Ett liv i 60 dikter

Pia Tafdrup

En söndag i "splendid isolation"- ett stilla sommarregn faller utanför och jag läser "Salamandersol" av Pia Tafdrup. Ett liv berättat i 60 skisser/poem och en resa bakåt i tiden även för mig- poeten och jag är så gott som jämnåriga. Historien som bildar den yttre ramen delar vi- och jag läser dikterna och minns... och så kommer mitt liv också som revy framför ögonen- helt annorlunda jämfört med poetens, så klart, jag önskar att jag kunde skriva så passionerat och så intensivt men i brist på denna talang lever jag mig in i ordens magiska kraft.

"Jeg syr på kjolen, som kan baeres
trygt af den, der kender håbet,
vaevet ind er venners latter,
stille glaedestårer, lysten
til at vågne op på trods
af liv, som katastrofen tog
-den reflekterer solens stråler."

Mäktiga och vackra slutord och jag har funnit tre absoluta favoriter i denna förtrollande, skimrande, jordnära och omvälvande diktsamling. Tafdrup rör sig framåt i tiden i kronologisk ordning - från barndom till ja, vad ska man kalla fyllda 60 år? Inte ålderdom men kanske "livseftermiddag"?

"Fremtidsplan" heter dikten som gör nedslag i de yngre tonåren- den blivande författaren får ett kollegieblock med spiralrygg för att skriva resuméer av de böcker hon slukat och slukar- en kulspetspenna med 12 olika stift (jo, jag minns att jag hade en sådan, jag också)- följde med gåvan. I rosa skrift tecknar den unga Pia ner några rader om Jane Eyre med blått skriver hon om Steinbecks "Buss på villovägar" (minns ni filmen med Marylin Monroe?) Alan Sillitoes "Saturday Night and Sunday Morning" får grön färg.... och föräldrarna hoppas att dottern ska bli bibliotekarie för det är ett mycket bra arbete med möjlighet att läsa alla de böcker som önskas utan att känna stress.

Själen "den vil sejle på åbne oceaner, på floder
som strömme af ild melle mellem grönne skraenter,"

1968, 70-tal med "biodynamiske gröntsager og upolerede ris" (jotack, jag minns Margot Nycop och hennes  hälsoråd). Vietnamkriget (som definierade hela vår generation),  och så den vackraste av alla dikterna i hela samlingen (som jag tycker) den om vallmorna som brinner.... "Valmuers brand". "Drömmen om at opnå faelles hukommelse uden at miste sig selv."

Murens fall 1989 , 11:e september 2001... , föräldrarna som blir gamla och det egna obönhörliga åldrandet. Tiden går- den står aldrig stilla..... "Tiden gnaver i köd og knogler, sender slörede skyer ind i öjets synsfelt"... och medan vi lever måste vi lära oss att dö- för dö ska vi alla. Boken slutar med de rader jag citerat längst upp- och visst är det hoppfullt och rogivande.

Sällan har jag berörts så av en diktsamling och det har varit en så intressant läs-resa. Tack Pia Tafdrup för så många tankeväckande rader. Jag kan bara hoppas att den här boken kommer att bli översatt till svenska. Skam vore det annars.