Skinn på näsan

Mary McCarthy (1963). Foto: Dick DeMarsico.

” Skrap” är ett bra danskt ord för att beskriva den amerikanska författarinnan Mary McCarthy (1912-1989) och nog vågade hon sticka ut hakan rejält, mer än en gång. Det krävs mod för att gå mot strömmen och att ta itu med det man anser vara ” käpprakt åt helvete”. På bibliotekets utgallringsbord ( sorgligt nog, ska jag väl säga) hittade jag Mary McCarthys självbiografi från 1957 ( den svenska översättningen kom först år 1973) ” En katolsk flickas minnen”. Marys levnadsbana började mycket tragiskt - hon miste båda sina föräldrar i spanska sjukan. Året var 1918 och Mary var bara sex år gammal och äldst av fyra syskon. En sådan tragedi går aldrig att sudda bort, ett trauma som lever vidare i generationer.
” Gruppen” ( The Group) är annars Mary McCarthys mest kända bok (1963) och den ges ut i nya upplagor- en berättelse om åtta kvinnor som alla gått ut från det prestigefyllda Vassar College. Omläsning blir ordet för dagen. Tur att jag har boken i hyllan. Moderna klassiker lever ett farligt liv.

På jakt efter friheten

Nassenheide i Pommern. Elizabeth von Arnims hem under ett antal år. Idag är allt ett minne blott. Kriget ödelade både trädgård och hus.

Hon var en rastlös kvinna, Mary Annette Beauchamp - för så hette hon, Elizabeth blev ett alias. Två äkta män hann hon skaffa sig och ett stort antal älskare.Hennes resa genom livet gick genom många länder och penna och papper följde henne på färden. Det kom att bli väldigt många böcker till slut och debuten (1898) gjordes med livet på godset Nassenheide i fokus- där bodde Elizabeth med make och fem barn - för att stå ut med livet som det var odlade hon sin trädgård och berättade lite smått och gott ( och även om sådant som inte var så gott) om vad som hände i omgivningarna - boken ” Elizabeth and her German Garden” blev populär på sin tid och kom ut i flera upplagor. Men- några trädgårdstips utdelas inte ” det är inte den sortens bok”. Jag tror heller inte att det finns någon svensk översättning men rätta mig om jag har fel. Trevlig läsning är det, hur som helst och för den som vill ha ytterligare Elizabeth von Arnim- inspiration så finns det en välskött och aktiv Elizabeth von Arnim Society.

” May 7th- I love my garden. I am writing in it now in the late afternoon loveliness, much interrupted by the mosquitoes and the temptation to look at all the glories of the new green leaves washed half an hour ago in a cold shower.”

Jag hoppas att Elizabeth fick någon slags frid till slut efter allt jagande efter frihet och lycka.

Den förtrollade trädgården i Grantchester

Vita syrener. ( Edouard Manet).

Syrenerna har förmodligen blommat ut nu i Grantchester men mycken blomsterprakt återstår säkert. Jag läser om engelska författare och deras trädgårdar i ” Författarens trädgård: Brittiska författares inspirerande trädgårdar” av Jackie Bennett (2019) och stannar en stund hos poeten Rupert Brooke och The Old Vicarage i Grantchester. Brooke tillbringade många lyckliga och inspirerande stunder här i början av det förra seklet och innan den svarta ridån drogs ner över så gott som hela Europa- Brooke dog redan 1915, ett tidigt offer för de sanslösa tiderna. The Old Vicarage daterar sig ända bort till 1600-talet och dess stora trädgård ligger i närheten av stora våtmarker invid floden Granta. Idag ägs huset och trädgården av den inte helt okände författaren Jeffrey Archer och hans hustru Mary har skrivit ett par böcker om The Old Vicarage’s historia.
Jag låter drömmarna ila runt när jag betraktar de många vackra fotona som fyller Jackie Bennetts bok. Blommande äppelträd, blåregn och en skogsglänta med en iögonfallande harskulptur ( av Stanley Dove).  Det vilda i möte med det mera tämjda.

Och här en bit av Rupert Brookes dikt :The Old Vicarage, Grantchester från 1912
Ah God! to see the branches stir
Across the moon at Grantchester!
To smell the thrilling-sweet and rotten
Unforgettable, unforgotten
River-smell, and hear the breeze
Sobbing in the little trees.
Say, do the elm-clumps greatly stand
Still guardians of that holy land?
The chestnuts shade, in reverend dream,
The yet unacademic stream?
Is dawn a secret shy and cold
Anadyomene, silver-gold?
And sunset still a golden sea
From Haslingfield to Madingley?
And after, ere the night is born,
Do hares come out about the corn?
Oh, is the water sweet and cool,
Gentle and brown, above the pool?
And laughs the immortal river still
Under the mill, under the mill?
Say, is there Beauty yet to find?
And Certainty? and Quiet kind?
Deep meadows yet, for to forget
The lies, and truths, and pain? . . . oh! yet
Stands the Church clock at ten to three?
And is there honey still for tea?

En ballong lastad med kunskap

Montgolfiers ballong 1783.

” Bright ball of flame that through the gloom of even
Silently takest thine etherial way——-
A beacon in the darkness of the Earth
A sun which o’er the renovated scene
Shall dart like Truth where Falsehood yet has been”

Shelleys dikt handlar så klart inte om vare sig Montgolfier eller just hans luftballong utan om andra högre värden. Jag läser om Shelley och några av hans samtida romantiker i Gunnar Hardings ” En katedral av färgat glas”, en bok som jag ständigt återkommer till. Shelley, Byron och Keats- de tre stora engelska romantikerna - de dog alla unga och i exil. På senare år har John Keats fått en renässans ( inte minst på grund av filmen ” Bright Star” (2009) som berättar om Keats sista år. Sorgligt och mycket vackert.) Ändå dras jag till Shelley- rebellen och myten. Men- allt är inte myt, som Harding skriver i sitt förord. Många är de faktiska händelser som genom åren blivit till myter.
Shelley är essensen av poesi, fantasi och skönhet. ” Den eviga skönheten är ständigt närvarande, men den är täckt av en slöja som döljer den för människorna. Poeten kan lyfta denna slöja och få del av det eviga, av enheten. —- Moralens stora hemlighet, är kärleken, att kunna gå ut ur sig själv och identifiera sig med det sköna i tankar, handlingar och personer.” (s.77).

Richard Holmes omfattande Shelleybiografi har kommit i ny utgåva.

Från klassikerhyllan

Det ryska frimärket är mycket väldesignat och nog vill man veta mera om författaren på bilden: Ivan Gontjarov.( frimärksbilden har lånats från Wikimedia Commons).

Natur & Kulturs klassikerserie är väl inte riktigt vad den har varit även om förlaget fortfarande ger ut en del just klassiker. Den utgåva av Gontjarovs ” Oblomov” som finns i min bokhylla gavs ut år 1958 och då hade serien just påbörjats- under tio år framåt var klassikerutgivningen mycket riklig. Man gav främst ut verk som inte tidigare funnits i svensk översättning eller varit tillgängliga i modern språkdräkt. Urvalet begränsades inte till ren skönlitteratur utan upptog också memoarer, reseskildringar och verk från olika vetenskapliga områden.
” Min” Oblomov inhandlades på ett av de få kvarvarande fysiska antikvariaten i Lund och jag sörjer över att inte kunna botanisera där denna sommar. Inga bokhandelsbesök än på ett bra tag, misstänker jag. Biblioteken gallrar ut hejvilt och ofta får just klassikerna försvinna ut genom dörrarna. Det som återstår är nätantikvariat men... ingenting går upp mot att få rota bland hyllor, bläddra och känna doften av gamla böcker.

Drömmen om ett mullbärsträd

Drottningholms slott i mitten av 1700-talet. Målning av Johan Pasch.

I min oldemors trädgård i Svaneke växte ett mullbärsträd- stort och frodigt - på sommaren fyllt av röda, saftrika bär. Så hörde jag berättas. Jag har ofta drömt om att plantera ett mullbärsträd men det stannar vid dröm för i min trädgård viner blåsten och jorden är så gott som uteslutande sand. Jag läser om drottning Lovisa Ulrika och hennes försök att odla silke här i Sverige. Silkesmaskar livnär sig som bekant på mullbärsträdets blad och drottningen hade därför låtit plantera en stor mängd mullbärsträd invid Drottningholms slott - dessutom hade hon importerat fransk expertis som hjälp i företaget. Det gick väl så där. Silkesmaskar trivs inte så bra i vårt klimat och det var ett sjå att få larverna att kläckas samtidigt och sedan få dem att äta - en del larver fick handmatas med hjälp av små penslar. Ett minne från den här tiden kan man se inne i slottet; ett skåp med utsökta inläggningar som visar de olika stegen i silkesfärgning och med prover på silke i alla upptänkliga nyanser. Om silkesmaskarna på Drottningholm kan man läsa i ” Kungliga slotten- människor och berättelser” av Sofia Hillborg (2018).

Mullbärsplockning av Thomas Rowlandson.

Om våra fem sinnen

Doftsinnet. Målning av Philippe Mercier.

Fem är de till antalet, våra sinnen. Syn, lukt, hörsel, smak och känsel- och de har så klart en historia. Carolyn Purnell berättar om hur upplysningstiden på ett revolutionerande sätt ändrade våra upplevelser av och våra tankar om just de fem sinnena. Fokus ligger så klart på Frankrike och Paris för det var här ” allt hände”. Jag läser om utvecklingen av smaksinnet som fick en början med de så kallade ” limonadiererna” ( det handlar inte om lemonad som vi idag associerar till) som specialiserade sig på olika likörer med mycket originella smaktillsatser ( ambra, till exempel). Kaffe tillkom också som en ny smaksensation och det utgjorde dessutom en bra bas för tillsats av nämnda likörer . Purnell ” betar av” sinnena ett efter ett och näst på tur för mig blir ett djupdyk i hörseln. Paris var fyllt av ljud och oljud även på 1700-talet.

Visst är väl bokomslaget väl valt?

En reseguide och klassiker

Öresundsbolagets båt Absalon. Välbekant för många resenärer på den tid det begav sig. ( Bilden har hämtats från Järnvägsmuséet. Fotograf: Seved Walther - 1956).

Sigge Hommerberg (1913-1999) skrev ett otal resehandböcker och var väl lite av en institution i branschen. Tyvärr blir just reseböcker oftast urskillningslöst bortgallrade - tråkigt kan jag tycka för det finns faktiskt ett värde i de gamla skildringarna och rekommendationerna. Min enda ” Hommerberg” är från 1959 och i gott skick trots att den varit flitigt brukad. ” Om ni reser till Tyskland” inköptes inför en resa söderut år 1960. Några år tidigare hade båtförbindelsen Trelleborg-Trawemünde öppnats och det började åter att bli dags att resa i Europa efter krig och förstörelse. Men- för många började resan i Malmö och med Köpenhamnsbåtarna för vidare befordran via Hovedbanegården till olika sydliga destinationer och Sigge Hommerberg inleder i Malmö. Visst är beskrivningen underbar? ” Båtarna mellan Malmö och Köpenhamn har charme. De är inätna, inrökta och indruckna. Den koncentrerade trivseln utvecklas mest i spisesalongerna. Matsedeln har visst inte ändrats på de sista femton åren: Först fyra danska smörgåsar, sedan någon av varmrätterna: Svinekam, Fläskkarré med rödkål eller Stekt fiskfilé med remouladsås. Men det gör ingenting. Man trivs så kolossalt. När man hunnit mittsjös är hela matsalen en enda stor familj.”
Ja, nog väcker detta upp gamla minnen och trots dagens snabba sundsförbindelser via bron saknar jag rätt ofta den gamla långsamma rutten. Visserligen var, som Hommerberg säger, båtarna både inrökta och indruckna ( speciellt det senare) och att köa framför ”insläppet” på Havnegade var inte alltid något speciellt nöje. Särskilt inte i de sena timmarna. Full, fullare, fullast- ungefär så. ( Fast hemresan valdes oftast med Flygbåtarna så blev frotterandet med de överförfriskade betydligt kortare). Nostalgisk blir jag framför allt vid tanke på de goda smørrebrøden ( med citronvand) och minnet av soliga stunder på däck med ett glittrande hav och konturerna av en annan värld borta i horisonten. Och nu fortsätter jag min resa med Hommerberg.

Roland Svenssons övärld

Den mycket avlägset belägna ön Tristan da Cunha.

Roland Svensson (1910-2003) var konstnär, författare och ofta öbo. Stockholms skärgård var ett favorittillhåll men han gjorde många resor till andra öar och ögrupper. På Tristan da Cunha tillbringade han flera månader i början av 1960-talet. På mitt läsbord har jag just nu det som kom att bli Roland Svenssons sista bok ” Roland Svenssons övärld- ett urval ur hundra dagböcker 1946-1960 ( utgivningsår 1995). Här finns mycket att läsa om framför allt Stockholms skärgård- djur, natur och urbefolkning ( läs original). En svunnen värld, tror jag och därför känns det så viktigt att läsa om den. Roland Svensson var ofta på resande fot ( via båt, så klart) och i boken finns nedslag på Hebriderna, Orkneyöarna och Spetsbergen för att ge några exempel. Allt är illustrerat med egna teckningar/målningar i stor mängd.

” Sommarn är kort som en dröm.
Knappt har vi skådat blåsippans skönhet
förrn göken oss väcker i mandelblomshagen.
Knappt hesnar göken när oxel och rönn
vänder i vinden tunga klasar.
Ett ögonblick endast och högsommarnatten
låter oss vila i nyslaget hö,
förnimma vårt liv i en meningsfylld timme.
Knappt har vi vaknat så böjer veronican
blomspiran, skönast av alla. På
utkobben sväller av obändig kraft
sedium telafium, kärlekens ört och
fackelrosen i purpur.” ( sid. 36)

Historier om blommor

Marlboro, Vermont. Tasha Tudors hemtrakter.

En gång för många år sedan nu fick jag en bok av min svärfar, en bok som möjligen var tänkt som inspiration till en ny hobby men också, givetvis, ”til lyst”. Boken var ” Tasha Tudors trädgård” och den berättade om Tashas hårda men givande arbete för att få en trädgård utöver det vanliga. Jag minns bilder på tulpaner i alla regnbågens färger och på oväntade växtplatser. Denna lilla tunna kvinna levde för sin trädgård och för att berätta om blommor i ord och bild. Jag tänker att just Vermont var en väldigt lämpad plats för henne att bo- en av New Englands mest natursköna stater. Någon Tasha Tudor blir jag aldrig- fingrarna har inte blivit gröna än och det lider mot aftonen, men drömma kan man och läsa... Jag hittade Sanna Töringes ” Historien om blommor” som tar läsaren med på en fördjupad resa in i blommornas värld. Harriet Hjorth skrev om vilda blommor men Sanna Töringe håller sig till de odlade varianterna ( som så klart växer vilt i andra länder). Hon blandar berättelser om blommor i konsten, myterna, trädgårdshistorien och litteraturen. En del praktiska tips delas också ut. Allt är skrivet i kronologisk årstidsordning. I kapitlet ” Blomman från paradiset” handlar det om snöklockan eller klosterliljan, en växt som har odlats sedan medeltiden och ofta då i klosterträdgårdarna- i Vadstena kan man se den växa hos Birgittasystrarna.
I Danmark kallas blomman för Dorothealilja och det händer ibland att den blommar på den heliga Dorotheas dag den sjätte februari. Tyvärr växer snöklockan dåligt i den magra jord som omger mig så jag får avnjuta den på bild i stället.

Sankta Dorothea - av Lucas Cranach den äldre.

Blomstervandringar

” Det stumma fjärilsfladdret är Persephones drömmar”.....

Tre band med blomstervandringar. Ett för vår- och försommar, ett för högsommar och så slutligen då ett för sensommar. Tre böcker skrivna av Harriet Hjorth och med illustrationer av Kaj Beckman. Utgivna på 1960-talet och ett (tre) fynd från antikvariatet Moby Dick som en gång fanns på Plantagegatan i Göteborg. De här små bokjuvelerna berättar om örternas förtrollade värld, om mytologi och historia och dessutom får man veta mer om växtsätt och växtplatser; natur och kultur i ett med andra ord. I förordet citerar Knut Hagberg Linné ” Jag har inte tid att tänka på sjukdomar; Flora kommer strykande med hela sin armé”. Harriet Hjorth älskar sina örter och hon filosoferar kring dem- ofta med hjälp av poesi och mytologi.
” En gång om året stiger gudinnan Persephone upp ur underjorden för att besöka jorderiket och tar gestalt i gräs och örter. Det är i vårens tid. Sommaren går och gudinnan andas över fält och skogar. När hösten kommer drivs hon tillbaka till Hades, flykting från livet, flykting från döden, rolös i båda världarna.”

En lockande bok av Colette och en av hennes mindre kända- med ( enligt uppgift) utsökta illustrationer. Någon svensk översättning har jag inte hittat men Harriet Hjorth har läst och citerar i kapitlet om konvaljer.

Bokens magi

Magi- här utövad av en trollkarl. Tavlan är målad av Hieronymus Bosch.

Bokens magi- det är titeln på en antologi för dem ” som älskar böcker och älskar att läsa böcker och älskar att läsa om böcker och bokälskare.” Allt enligt den danske författaren Tage la Cour, som ställt samman novellerna i boken- ett dussin berättelser som jag inte läser i turordning. Här blandas känt med mindre känt ( åtminstone av mig) och jag blir glad över att hitta Anton Tjechov och Stefan Zweig bland de utvalda - liksom Robert Storm Petersen med sin speciella humor. Mest berörd blir jag dock av Jan Fridegårds ” Julafton i boklådan” som handlar om den fattige antikvariatsinnehavaren som ser människorna ila förbi hans skyltfönster på jakt efter något helt annat än just böcker. Lyckokatten sover i antikvariatets enda fåtölj, dagen lider och innehavaren hoppas få sålt så mycket att han får råd att åka till sin åldrige far för att fira jul. På det röda papperet i fönstret ligger dyrgripen- ett bokverk i rött och guld i en pappask. En början till en alldeles egen boksamling, så hoppas han...Några kunder kommer in och köper lite småkrafs bland hyllorna och tiden går mot stängningsdags. Naturligtvis ” ryker” dyrgripen och novellen får ett bittert men ändå ” förnöjt” slut.
En vacker och sorglig berättelse om bokkärlek.
” Bokens magi” är utgiven 1960 på Bonniers förlag.

Marguerites Decamerone

Marguerite av Navarra ( 1492-1549)

Boccaccios ”Decamerone” inspirerade Marguerite av Navarra till att skriva sin ” Heptameron”, som var tänkt att innehålla hundra berättelser men Marguerite dog innan verket blev färdigställt och så fick det stanna vid 72.  Ramen utgörs av fem kvinnor och fem män som sökt sin tillflykt till ett kloster och nu, för att fördriva tiden, delar berättelser ” ur livet” med varandra. Kärlek, otrohet och diverse förvecklingar handlar många av historierna om och ekivokt blir det ofta. ” Heptameron” finns i svensk översättning (1954) av Holger Petersen Dyggve och den finns också som ” svart Penguin” för den som inte vill ge sig i kast med de franska utgåvorna ( det finns många). Den fyrtioförsta historien ( för att ta ett exempel) handlar om en liderlig franciskanermunk och hans ” biktoffet”, en ung, vacker kvinna. Munkens påhittighet vad gäller förslag till bot för begångna synder stannar inte vid några ” hail Mary” utan går betydligt längre.
” Eftersnacket” blir lika underhållande som själva berättelsen ” Hircan sade: ” Det förefaller, när man hör eder tala, som om franciskanermunkar borde vara änglar eller åtminstone stå på ett högre plan än vanliga människor. Och ändå har ni hört så många historier om dem att ni borde förstå att de är mycket värre än andra; och jag tycker att den franciskanermunk som vi nu fått höra om är ursäktlig, ty han befann sig vid nattetid instängd på tu man hand med en vacker flicka.” ” Visst gjorde han det, sade Oisille, men det var under julnatten.” ” Ja, och det är just det som gör honom ännu ursäktligare, sade Simontault, ty i det han intog Josefs plats hos en vacker jungfru ville han försöka göra ett litet barn, för att helt verklighetstroget uppföra dramat om Kristi födelse.”

En av illustrationerna - som visar vådan av att fastna med sporrarna i lakanen.

Världen från Mont Ventoux

Vy mot bergets topp ( fotot är lånat).

I april år 1336 besteg Petrarca Ventosum (namnet betyder blåsig) - det högsta berget i Provence med sina cirka 2000 meter över havet. Han hade sällskap av sin bror och företaget var vådligt, en stor kraftmätning. Om upplevelsen skriver Petrarca senare i ett brev till sin biktfader, Dionisio da Borgin San Sepolcro.

” —- detta som du nu erfarit vid denna bergsbestigning är ju samma erfarenhet som många med dig så ofta få pröva på den branta vägen upp mot det visa och lyckliga livet. För oss människor ligger detta ej lika klart för ögonen som det andra, ty själens rörelser avspegla sig i tystnad och hemlighet. Det lyckliga livet är högt beläget, och vägen är brant och trång. Kullar och utsprång har man att sträva uppför gång på gång, från den ena övervinnelsen stiger man till den andra i en lång, hög bana. På toppen slutar vägen, slutar vår pilgrimsfärd. Dit upp sträva vi alla men, som Ovidius säger: Velle parum est: ut re potiaris, oportet.( Det duger föga att bara vilja; du måste vara brinnande av begär för att segra.)”
Översättningen är gjord av Vilhelm Ekelund.

Ett kärt återseende

En klassikerserie som verkar stå sig: Lennart Breitholtz 18 band med nedslag i Europas allra främsta litterära verk. Tyvärr har jag bara den första tredjedelen i min hylla men det går ju utmärkt att fylla på förrådet, som det visar sig. Mina minnen av de här böckerna går ner till början av 1970-talet och en kort tid av studier i ”litteraturhistoria med poetik”, för så hette ämnet på den tiden. Jag har bara lyckliga minnen av den kursen som leddes av en inspirerande lärare och tillika duktig pedagog, Bengt Lewan. Nu har jag plockat fram Renässansens litteratur och tänkte samtidigt också kika i Stephen Greenblatts ” The Swerve: How the World Became Modern” - som förklarar uppkomsten av en ny era.
Breitholtz inleder renässansen med Petrarca och Boccaccio ( jodå, det är ett utdrag ur Decamerone, nog så aktuell i dessa tider.)

Renässanskonst. Albrecht Dürer- självporträtt.

Ljuva ungdomstid

Johan Gabriel Oxenstierna (1750-1818). Porträtt av Ulrica Fredrica Pasch.

Jag stannar kvar i kung Gustafs cirklar och i 1700-talets omvälvande tider. På mitt läsbord har jag Johan Gabriel Oxenstiernas dagböcker från åren 1766-1768 ” Ljuva ungdomstid” - utgivningen står Bokgillet för ( 1965 - så boken finns bara att få tag på hos antikvariaten). Oxenstierna tillhörde de privilegierade kretsarna av samhället och tillbringade sin barndom ( och delar av sin ungdom) på familjens herrgård, Skenäs, i trakterna av Vingåker. Så småningom kom han till Stockholm och fick tjänst först som kavaljer vid hovet. Sedan följde andra utnämningar och en framgångsrik karriär. År 1786 utsågs Oxenstierna till ledamot av den då grundade Svenska Akademien och han fick stol nummer åtta.

I Ljuva ungdomstid ( som skrevs på franska) utgjuter Oxenstierna sitt hjärta och med tonåringens känslosvall - han är dessutom en mycket god iakttagare och har verkligen författarens blick för både smått och stort i tillvaron. Naturen är ständigt närvarande och man kan nog säga att han lever i symbios med den- samtidigt sköter han sina studier och deltar i bygdens nöjesliv.
” Efter kvällsmaten läste jag och lekte lekar. Mina balsaminer , hyacinter, jonkviller och ranunkler började slå ut. Gode Gud, vilken glädje det gör mig!”
I november 1766 bevistade Oxenstierna ett bröllop.
” På hemvägen fann vi en bonde som låg och sov raklång i ett dike fullt av lera. Det var en ganska naturlig följd av bröllopet. Vi reste honom upp och drog honom till Skenäs i den vagn han väl kört men vars tyglar han som en sentida Phaëton, låtit falla till marken. Vi hade mycket roligt med honom ända till midnatt. Då började han återfå en smula av sitt förstånd, samtidigt som han började skämmas under inflytande av fromma förebråelser från Brantenberg, som följt oss från byn. Så snart prästen upptäckte honom i diket , läste han först en bibeltext och fortsatte sedan under hela vägen att framhålla för honom det onda i att supa, med lika litet sunt förnuft som bonden hade för att fatta det. Men hans tal beredde mig stort nöje; det gav mig mycket att skratta åt.”

Den svenska översättningen är gjord av Inga Estrabaut.

Ekot av ett skott

Gustav nr tre i full ornat. Förevigad av Alexander Roslin.

Från historiehyllan har jag plockat ut Alf Henrikssons klassiker ” Ekot av ett skott”. Alf Henriksson har bland annat fått epitetet folkbildare och det tycker jag är mycket passande. Det råder för övrigt brist på sådana nuförtiden och det är en ren nostalgitripp att sjunka in i 1700-talsintriger och sammansvärjningar - i detalj och fängslande beskrivna av Alf Henriksson - handlingen är deckarlikt spännande. Attentatsmännen och deras många förgreningar är huvudfokus men kungen själv finns så klart där i kulisserna, en gåtfull person som svårligen låter sig fångas.

Alf Henriksson (1905-1995) var en synnerligen produktiv författare och speciellt känd blev han för sina träffande verser. Exempelvis:

Latmasken sammanträder.
Han pratar vind och väder.
Han hyvlar inga bräder.
Han garvar inget läder.
Han sömmar inga kläder.
Han bygger inga städer.
Han hedrar inga fäder.
Han sammanträder.

En oas av stillhet i bullrets öken

Ellen Key. ( Foto:Selma Jacobsson)

Väninnan och jag hade tänkt oss en resa till Ellen Keys ” Strand” men därav blev så klart intet. I vart fall inte i år och nästa år känns ännu mycket avlägset. I stället läser jag om detta vackra och vackert belägna hem i Ingela Bendts ” Ett hem för själen”, en bok som är fylld av ” Keyska” citat och närmast sagolika foton. Jag dröjer mig kvar hos statyn ” Lyssnaren” som står i det så kallade Solbadet -

Fotot är taget av Miguel Hermoso Cuesta och är från Axel Munthes San Michele. Det var här Ellen Key fick inspirationen att göra kopian som nu finns på Strand.
” Med sitt lyfta finger manar han städse till lyssnandets andakt, i solens eller i månens eller i stjärnornas sken”. Ellen Key tyckte att lyssnandets konst var något som mer och mer försvann.
” I katolska länder kan man hitta vilan under någon kyrkas valv eller i musiken. För andra kan det stilla samtalet med den egna själen uppstå i ett museum eller under läsningen av en ypperlig bok, helst en gammal bok, om hvilken ingen diskussion nu mera pågår”.

Kan det sägas bättre?

Himalayas farliga lockelse

Kangchenjunga ” Snöns fem skatter” här fotograferat av den mästerlige Vittorio Sella .

Från bibliotekets ” nyhetssnurra” ( biblioteket är numera så gott som folktomt) plockade jag till mig Scott Ellsworths ” The World Beneath Their Feet”, en bok som handlar om kampen att bli först på världens högsta berg. Tyvärr har författaren inte försett sitt verk med något som helst bildmaterial och det tycker jag är ett stort minus - något rörigt verkar också upplägget att vara men jag tänker trots allt läsa klart. Ämnet intresserar mig. År 1924 misslyckades George Mallory med sitt försök att bestiga Mount Everest och han och hans klättrarkollega Andrew Irvine fick plikta med sina liv. Mallorys kropp återfanns först 1999 och Irvines sista viloplats är fortfarande en olöst gåta. Mallorys misslyckande sporrade andra bergsbestigare och de kom främst från Tyskland, Österrike, USA och England. Det blev en kapplöpning som skulle kosta många liv. Mount Everest var inte den enda målet - alla berg över de 8000 var av intresse. Främst på listan Kangchenjunga, K2 och Nanga Parbat. Alla tre ytterst utmanande.

Wedge Peak. Nepal. Foto: Vittorio Sella

Framför en bokhylla

En blomstrande äng. ( Marianne Stokes)

Bokhyllan jag har ställt mig framför är Frans G Bengtssons - och det är så klart i fantasiens värld som jag står där. I Bengtssons essaysamling ” Tankar i gröngräset” har jag kommit till kapitlet med rubriken ” Framför en bokhylla” och här går författaren på vandring bland sina favoriter. Bland dem finns Mark Twain, J.K. Jerome och så Georg Hermann ( för att välja ut några få.) Vem var denne Georg Hermann? Jo, han var på sin tid en mycket älskad och dito läst tysk författare som dessutom var mycket produktiv. Han lät sig inspireras av bland andra Theodor Fontane.

Frans G. Bengtsson lovordar speciellt romanen ” Kubinke” -” en utomordentligt lysande bok, som för övrigt finns i en god svensk översättning”. Men- idag är Georg Hermann en bortglömd författare i Sverige - i Tyskland trycks det dock upp idel nya utgåvor av hans verk. Den goda svenska översättningen av Kubinke lär vara svår att få tag på- bortgallrad och går väl bara att läsa digitalt. Georg Hermann som var nom de plume för Georg Hermann Borchardt (1871-1943) var berlinare och Berlin var hans skådeplats fram till nazisternas maktövertagande. Hermanns böcker brändes på bokbålen och själv gick han i landsflykt. Tyvärr inte tillräckligt långt bort. År 1943 greps han och forslades till koncentrationslägret Auschwitz. Över sjuttio år gammal ” sorterades” han bort och mördades omedelbart.

Denna tyska utgåva av Kubinke är från 2019. En bok som sägs ha mycket gemensamt med Hans Falladas berättelse om Pinneberg.

Minnen från förrförra seklet

Fritz von Dardel (1817-1901)

En stilig man var han, Fritz von Dardel. Under större delen av 1800-talet rörde han sig i de ” bästa kretsar”, som det heter och han var bland annat kammarherre hos Karl XV. Von Dardel var en mycket skicklig tecknare och han gjorde även karikatyrbilder - ibland tämligen elaka men med träff direkt på spikens huvud, så att säga. Sina memoarer nedtecknade han på franska men de blev med tiden översatta till svenska och utgivna i flera band. Nog skulle det vara intressant att ta del av von Dardels berättelser för jag är övertygad om att han såg och upplevde mycket under sin långa levnad. Senaste ( och enda?) utgåvan är från början av 1900-talet.

” En apparition” - ansiktsuttrycken är obetalbart återgivna.

Änkedrottning Desideria. Ett föga smickrande porträtt.

En språkets virtuos

Frans G. Bengtsson (1894-1954).

Ja, vad annat kan man väl kalla honom, Frans G. Bengtsson. Efter att ha läst en essay i 1927 års utgåva av P.A.N. Vers och Prosa plockade jag fram de böcker jag har av Bengtsson ur mina hyllor. Essayen som inspirerade mig till handling har rubriken ” Promenad till en myrstack” och visst handlar det om myror men det är inte bara målet som trollbinder utan också i allra högsta grad- vägen dit. Författaren berättar om sin dagliga promenad runt Rössjön ( i närheten av Ängelholm ) - en promenad som tar cirka tre timmar och i sällskap med Achilles, ” en kolsvart fransk dvärgdogg”. Ett modigt men dumdristigt djur som inte rubbar sig ur fläcken för vare sig motorcyklar eller fotgängare. Genom ängar med dofter av sommar och sol går vandringen mot den där myrstacken som är så underligt placerad. ” Vem har någonsin hört talas om en myrstack vid själva brädden av en sjö, fastklamrad vid ett par stenblock och en dvärgtall på halvannan meters avstånd från vattnet?” Tankarna och funderingarna kommer och går och minnen väcks av ett stort myrkrig, ett veritabelt fältslag, som Frans G. bevittnade som barn. Rödmyror mot svartmyror och de förra angrep i stil med Picketts charge. En stunds stilla kontemplation vid sjön med Achilles sittande på sin svanslösa derrière avslutar betraktelsen. ” Sedan jag en stund begrundat detta och sedan Achilles tankfullt skrubbat ett par myror från sin nacke, återtaga vi vår promenad och börja i filosofisk sinnesstämning klättra uppför åsens sluttningar.”
På mitt läsbord ligger nu ” Sällskap för en eremit” och ” Folk som sjöng”.

En engelsk salongsvärdinna

Marguerite Gardiner, Countess of Blessington (1789-1849)

Hon kom från fattiga förhållanden ( född och uppväxt i Clonmel, Irland) men gifte sig fördelaktigt som det heter och blev med tiden en upphöjd salongsvärdinna i London. Marguerite Gardiner, lady Blessington, höll  möten i sitt hus vid Seamore Place. Här samlade hon sina gäster runt god mat, skvaller men framför allt kvick och intressant konversation ” alla” var där. Prins Napoleon, Charles Dickens, H.C. Andersen och Benjamin Disraeli för att nämna några få. Ja, man vill göra en tidsresa och vara en fluga på väggen. Tills vidare får jag nöja mig med Knut Hagbergs beskrivning av salongen som koncentrerar sig på Disraeli och hans vinnande sätt ( framför allt gick det hem hos kvinnorna). Här är det P.A.N. Vers och prosa som är min ledsagare, en samling utvalda ” stycken” som gavs ut under några år på 1920-talet ( av P. A. Norstedts förlag). I dessa vackert inbundna böcker finns mycket att botanisera i och känt och mera okänt ( åtminstone för mig) blandas.
Och nu tänker jag fördjupa mig i lady Blessington och hennes tid. Vill man veta mera om henne finns det en del engelska biografier och så hennes egen ” Conversations with Lord Byron”.

Bokresor

Hermann Kesten (1900-1996)

Och så far jag iväg på litteraturens vingar.... Hermann Kesten kom ursprungligen från det gamla habsburgska riket men växte upp i Tyskland och när de onda tiderna kom lyckades han fly via Frankrike till U.S.A. Nu plockar jag fram hans ” Meine Freunde die Poeten” ur hyllorna- en personlig litteraturhistoria som berättar om många av de författarmöten Kesten gjort. Tyvärr är det ont om svenska översättningar av Kestens verk.

Jag brukade stänga öronen under kristendomskunskapstimmarna - för att uthärda tristessen. De lärare som malde på framme vid katedern var nog inga särskilt goda pedagoger, tänker jag och jag var väl en rastlös ungdom. För att bättra på okunskapen ( sent ska syndar’n vakna) har jag letat mig fram till Diarmaid MacCullochs omfattande utläggningar om reformationen och dess verkningar. MacCulloch har skrivit flera böcker i ämnet kristendomshistoria och prisbelönad har han också blivit. Tyvärr finns inga översättningar till svenska.

Det är också dags att läsa ut Carina Burmans bok om Ellen Rydelius. Rydelius är känd både för en mängd översättningar och för sina reseböcker. ” Paris på åtta dagar” hägrar med berättelser om ryska exilförfattare.

Krigsfångenskap

I ” K.J. Själv” ( samlade essäer/skrifter av Klara Johanson) hamnade jag mitt i stor dramatik. Stycket har rubriken ” Krigsfångenskap” och visar bland annat på vådan av att ge sig ut på resa när världen kokar av oro och krigsförberedelser. I slutet av juni månad år 1914 begav sig K.J. och hennes ” Choice” till Tyskland -  i Berlin blev de avbrutna mitt i middagen av kyparen som kom med ett plakat - och ett tilltagande sorl i restaurangen ” Sarajevo, Sarajevo”- men polletten trillade ändå inte ner och resan fortsatte till både Dresden och Leipzig. Läget tillspetsades och till slut fattade paret att de befann sig i en minst sagt olustig situation och att det gällde att ta sig hem så snabbt det bara gick. I Heidelberg gick det upp K.J. att faran var akut och ” händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna. Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ” Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.” Så fastnade K.J. och Choice i Mannheim, blev instängda men lyckades rymma, få pass ut ur landet ( trots byråkratiskt krångel på det svenska konsulatet) och kom på ytterst omständiga vägar via Frankfurt, Göttingen, Hamburg, Flensburg, Fredericia och Köpenhamn slutligen till Stockholm. Då var kriget i full gång och man skrev slutet av augusti. ” Vår praktiska kurs i världshistoria var över.” Med sig hade de en samling av Fredrika Bremers brev, brev som var en av anledningarna till resan och som de som genom ett under lyckades rädda åt eftervärlden.
Nog är detta en oförglömlig berättelse!

Ön

Målning av George Bellows

Jag såg en film om den kände konstnären Edward Hopper och så hamnade jag via vindlande vägar på Monhegan Island utanför Maines södra kust. Tre kilometer lång och drygt en kilometer bred- det är inte mycket landmassa och ön ligger dessutom två mil från fastlandet. Ändå lyckas man vidmakthålla ett levande samhälle - en ” plantation” här ute i Atlanten. Fiske, potatis och turister är de största inkomstkällorna för en befolkning på ett sjuttiotal själar. Ett museum har man och vackra promenadstigar och Monhegan är också ett paradis för fågelskådare. Under den kalla årstiden härjar ” north-easterns” ( fyren fick bytas ut efter stormarnas ständiga attacker) och då vill det till att hålla modet uppe, men öfolk är av segt virke.
Föga förvånande har Monhegan lockat till sig mängder av konstnärer genom åren och det blev till en så kallad konstnärskoloni och bland konstnärerna där fanns alltså också Edward Hopper.

Lobster Cove, Monhegan av George Bellows.
Vilda vågor mot röd granit. Maine.