Vad läser en Nobelpristagare?

Ja, det vet jag egentligen inte, men jag föreställer mig att det är en hel massa. Nu får jag nöja mig med att veta lite mera om vad Wisława Szymborska (1923-2012) har konsumerat i bokväg under några år- och det är minsann ingen dålig blandning.

Med hem från biblioteket förde jag Szymborskas "Bredvidläsning" (utgiven av FIB:s lyrikklubb-1997- i urval och översättning av Anders Bodegård.)

Szymborska är mycket noga med att framhålla att den här samlingen inte får kallas för recensioner- hon läser för sitt nöjes skull och vill inte bli tvingad att ständigt avge utlåtanden. "Den som vill kalla dessa Läsningar för kåserier har inte fel. Den som envisas med att säga "recensioner" ådrar sig mitt misshag."


Den här boken innehåller nära 60 korta kåserier över lästa böcker och de är ofta skrivna med mycken humor. Det spelar ingen roll att många av böckerna som nämns inte finns i svensk översättning.


Jag har valt ut tre kåserier- det första handlar om Georges Vigarellos "Le propre et le sale" (Renlighet och snusk) och har titeln "Prinsens fötter och övriga kroppsdelar". Jag förstår att man nog inte bör läsa Vigarellos bok samtidigt som man äter. Kroppshygien från medeltid till 1900-tal kan bli ganska oaptitligt om man synar den i sömmarna. På medeltiden var man rädd för vatten och befarade att det var boven bakom all smittspridning. Ludvig XIII fick sina fötter tvättade för första gången när han var sex år gammal och hans far Henrik IV "stank som ett as". I stället för att tvätta sig gnuggade man skinnet med vita dukar och parfymer. "Le propre et le sale" verkar vara en verklig odyssée i sant äckel-päckel- men Szymborska hittar fram till en överraskning: Michel de Montaigne- han badade och han badade ofta dessutom. "Han gjorde det gärna! På trots mot sitt tidevarv som klibbade av smuts! Av ren beundran faller pennan ur min hand."

Under 90-talet var "Kramboken" mycket i ropet. Jag minns den mycket väl och tyckte då att den var ganska söt. Att "Kramboken" har sitt ursprung i USA är kanske vad man kan förvänta sig (den är skriven av Kathleen Keating). Szymborska har en härlig distans till allt det här och skriver om amerikanska TV-serier där folk kastar sig i armarna på varandra var och varannan minut (så kan man glömma handling och intriger) . " Samma sak i verkliga livet. I synnerhet vi polacker har saker och ting att tänka tillbaka på. Aldrig någonsin i vår historia har vi omfamnats så mangrant, storslaget, glupskt och hjärtans gärna som under det sachsiska 1700-talet, och sedan gick det som det gick."

Szymborska känner en viss lättnad över att hon bor på andra sidan Atlanten och inte är granne med Keating....

I kåseriet "Heltokiga blomkålshuvuden" har Szymborska läst Geniets dagbok av Salvador Dalí. För Dalí var surrealismen en hel livsuppgift och "ända in i ålderdomen svävade han som en karnevalsballong över vår grå och svårmodiga jord". (och hans tavlor sålde mycket bra). Hans liv var fyllt av excentriska "upptåg" och ett av dem var att fara till Sorbonne (där han skulle föreläsa) i en vit Rolls-Royce fylld med blomkålshuvuden.

"Dalí påminner mig om sådana där naiva poeter som tror att ju fler metaforer de stoppar in i den dikt, desto bättre blir den...."

Så konstaterar Szymborska att "Geniets dagbok" är utgiven utan större vördnad för mästaren för den föll sönder nästan genast och "en sådan surpris hade inte självaste Dalí hittat på."