onsdag 13 maj 2020

Ljuva ungdomstid

Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818). Porträtt av Ulrica Fredrica Pasch.

Jag stannar kvar i kung Gustafs cirklar och i 1700-talets omvälvande tider. På mitt läsbord har jag Johan Gabriel Oxenstiernas dagböcker från åren 1766-1768 ” Ljuva ungdomstid” - utgivningen står Bokgillet för ( 1965 - så boken finns bara att få tag på hos antikvariaten). Oxenstierna tillhörde de privilegierade kretsarna av samhället och tillbringade sin barndom ( och delar av sin ungdom) på familjens herrgård, Skenäs, i trakterna av Vingåker. Så småningom kom han till Stockholm och fick tjänst först som kavaljer vid hovet. Sedan följde andra utnämningar och en framgångsrik karriär. År 1786 utsågs Oxenstierna till ledamot av den då grundade Svenska Akademien och han fick stol nummer åtta.

I Ljuva ungdomstid ( som skrevs på franska) utgjuter Oxenstierna sitt hjärta och med tonåringens känslosvall - han är dessutom en mycket god iakttagare och har verkligen författarens blick för både smått och stort i tillvaron. Naturen är ständigt närvarande och man kan nog säga att han lever i symbios med den- samtidigt sköter han sina studier och deltar i bygdens nöjesliv.
” Efter kvällsmaten läste jag och lekte lekar. Mina balsaminer , hyacinter, jonkviller och ranunkler började slå ut. Gode Gud, vilken glädje det gör mig!”
I november 1766 bevistade Oxenstierna ett bröllop.
” På hemvägen fann vi en bonde som låg och sov raklång i ett dike fullt av lera. Det var en ganska naturlig följd av bröllopet. Vi reste honom upp och drog honom till Skenäs i den vagn han väl kört men vars tyglar han som en sentida Phaëton, låtit falla till marken. Vi hade mycket roligt med honom ända till midnatt. Då började han återfå en smula av sitt förstånd, samtidigt som han började skämmas under inflytande av fromma förebråelser från Brantenberg, som följt oss från byn. Så snart prästen upptäckte honom i diket , läste han först en bibeltext och fortsatte sedan under hela vägen att framhålla för honom det onda i att supa, med lika litet sunt förnuft som bonden hade för att fatta det. Men hans tal beredde mig stort nöje; det gav mig mycket att skratta åt.”

Den svenska översättningen är gjord av Inga Estrabaut.