bekräftar ryktet om Clément Thomas' och Lecomtes avrättning. Jag känner leda över att vara fransman och jag grips av en obestämd längtan efter att få ge mig iväg för att söka ett fosterland någonstans där konstnären kan tänka fritt och inte vart ögonblick störs av idiotisk upphetsning, av en enfaldig hops destruktiva konvulsioner.----- Jag får syn på Victor Hugo, som med in lille sonson talar med en bekant och jag hör honom säga: "Det är nog säkrast att man lägger upp ett litet livsmedelsförråd.".

De sista dagboksanteckningarna berättar om ett skövlat och ödelagt Paris och om den ångest befolkningen känner inför upproren och stämningen som råder i staden. Den 29 maj har Mac-Mahons trupper slagit ner upproret och Goncourt skriver " I kväll kan man höra Paris vakna till liv igen- man hör sorlet som ljuder likt en fjärran springflods brus. Timmarna faller inte längre ner i en ödslig tystnad."

Goncourts dagbok från fransk-tyska kriget kom ut i svensk översättning år 1956 - det är ett mycket slitet exemplar jag läser i (det fattas t o m sidor!) och jag tycker nog att man kunde göra sig omaket att ge ut valda delar av bröderna Goncourts dagböcker i ny utgåva (den senaste är från 1927). Vill man läsa på engelska finns en utgåva från New York Review of Books Classics:

Jag tycker att det var en både skrämmande, fängslande och intressant berättelse Edmond de Goncourt bjöd på. Mycket läsvärt.