Boccaccios ”Decamerone” inspirerade Marguerite av Navarra till att skriva sin ” Heptameron”, som var tänkt att innehålla hundra berättelser men Marguerite dog innan verket blev färdigställt och så fick det stanna vid 72. Ramen utgörs av fem kvinnor och fem män som sökt sin tillflykt till ett kloster och nu, för att fördriva tiden, delar berättelser ” ur livet” med varandra. Kärlek, otrohet och diverse förvecklingar handlar många av historierna om och ekivokt blir det ofta. ” Heptameron” finns i svensk översättning (1954) av Holger Petersen Dyggve och den finns också som ” svart Penguin” för den som inte vill ge sig i kast med de franska utgåvorna ( det finns många). Den fyrtioförsta historien ( för att ta ett exempel) handlar om en liderlig franciskanermunk och hans ” biktoffet”, en ung, vacker kvinna. Munkens påhittighet vad gäller förslag till bot för begångna synder stannar inte vid några ” hail Mary” utan går betydligt längre.
” Eftersnacket” blir lika underhållande som själva berättelsen ” Hircan sade: ” Det förefaller, när man hör eder tala, som om franciskanermunkar borde vara änglar eller åtminstone stå på ett högre plan än vanliga människor. Och ändå har ni hört så många historier om dem att ni borde förstå att de är mycket värre än andra; och jag tycker att den franciskanermunk som vi nu fått höra om är ursäktlig, ty han befann sig vid nattetid instängd på tu man hand med en vacker flicka.” ” Visst gjorde han det, sade Oisille, men det var under julnatten.” ” Ja, och det är just det som gör honom ännu ursäktligare, sade Simontault, ty i det han intog Josefs plats hos en vacker jungfru ville han försöka göra ett litet barn, för att helt verklighetstroget uppföra dramat om Kristi födelse.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar