Irkutsk var ingalunda slutstationen för de flesta Sibirienförvisade men staden kom att bli ett nav och en sorts intellektuellt centrum. Vid början av 1900-talet var Irkutsk till och med känt som Sibiriens Paris. För Maria Volkonskaya gick dock färden vidare och tsarens förordningar var lika kalla och bistra som Sibiriens klimat.
- En kvinna som följer sin man till Sibirien och fortsätter leva med honom måste dela hans öde.
- Alla tidigare rättigheter och positioner tas från henne och hon betraktas som en kvinna gift med en brottsling.
- Eventuella barn födda i Sibirien behandlas som barn till livegna bönder och tillhör staten.
- Hon får inte behålla värdesaker eller pengar.
- Hon har inga rättigheter att behålla tjänstefolk som följt med från väst.
-Hon kommer aldrig att tillåtas återvända till det Europeiska Ryssland efter sin mans död.
För Maria gick färden vidare mot fånglägret i Nertjinsk, en resa som tog tio dagar och som fick företas i tarantass ( en kärra utan fjädring). Fångarnas tillvaro var fruktansvärd. De tvingades arbeta i malmgruvorna med start klockan fem på morgonen - arbetet höll sedan på nästan fram till midnatt. Femtio kilo silvermalm per dag skulle var man gräva upp. En omänsklig syssla för vem som helst och i synnerhet för män som inte var vana vid kroppsarbete.
Från biblioteket har jag beställt Varlam Sjalamovs ” Genom snön” som skildrar hans svåra tid i Gulag. På läsbordet ligger dessutom Karl Schlögels ” Terror och dröm Moskva år 1937” och Bengt Jangfeldts ”Vi och dom- om Ryssland som idé.” Och- ” Det sovande landet” av Margareta Attius Sohlman kommer att göra mig sällskap ett bra tag till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar