.jpg)
” Bright ball of flame that through the gloom of even
Silently takest thine etherial way——-
A beacon in the darkness of the Earth
A sun which o’er the renovated scene
Shall dart like Truth where Falsehood yet has been”
Shelleys dikt handlar så klart inte om vare sig Montgolfier eller just hans luftballong utan om andra högre värden. Jag läser om Shelley och några av hans samtida romantiker i Gunnar Hardings ” En katedral av färgat glas”, en bok som jag ständigt återkommer till. Shelley, Byron och Keats- de tre stora engelska romantikerna - de dog alla unga och i exil. På senare år har John Keats fått en renässans ( inte minst på grund av filmen ” Bright Star” (2009) som berättar om Keats sista år. Sorgligt och mycket vackert.) Ändå dras jag till Shelley- rebellen och myten. Men- allt är inte myt, som Harding skriver i sitt förord. Många är de faktiska händelser som genom åren blivit till myter.
Shelley är essensen av poesi, fantasi och skönhet. ” Den eviga skönheten är ständigt närvarande, men den är täckt av en slöja som döljer den för människorna. Poeten kan lyfta denna slöja och få del av det eviga, av enheten. —- Moralens stora hemlighet, är kärleken, att kunna gå ut ur sig själv och identifiera sig med det sköna i tankar, handlingar och personer.” (s.77).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar