"Great Irish Writers" no 18: Kate O'Brien

Som nummer 18 på Irish Independents lista över Irlands stora författare i modern tid kommer, inte förvånande, Kate O'Brien. Den bok man valt ut är hennes "The Ante-Room". Om Kate O'Brien har jag skrivit en hel del här på min blogg under den senaste tiden och jag gör det därför enkelt för mig den här gången och länkar helt sonika till mitt inlägg om just "The Ante-Room". Kate O'Brien har varit en av den här sommarens allra största läsupplevelser.

Mary Lavelle av Kate O'Brien

Den här romanen kom ut för första gången år 1936 och den blev genast förbjuden på Irland. Den enda svenska översättningen kom inte förrän 1949 och då med titeln "Utflykt till Kastilien" (den har gallrats ut hårt för som jag kan se finns bara två exemplar kvar på våra bibliotek). Den gallringen beklagar i alla fall jag mycket djupt för detta är en roman som fortfarande kan läsas med stor behållning. Kanske kan Kate O'Brien få en renässans även i Sverige? I England trycks det upp nya upplagor hela tiden av hennes verk. Min begagnade kopia är från Virago Modern Classics.

Den 22-åriga Mary Lavelle är en mycket vacker ung kvinna men hon har det inte för roligt i sitt hem i Mellick (Limerick) som hon delar med sin triste och kärlekslöse far och hans syster (lika trist hon). Mary har också en fästman "John" som inte verkar vara så särskilt stimulerande- han tycker inte att han kan gifta sig med Mary ännu- för han tjänar några pund för lite per år.  Mary bestämmer sig för att göra något åt sin situation och reser till Spanien för att arbeta som guvernant på ett år (är det planerat). Det är tidigt 20-tal och det är inte alldeles ovanligt att unga kvinnor (ofta utan några större förhoppningar på framtiden) ger sig ut för att tjäna sitt levebröd på detta sätt.

Mary kommer till familjen Areavaga, boende i närheten av Pyrenéerna, och bestående av herr och fru och tre tonåriga döttrar. "Casa Pilar" är inget sagoslott men familjen är vänlig och Mary trivs bra. Hon träffar landsmaninnor i samma situation och mötena med "misserna" har verkligen skildrats mycket skickligt och ingående av författarinnan- det är levande porträtt av dessa ensamma kvinnor "på vift för evigt" på kontinenten och utan några större förhoppningar- jo, man kan ju få sin begravning betald, så småningom.... . I början går det som på räls och hon skriver många och långa brev till sin John- men så dyker det upp något(n) som ska störa friden.

Sonen i huset (gift och med en tvåårig son) och Mary blir blixtförälskade- och kärleken levs ut till hundra procent. "She was no longer Aphrodite, but a broken, tortured Christian, a wounded Saint Sebastian". Sådan kärlek är givetvis förbjuden (för här har vilar den katolska kyrkans hela inflytande över både land och personer). Jag instämmer med Michèle Roberts som skrivit ett mycket fint förord "Luckily for the heretic reader, the bleakness of its (då syftande på romanen i fråga) religious world is amply compensated by the richness of its social one."

Kate O'Brien lyckas speciellt väl med porträtten av "misserna" och även av huvudpersonen Mary som inte alls är något "mesigt fruntimmer" utan som vet hur hon ska hantera sig själv i slutänden (även om det inte blir något direkt lyckligt slut)- flickan Milagros i familjen Areavaga är också mycket fint skildrad- en brådmogen ung tös vars framtid man undrar över.

Jag konstaterar att jag läst ännu en mycket läsvärd och välskriven roman av Kate O'Brien. Min favorit hittills? Ja, det blir nog "The Land of Spices"....

Sommarens "författarfynd"

Det låter kanske lite vanvördigt men så är det inte menat. Nu har jag läst (snart) fyra romaner av den irländska författarinnan Kate O'Brien- och jag är fast. Helt fast. Det lutar mot ett (nästan) djupdyk och efter "Mary Lavelle" (som jag alltså läser just nu) har jag fäst blicken på "As Music and Splendour" som handlar om två unga damer (Rose och Claire) från Irland som beger sig till Italien och Rom för att lära sig sjunga opera. Det är sent 1800-tal och både Rose och Claire försöker hitta sina röster (inte bara på scenen utan också i livet utanför).

Hon gör så fina psykologiska porträtt, O'Brien.... och hon har ett sådant flyt i sin penna.... man bara dras med i handlingen och vänder blad på blad- pausar lite för att fundera och så "på't igen". Mästerligt, tycker jag och letar vidare efter andra alster av Ms O'Brien.

The Ante-Room av Kate O'Brien

En alternativ rubrik hade kunnat vara "kärlek och död i Limerick". Detta är min  tredje lästa roman av den irländska författarinnan Kate O'Brien och jag faller pladask för hennes sätt att skriva.

Det är dagarna kring Alla Helgons Dag år 1880. I sitt sovrum på övervåningen i det stora och vackra huset ligger Theresa Mulqueen och väntar på att dö. Runt omkring henne utspelas dramer och tragedier i stort och smått- mestadels i stort. I den flotta villan (familjen Mulqueen tillhör Limericks överklass) bor förutom Theresa och hennes man Danny också den ogifta dottern Agnes ( 25 år gammal) och sonen Reggie- i yngre medelåldern och med en "skamlig" sjukdom (syfilis). Theresas stora bekymmer är vad det ska bli av stackars Reggie när hon är borta.

Hela handlingen utspelar sig på tre dagar och till persongalleriet ska också läggas Marie-Rose (Agnes äldre syster) och hennes adonissköne man, Vincent. Paret kommer resande från Dublin för att vaka över Theresa. Ganska snart får vi veta att Vincent och Agnes hyser mycket starka känslor för varandra - en helt förbjuden kärlek - och den orsakar enorma spänningar i huset. Vincent är en ordkarg och svårgripbar person och äktenskapet med den ganska ytliga Marie-Rose är mycket olyckligt.

Kate O'Brien lyckas speciellt väl när hon tecknar sitt porträtt av Agnes som framstår som en både kyligt förnuftig men också mycket passionerad kvinna.

"God help us all. Agnes bent her head into the support of her two hands. The baby frills on the neck and cuffs of her white nightgown, and the silky dark plait of hair that lay on the curve of her long neck made her seem younger than twentyfive. She stayed very still, her knees bent upwards to take the weight of her hands and head. But there was more neutrality than weariness in the attitude, as if her soul were a camel, crouched to receive the usual baggage of its day's march. And here it was assembled for her now, accoroding to routine."


 Det här är en mycket spännande roman där framför allt kvinnorna är mycket levande framställda.
Slutet är inte lyckligt och i synnerhet Agnes öde kan man verkligen gråta åt.

Boken kom ut för första gången år 1934. Jag tror inte att den  finns i svensk översättning.

Without My Cloak- en resa till 1860-talets Irland

Nattliga hundpromenader blir man trött av- och vädret igår inbjöd heller inte till utomhusaktiviteter. Tur att det finns böcker att ta till. Jag har läst ut Kate O'Briens "Without My Cloak" (det blev min andra roman av denna irländska författarinna)- som kom ut år 1931 (det var O'Briens första roman). Den svenska översättningen är från 1933 "Under släktens kappa" . Den engelska boktiteln har tagits från den här dikten:

Why didst thou promise such a beauteous day,
And make me travel forth without my cloak,
To let base clouds o'ertake me in my way,
Hiding thy bravery in their rotten smoke?
'Tis not enough that through the cloud thou break,
To dry the rain on my storm-beaten face,
For no man well of such a salve can speak,
That heals the wound, and cures not the disgrace:
Nor can thy shame give physic to my grief;
Though thou repent, yet I have still the loss:
The offender's sorrow lends but weak relief
To him that bears the strong offence's cross.
Ah! but those tears are pearl which thy love sheds,
And they are rich and ransom all ill deeds.

(Sonett nummer 34 av William Shakespeare).

"Without My Cloak" är berättelsen om familjen Considine från staden Mellick (Limerick) på Irland- det är i mångt och mycket en historia om makt och tradition och oförmåga att följa sitt rätta jag.

År 1789 kommer en hästtjuv vandrande in till staden Mellick- (med häst)- vad han inte vet då är att han ska bli anfader till en rik och mäktig familj. Hästtjuven försvinner snabbt ur handlingen för att lämna plats åt sina ättlingar- först ut är "Honest John" som grundar ett stort imperium inom kreatursfoderhandeln- han säljer både inom och utom landet och familjen Considine blir en av de  mest inflytelserika i hela Mellick. "Honest John" har åtta barn som alla är välartade och flera av dem har gjort förmånliga giften. Den som utses att ta över rörelsen blir dock den yngste sonen, Anthony, och "Honest John" har dessutom redan bestämt att Anthonys son Denis ska bli nummer tre i regentlängden. (Denis är bara fyra år när hans  öde blir utmejslat).

Porträtt av Madame Barbe de Rimsky-Korsakov (Franz Xaver Winterhalter) 1864

(I ett kapitel talas det om "Winterhalterklänningar".) "His wedding day had been too full of emotion for easy remembrance, but he saw that Winterhalter dress come swaying up the aisle to him again, crinoline, orange blossom, Mellick lace- all white as the bride's white bosom."

I den stora familjen kommer givetvis några personer extra mycket i blickpunkten- den vackra Caroline (syster till Anthony) är ett av dessa öden som skildras mycket ingående och med stor medkänsla. Caroline sitter fast i ett olyckligt äktenskap och hon längtar ut, hon längtar efter kärlek och passion- hon drömmer sig tillbaka till sin ungdom och så en dag rymmer hon till London och till sin bror Eddy. Det är naturligtvis ett helt hopplöst företag och snart är Caroline hemma i Mellick igen- kväst och infogad i familjens ledband. "Bäst så", tycker syskonen. Någon skandal vill man inte ha.

Unge Denis får mycket frihet som barn och även som tonåring- han anses vara bortskämd och vek- men han har en stor dröm- att få bli trädgårdsarkitekt. Han planterar och han anlägger, han skaffar växter och han gör om hela hemträdgården, han drömmer sig bort till fjärran länder med exotiska växter och är lycklig när han får läsa en bok i stillhet under ett träd. Han möter kärleken och börjar hoppas men familjens tentakler är för starka- han dras in i bläckfiskfamnen, även han.

I den här familjen ges inte plats åt individuella strävanden- man är en del av ett stort kollektiv.

Tiden vi rör oss i är 1860 - och 1870-talets Irland- en tid av omvälvningar och oro. (När har det inte varit oroligt på Irland?).

Kontrasten mellan fattig och rik var enorm- och den här beskrivningen av en middagsbjudning (och vad som fanns på faten) accentuerar detta :

"Cold fowl, cold game, cold ham, salmon mayonnaise, lobster salads, cucumber salads, sandwiches, olives, salted almonds, petits fours, éclairs, cherry flans, fruit salads, the famous Considine trifles. Coffee-pots and tea-pots of old Dublin silver. Jugs upon jugs of cream. Rows of bottles, rows of decanters, Moselle cup sparkling through Waterford glass."

Kate O'Brien skrev en trilogi som utgör en beskrivning av "det provinsiella Irland"- och jag har nu läst två av de tre. Jag är mycket imponerad av O'Briens sätt att återge den här verkligheten. "Without My Cloak" är mycket olik "The Land of Spices" men båda känns äkta och levande. Nu väntar jag på att kasta mig över "The Ante-Room" för jag tänker stanna på Irland med den här författarinnan.

The Land of Spices av Kate O'Brien

PRAYER the Churches banquet, Angels age,
Gods breath in man returning to his birth,
The soul in paraphrase, heart in pilgrimage,
The Christian plummet sounding heav’n and earth ;

Engine against th’ Almightie, sinner's towre,
Reversed thunder, Christ-side-piercing spear,
The six daies world-transposing in an houre,
A kinde of tune, which all things heare and fear ;

Softnesse, and peace, and joy, and love, and blisse,
Exalted Manna, gladnesse of the best,
Heaven in ordinarie, man well drest,
The milkie way, the bird of Paradise,

Church-bels beyond the stars heard, the souls bloud,
The land of spices, something understood.

George Herbert

(Kursiveringen är min egen).

Jag har läst den irländska författarinnan Kate O'Briens roman "The Land of Spices" ("Örtagården"- i svensk översättning) - den första utgåvan är från 1942 men den finns att få i flera nytryck från bland annat Virago Modern Classics.

Boken blev totalföbjuden på Irland (många böcker rönte samma öde där)- och det räckte med den här frasen "She saw them in the embrace of love". Censur- ("banned for lewdness")- och så fick man handla O'Briens böcker i England i stället, förmodar jag.

Handlingen är förlagd till en irländsk klosterskola i närheten av Limerick och tidpunkten är åren strax före 1914. Det jäser i Irland och detta känns av även inom klosterskolans murar. Berättelsen fokuserar på två personer- och det berättas "omlott" om dem vilket gör att man inte tappar tråden.

Klosterskolan  styrs av en fransk orden vid namn La Compagnie de la Sainte-Famille och "Mother Superior" är Moder Marie-Hélène- en stark och självständig kvinna som dessutom har ett gott hjärta och som framför allt lever efter mottot att aldrig sätta sig till doms över sina medmänniskor. Till skolan kommer lilla Anna Murphy (sex år) och hon är den yngsta eleven skolan någonsin haft. Annas utveckling får vi följa under ett antal år fram till dess att hon slutligen kan gå vidare ut i livet efter avklarad examen.

Det här var en roman jag inte kunde släppa när jag väl börjat läsa. Porträtten av Anna Murphy och moder Marie-Hélène är otroligt skickligt målade - varför valde moder Marie-Hélène att bli nunna (för så var det inte tänkt alls och hon trotsade dessutom sin ensamstående far genom sitt val)- ja, det finns en mycket speciell anledning och den röjs i slutet av berättelsen. Även Annas bakgrund har sin egen tragedi med en försupen far och en älskad bror som dör i en otäck drunkningsolycka.

I klosterskolan pyr det också av konflikter mellan både elever och nunnor- det skildras med humor och förståelse och det finns en sådan levnadsvisdom, tycker jag, i boken- så mycken klokhet och en hel del ironiska kommentarer om irländarna och deras patriotism också.

"How odd were these Irish, who believed themselves implacably at war in the spirit with England, yet hugged as their own her dreariest daily habits, and could only distrust the grace and good sense of Latin Catholic life!"----

"They were an ancient, martyred race, and of great importance to themselves- that meagre handful of conceptions made a history, made a problem- and made them at once unconquerable and a little silly."

"The Land of Spices" kommer definitivt inte att bli den enda romanen jag vill läsa av Kate O'Brien.

Kate O'Brien- censurerad författarinna

Kate O'Brien (1897-1974) var en irländsk författarinna som skrev om på sin tid så kontroversiella ämnen som kvinnlig sexualitet och homosexualitet. Sådant gillades inte av den irländska censuren och en del av hennes böcker blev totalförbjudna.

Kates mor dog när hon bara var fem år gammal och hon sattes i internatskola (hos nunnor) innan hon fick möjlighet att studera vid UCD (University College Dublin). Under flera år arbetade hon sedan som journalist på tidningen Manchester Guardian och hon började också skriva teaterpjäser och romaner. Hon slog igenom med "Without My Cloak" år 1931 (Under släktens kappa 1933). Det blev med tiden flera romaner och Mary Lavelle (1936) och "The Land of Spices" (1941) (Örtagården 1942).

I min hand just nu "The Land of Spices" som getts ut av Virago i deras Modern Classics-serie.