I ” K.J. Själv” ( samlade essäer/skrifter av Klara Johanson) hamnade jag mitt i stor dramatik. Stycket har rubriken ” Krigsfångenskap” och visar bland annat på vådan av att ge sig ut på resa när världen kokar av oro och krigsförberedelser. I slutet av juni månad år 1914 begav sig K.J. och hennes ” Choice” till Tyskland - i Berlin blev de avbrutna mitt i middagen av kyparen som kom med ett plakat - och ett tilltagande sorl i restaurangen ” Sarajevo, Sarajevo”- men polletten trillade ändå inte ner och resan fortsatte till både Dresden och Leipzig. Läget tillspetsades och till slut fattade paret att de befann sig i en minst sagt olustig situation och att det gällde att ta sig hem så snabbt det bara gick. I Heidelberg gick det upp K.J. att faran var akut och ” händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna. Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ” Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.” Så fastnade K.J. och Choice i Mannheim, blev instängda men lyckades rymma, få pass ut ur landet ( trots byråkratiskt krångel på det svenska konsulatet) och kom på ytterst omständiga vägar via Frankfurt, Göttingen, Hamburg, Flensburg, Fredericia och Köpenhamn slutligen till Stockholm. Då var kriget i full gång och man skrev slutet av augusti. ” Vår praktiska kurs i världshistoria var över.” Med sig hade de en samling av Fredrika Bremers brev, brev som var en av anledningarna till resan och som de som genom ett under lyckades rädda åt eftervärlden.
Nog är detta en oförglömlig berättelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar