Dimmornas ö

Fotot är hämtat från Wikimedia Commons.

Dimma och regn är det som oftast möter besökaren till Yakushima, en av Osumiöarna söder om Kyushu ( den största av de fyra japanska öarna). Yakushima är en mytomspunnen plats och ön har inspirerat både konstnärer och författare. Jag har följt med Corinne Atlan på en av hennes resor dit och faktiskt känns det som jag vandrar bredvid henne på de dimomhöljda skogsstigarna. Här träder man in i en saga och i en tid som saknar gränser och konturer- precis som landskapet i mossgröna toner. Den som längtar efter ett förlorat paradis kan nog känna sig hemma här.

Berg som sockertoppar i dimman. ( Mi Fu).

Corinne Altans lilla bok ( Petit éloge des brumes) på bara lite över hundra sidor är fylld av sagolika världar och icke att förglömma- åtskilliga tips på vidare läsning.

Nyfiken på : Yannick Grannec

Benediktinernunna

Yannick Grannec är en fransk författarinna, hittills mest känd för sin bok om den österrikiske matematikern Kurt Gödel ” La déesse des petites victoires” som tilldelades Prix des librairies år 2013. Nu får hon mängder av lovord igen för ” Les Simples”  som har handlingen förlagd till ett nunnekloster ( benediktinerorden) i Provence. Man skriver 1584 och tiderna är oroliga. I klostret Notre-Dame du Loup flyter dock livet på som vanligt och nunnorna odlar sina örter i den stora klosterträdgården, örter som sedan beredes och blandas till verksamma botemedel mot den tidens sjukdomar och besvär. Ryktet om de goda medicinerna sprider sig liksom avundsjukan från ” högre auktoriteter”. Bäst att få kontroll över de här självständiga och framgångsrika nunnorna. En dramatisk berättelse vecklar ut sig med flera intriger.

Kanske går det att hoppas på en översättning men om det blir en svensk dito vill jag låta vara osagt. On verra.

Stregapriset 2019

Italiens motsvarighet till Prix Goncourt-Stregapriset- gick senast till Antonio Scurati för hans ” M. il figlio del secolo”. M. står för Mussolini och boken beskrivs som en roman med många faktainslag. I Italien har den blivit en storsäljare och mycket omtalad och ämnet är givetvis kontroversiellt. Jag läser om denna första del i en planerad trilogi ( det kommer att bli ett mastodontverk för ”M. il figlio del secolo ” är på över 800 sidor- en rejäl tegelsten med andra ord.) i den franska tidskriften Lire berättar att boken kommer att ges ut i trettiotalet länder med den franska översättningen klar till hösten 2020. Vi får väl se, mycket är så osäkert i dessa tider. Om Sverige ingår i utgivar/översättningsländerna vet jag inte men en engelsk version är att vänta inom kort.

En frihetsälskande kvinna

Fumiko Hayashi (1903-1951)

Fumiko Hayashi var en japansk författarinna som valde ett fritt och ofta kringströvande liv. Jag läser om henne i Corinne Atlans bok ” Petit éloge des brumes” och min nyfikenhet väcks. I Japan fick hennes bok ” Floating Clouds”( både filmatiserad och dessutom översatt till andra språk) närmast kultstatus liksom ” Diary of a Vagabond”. ” Floating Clouds” är en historia om komplicerad och hopplös kärlek som reflekteras mot en av Osumiöarna ( Yakushima). Corinne Altan blev så gripen av handlingen att hon beslöt sig för att översätta romanen till franska.
Fumiko Hayashi var en modig kvinna som vågade gå mot strömmen- en orolig ande som gav sig ut på långa vandringsfärder. Det var från dessa hon hämtade materialet till ” Diary of a Vagabond” , en lyrisk beskrivning av ett liv utanför de så kallade vanliga ramarna - allt är inte vackert och romantiskt.
—-
” Fuji is a great sorrowful palace of snow,
blow and rage
Mount Fuji is the symbol of Japan
it’s a sfinx
a thick dreamlike nostalgia
a great, sorrowful palace of snow where demons live.——( översättning: Janice Brown).

Voltaire är alltid Voltaire

Det ges många olika boktips såhär i farsotens tid. Mestadels blir det förslag på böcker som Decamerone och Pesten ( och möjligen något av Stephen King). Camus ”Pesten” finns förvisso i min hylla men jag hoppar framåt i alfabetet till ”V” som i Voltaire och plockar fram ” Candide”. Humor och bitande ironi fyller sidorna och tala om att bli uppslukad av hjältens färd genom den bästa av världar. Olyckor och elände men ändå kan Candide äta sin syltade cederbark och sina pistascher på bokens sista sida.
Bredvid ”Candide” på läsbordet ligger Inger Christensens ”Essays” som jag investerade i för några månader sedan under ett besök i Politikens Boghal i Köpenhamn. Turligt nog, ska jag väl säga för vem vet när det går att resa över Sundet igen. ( Boken går dock att köpa via AdLibris). Voltaire och Inger Christensen är en bra blandning tänker jag. Speciellt i dessa surrealistiska tider.

Ford Madox Ford

Skönheten i det enkla - fångat av Paul Cezanne.

Tavlan här ovan hänger i ett rum på muséet ” Barnes Foundation” i Philadelphia. Albert Barnes (1872-1951) gjorde sig en förmögenhet på läkemedel, pengar som han sedan använde för att köpa upp konst - i början mest av franska målare men samlingen kom att utökas med verk från andra länder så småningom. När författaren Ford Madox Ford var på resa i U.S.A. ville han gärna besöka den Barneska kollektionen men det blev nobben direkt. ” Would rather burn my collection than let Ford Madox Ford See it” sa Albert Barnes.

Julian Barnes ( inte släkt med Albert såvitt jag kunnat utröna) försöker förstå varför Ford Madox Ford i mångt och mycket blivit om inte bortglömd så i alla fall ställd i skymundan. Var han för produktiv? För ” utspridd i genrerna”? För franskorienterad? För klumpig i sin framtoning?  Självinsikt verkar han ha haft när han förklarade ” I have the comfortable feeling that none of our entrants for the Davis Cup will have been kept off the playing fields of Eton by a reprehensible engrossment in my novels.”
De romaner som Madox Ford är mest känd för är ” Sorgligast av historier” och ” Parade’s End”- den senare blev till en BBC-serie (2012) med Benedict Cumberbatch i huvudrollen. Jag är ganska säker på att jag en gång har läst ” Sorgligast av historier” men det är väldigt många år sedan och minnet av den läsningen behöver definitivt friskas upp. Jag tycker att Julian Barnes sammanfattar Ford Madox Fords författarskap mycket väl ” He is not so much a writer’s writer as a proper reader’s writer. ”The Good Soldier” (Sorgligast av historier) needs The Good Reader.
När livet så småningom återgått till mera normalitet kan jag förhoppningsvis ta itu med min långa läsönskelista.

Genom fönstret

Tyvärr inte översatt till svenska - och lär inte bli så heller- sjutton essäer av Julian Barnes. ”Genom fönstret”skulle väl titeln annars kunna vara och som så ofta har Barnes blicken riktad söderut. Mot Frankrike. Tre av essäerna handlar om Ford Madox Ford ( han bosatte sig i Frankrike och slutade också sitt liv där). Just nu känns essäer som extra passande läsning eftersom de oftast grenar ut sig över vida fält och på så sätt ger upphov till nyfikenhet, önskan om fördjupning och framför allt en stark önskan att lära mer om mycket. Ford Madox Ford är mest känd för ” Sorgligast av historier” ( The Good Soldier) och ” Parade’s End”( den senare titeln verkar inte vara översatt till svenska). Ford var en mycket produktiv författare men de svenska översättningarna är närmast att likna vid den tomma mängden så originalspråket blir det som får gälla för den intresserade. Därmed sagt beger jag mig bokledes till Provence i sällskap av Barnes, Ford och också Fords vackra, talangfulla hustru Stella Bowen.

Stella Bowen

Mixture

Underhållande, lärorikt och inspirerande, så vill jag beskriva Daniel Hjorths essäsamling(ar). Nu kommer det tyvärr inga flera. Daniel Hjorth lämnade den här världen för bara någon vecka sedan.  Jag har tagit fram ” Mixture” ( från 2011) och hittat ett par sidor om den danske poeten och författaren Frank Jaeger (1926-1977). Han debuterade som mycket ung, och han var en stridbar person, Jaeger, ingen ” följa-John-typ” precis. Det nya teknokratiska samhället hade han inte mycket till övers för och han ansåg att det höll på att förstöra jorden. ” man har glömt att lägga sig på en dikeskant en solskenssommardag, och glömt att lyssna till lärkan och lukta på gräset.” Ord som är än mer passande idag. Jaeger var mycket frispråkig och hyste inte någon särskild respekt för den tidens stora namn på den litterära parnassen. Pär Lagerkvist ogillade han, för att ta ett exempel. ” Har du läst Barrabas? Maken till missionsförlagspiss får man leta efter länge.”
Men livet var inte barmhärtigt mot Jaeger och de sista åren blev svåra. Han dog i förtid och i ensamhet. Kvar finns en rik skatt av böcker. Jag längtar efter den dag då jag åter kan strosa runt i Köpenhamn på jakt efter läsupplevelser. Det lär nog dröja ett bra tag. Här ett litet exempel på en tidig och ljus dikt ur Jaegers poetiska samlingar.

O at vaere en høne,
ingen kan finde, hvor er.
Gemme sig dybt i en have,
pikke et rødhudet baer.
——-
O at vaere en stodder,
stedt på den regnvåde vej.
Ensom, fordrukken og sølle.
Sådan en stodder er jeg.
——

My Face for the World to See

Foto från drömfabriken. Studios i mängd.

Alfred Hayes var manusförfattare, romanförfattare och poet. ( Mycket känd för dikten om Joe Hill: ” I dreamed I saw Joe Hill last night...”). I den korta, intensiva och outsägligt sorgliga romanen ” My Face for the World to See” ( 1958) beskriver han drömfabrikens baksida. Det är en skrämmande historia och på sina ställen mycket otäck. Jag hade ” känsliga tittare varnas” i bakhuvudet så gott som hela tiden under läsningens gång för den här berättelsen på bara lite över 100 sidor är verkligen inget för vare sig den äckelmagade eller den väldigt känslige. Dramat tar sin början på en av dessa många  och blöta fester i den stora filmstaden. Huvudpersonen har gått ut på en promenad längs havet för att vila öronen och få lite luft och så ser han en ung kvinna som vadar ut mot horisonten- längre och längre bort. Han kommer att rädda hennes liv och så blir detta startskottet för en kärlekshistoria med förödande konsekvenser för den unga kvinnan är av skört virke, skadat gods och med alltför många brustna förhoppningar. Alfred Hayes letar sig in i kvinnans innersta skrymslen, vänder på stenar och blottlägger hela den förljugna värld som heter Hollywood. Det är knivskarpt och obarmhärtigt. I boken finns speciellt en scen - på en tjurfäktningsarena i Mexico- som är hemsk, fasansfull och där allt på något sätt vänder och allt kommer också obönhörligen att virvla mot ravinens brant. Hayes stil har liknats vid Richard Yates och även vid Scott Fitzgeralds. Själv tycker jag att han är helt unik.

” My Face for the World to See” har såvitt jag kan se inte översatts till svenska. I engelsk version finns flera nya utgåvor att tillgå. Jag valde den som producerats av Penguin Modern Classics 2018.

Ljuset som ändå finns

Vår. Konstnär: Boris Kustodiev (1878-1927)

Kustodiev var elev till Ilja Repin och tidigt fick han lära sig att brottas med livets utmaningar. Under de tio sista åren av sitt liv var han förlamad och dessutom insjuknade han i TBC men måleriet gav han inte upp. Kustodievs tavlor är ofta fyllda av ljus och även liv och rörelse. Speciellt hans vintermotiv är sagolikt vackra men nu väljer jag alltså våren för den kommer så sakteliga ( för att citera Kaj Munk) och någonstans lite längre bort finns det ljus och en annan tid.

Det blå huset. Nog ser det idylliskt ut och vilken detaljrikedom. Samovaren på bordet och solrosorna i förgrunden.

En verklig utmaning

blir det att läsa ” Prästmans dagbok” av Georges Bernanos. Romanen är en av de tolv som utnämndes (1950) till halvseklets bästa av Le Figaro. ” Prästmans dagbok” kom ut år 1936 och den svenska översättningen är från 1947 och av Sven Stolpe. Norstedts förlag har återutgett 2015 och jag kände mig tvungen att köpa eftersom jag känner på mig att det blir långsam läsning. Här handlar det om en ung och vek katolsk präst och hans vedermödor i en fransk landsortsförsamling. Den inre handlingen är det bärande och jag förväntar mig många filosofiska betraktelser och tänkvärda samtal. Tyvärr finns varken förord eller efterord vilket jag tycker är rätt uselt- en bok som denna kunde vara betjänt av kött på benen och lite läsinspiration.

I övrigt har läsbordets högar utökats med både engelskt och franskt. Mera om detta i sinom tid.

Mandarinänder och snö

En skönhetsupplevelse. Mandarinandsdrake ( lånat foto).

Jag fortsätter att läsa i Hans-Uno Bengtssons ” Fågelskådning från fåtöljen” och har hamnat i ett kapitel som handlar om mandarinänder och om dem finns det sannerligen mycket att förtälja. I japansk poesi förekommer de ofta och även kineserna har prytt sin litteratur med dessa fåglar. De lever i permanenta par och symboliserar på så vis äktenskaplig lycka och trohet.

” Den gamla dammens
mandarinandpar i snö
som faller- skymning...” ( Bashō).

Hans-Uno Bengtsson reder ut många begrepp kring mandarinänder inte minst vad gäller kärlekslivet ( både teori och praktik) och jag lär mig att viscount Edward Grey ( Storbritanniens utrikesminister mellan 1905 och 1916) också var en stor fågelkännare som bland annat skrev boken ” The Charm of Birds”- en så kallad minor classic. Edward Grey höll en mängd mandarinänder på sitt släktgods i Northumberland och det finns ett foto på viscounten ” iklädd” dessa älsklingar från topp till tå i princip ( han är iförd hatt, kan jag tillägga).
Från mandarinänderna hoppar jag så till Maxence Fermines ” Snö” som jag läser i den engelska versionen. ” Snö” blev mycket omskriven och recenserad när den först kom ut för cirka femton år sedan och den översattes till många språk. En berättelse om poesi och just- snö och allt tilldrar sig i Japan.

Fågelskit

Foto: Jonn Leffman ( fotot är hämtat från Wikimedia Commons). Råkor i skymningen.

Biblioteket var inte direkt fyllt av folk. Bara jag och en äldre herre var besökare denna morgon. Vi vågade till och med inleda samtal om dessa underliga tider. ( På hyllan över ännu icke avhämtade beställda böcker fanns bland annat läsvärt Boccaccios Decamerone.) Upphämtad från något magasin. Själv dök jag ner i hyllan märkt ”Ugg” ( fåglar), inspirerad som jag blivit av Tiffany Francis och hennes essayer. En bok med den trevliga titeln  Fågelskådning från fåtöljen av Hans-Uno Bengtsson fick följa med hem. Hans-Uno Bengtsson ( 1953-2007) var docent i teoretisk fysik men också en populär och karismatisk föreläsare samt författare. Han hade, som jag nu erfarit, gott om humor. I bokens första kapitel avhandlas nämligen det som på ren svenska kallas fågelskit och starten blir i råkornas värld med citat från Dorothy Sayers ” De nio målarna” där lord Peter går ut i en råkbemängd trädgård utan huvudbonad. Så berättar Hans-Uno Bengtsson om den gång han själv fick en fågelgåva från ovan. Det var på Helgonavägen i Lund och hans studenter roades högeligen. Så följer statistiska kalkyler och beräkningar över sannolikheten för gemene man att få en fågelskit i huvudet. Det är hejdlöst rolig läsning. ” Man skulle kunna föreställa sig en enda extremt otursförföljd person som under en följd av 30 år blev offer för samtliga 10 miljoner fågelskitträffar, men något sådant förefaller ytterst osannolikt” berättar författaren vilket man utan tvekan kan hålla med om. Fullträff en gång vart trettionde år blir slutsatsen. Något att fundera på. Härligt är väl också följande citat från en 1600-talsförfattare ( Amos Comenius):” Foglarne äre tweföttige —- Med Näfwet samblar the Kornen, och fylla Kräfwan: Ingen Fogel pissar.” Bengtssons essay avslutas med ett litet recept på smörbrynt råka.
Kapitel två ser ut att handla om duvor och jag ser verkligen fram emot den läsningen.

Kvällar på Alexandra

William Trevor var en av dessa gudabenådade författare som behärskade både roman- och novellgenren till fullo. En rik produktion lämnade han efter sig när han gick bort för fyra år sedan. Några av Trevors mästerverk ( tre stycken) finns samlade i ”Irländska tragedier” och boken är dessutom försedd med ett förord skrivet av Lars-Håkan Svensson. De två romanerna ( Ödets narrar och Färdvägar) har jag läst och skrivit om. Den avslutande berättelsen, en novell, blev därför ” kronan på verket” för mig. ” Kvällar på Alexandra” är en sorglig historia - men ändå strålar ett ljus över den. Handlingen i korthet: Femtonårige Harry bor i ett litet sömnigt irländskt samhälle med sina föräldrar och tre syskon. Till en närliggande gård flyttar ett utländskt par, herr och fru Messinger. Han är tysk- hon engelska fast skvallret går och alla har funderingar om vem de två egentligen är. Fru Messinger är dessutom ung, bra mycket yngre än sin man och när hon anlitar Harry för en del ärenden växer skvallret och Harrys familj blir mer och mer upprörd. Tiderna är oroliga- det är krig i världen och i England bombas städer sönder och samman av Görings Luftwaffe. Irland är neutralt, en fristad. Mellan Harry och fru Messinger uppstår ett starkt band, en själarnas förening. Den här vackra novellen kunde ha ” i dödens väntrum” som titel för allt är ödesmättat, sorgset men ändå med hopp- men hoppet här finns i fjärran och hör inte till denna världen. WilliamTrevor vecklar ut sin berättelse långsamt, långsamt och först mot slutet anar man meningen i det hela.
” Jag är en femtioåttaårig biografinnehavare utan biograf. Men när jag sitter i den tomma salongen räcker det med att jag har mina minnen. Hon ler bland sina grönrandiga kuddar. Han sprider ut ritningarna på golvet. Det droppar från mina regnvåta kläder mot eldgallret. Det finns glädje, trots krig och död. Ödet har skapat mig en ande ur ett mellanaktsspel. Så säger jag inne i staden ibland, när jag vill försöka förklara.”

Översättning: Birgit Edlund och Lina Erkelius.

Kanske för översättningen

Hjalmar Söderberg. Författare och även översättare.

Efter att ha läst ” Gudarna törsta” av Anatole France kan det kanske vara dags för den mest kända av hans romaner ” Drottning Gåsfot” som faktiskt finns i min hylla redan i form av en rätt sliten Månpocket från 1980-talet. Jag tror inte att jag läst mer än ett par kapitel så nu borde tiden vara inne för att ” fullborda verket” så att säga. Det som lockar mig mest är upplevelsen av en av det svenska språkets absoluta mästare: Hjalmar Söderberg. Likaså är illustrationerna värda att dröja kvar vid- Bertil Bull Hedlund är upphovsman. Jag ser också fram emot att möta Jacques Stekvändare och hans lärare abbé Coignard.
Tolerans och skepsis som ledord? Det låter som en god blandning.

En fanatikers liv - och död

Jag har läst Anatole Frances ” Gudarna törsta” från 1912 i svensk översättning av Hugo Hultenberg. Utgåvan ( annars väl gömd på ett av Malmö stadsbiblioteks magasin) är från 1952 och mycket sliten. ”Gudarna törsta” blev en av de tolv romaner som utsågs till halvseklets bästa av en fransk jury år 1950. Min läsning började lite trevande eftersom språket är väl över ett hundra år gammalt men handlingen var så spännande att jag snart vande mig vid de något arkaiska uttrycken och ordvalen. Dessutom är utgåvan så fint illustrerad med teckningar av Bertil Bull Hedlund. Anatole France tar läsaren med in i den franska revolutionen. Kungen har precis avrättats, vi skriver 1793 och snart ska skräckväldet börja och det är här boken går riktigt ner på djupet. Två huvudpersoner utkristalliserar sig ganska snabbt - den unge fanatiske Evariste Gamelin och den äldre, godmodige och kloke Maurice Brotteaux. Men vad hjälper det att vara klok i en värld av dårskap. Romanens inledningsord skulle kunna bli klassiska: ” Målaren Evariste Gamelin, elev av David, medlem av Pont- Neuf-sektionen, före detta Henri IV- sektionen, hade tidigt på morgonen begivit sig till den forna barnabitkyrkan , som nu i tre år alltsedan den 21 maj 1790 varit säte för sektionens generalförsamling.” Gamelin är en varm anhängare av revolutionen och Marat är en av hans idoler. I Paris råder det brist på det mesta men speciellt på mat, folk svälter i revolutionens namn och köerna till bagerier och matbutiker ringlar sig långa. Så mördas Marat i badkaret och terrorn börjar sprida sig i staden. Ingen går säker och angiveriet vet inga gränser - tribunalerna har fullt upp och Gamelin har lyckats få en plats bland de dömandes skara. Bevis behövs inte för här lyssnar man på ”hjärtat” och så får tricotöserna något att titta på och giljotinen hålls ständigt i gång för gudarna törstar efter blod. Anatole France tecknar ett ingående porträtt av en fanatiker (Gamelin), ett porträtt som ger ekon in i våra dagar och som framkallar rysningar. Hur kan en människa bli så avtrubbad? Det är inte bara porträttet av Gamelin som framkallar de kalla kårarna utan också masspsykosen bland så kallat vanligt folk som villigt låter sig dras med i hetsen utan att en enda gång stanna upp för att tänka själv. Ännu ett eko. Den saktmodige och reflekterande Brotteaux gömmer sig på sin kammare med sina egenhändigt tillverkade sprattelgubbar men slutet närmar sig och det stora kaoset lämnar ingen människa i fred.
I boken finns också ett par fängslande bipersoner - framför allt tre kvinnor som alla på något sätt har beröring med Gamelin. ” Gudarna törsta” är en hemsk, gripande och helt oförglömlig bok. Den är absolut värd en nyöversättning och för egen del - en plats i bokhyllan. Det finns gott om antikvariska exemplar till salu.

Nytt från LIRE

Ett nytt fullspäckat nummer av den franska tidskriften LIRE ligger på bordet och jag läser och bockar för. Extra intressant denna månad är översättningslitteraturen och det är alltid lika spännande att se vad som blir fokuserat. Äntligen (säger jag) kommer Esther Kinskys ”Hain” - på franska ” Le Bosquet” att finnas på de franska bokhandelsdiskarna och snart även de engelska ” Grove- a Field Novel”. Tyvärr har Esther Hains böcker ännu inte blivit översatta till svenska. ” Hain”, som kanske kan översättas med ” dunge” är en elegi, en sorgesång som har handlingen förlagd till Italien. Berättarjaget sörjer sin döde man och beger sig ut på tre resor- alla till Italien och hon rör sig från Pos flodlandskap till Trastevere. Minnen och nya intryck blandas liksom det döda med det levande. Jag har tidigare läst Esther Kinskys ”River” ( Am Fluß) som rör sig i olika flodlandskap, en bok som jag nu har plockat ner från min hylla för omläsning.

Spinnrocken i skogen

Nattskärra / caprimulgus europeus/

En bra bok inspirerar till läsning av andra böcker och i mitt fall, den här gången, gick jag från Tiffany Francis ” Dark Skies” till Folke Rösiös ” Svenska fåglar”. Rösiös bok är en klassiker för fågelälskare/skådare ( jag tillhör den förra kategorien och överlåter gärna skådandet till andra). Nattskärran är ett nattens väsen och hon har många namn i folktron och många myter har skapats kring henne. Hon flyger tyst som en uggla i mörkret, är svår att upptäcka både dag och natt och så har hon det där karakteristiska lätet som Rösiö liknar vid en spinnrocks surrande.
” Hon har ett egendomligt och säreget utseende, som erinrar både om ugglornas och svalornas. Huvudet är platt och gapet brett och stort, fjäderdräkten ugglelikt mjuk och yvig och ögonen stora. Hennes kroppsstorlek är ungefär som koltrastens, men hon verkar större.” Kär fågel har många namn och på danska blir hon ” natravn”,  i Tyskland ”Ziegenmelker” som tar fasta på vidskepelsen att nattskärran stal mjölk från getter i skydd av nattens mörker. I England hittar man benämningar som ” flying toad” och ”fern owl”.
Nattskärran är en flyttfågel och vistelsen i våra trakter ( södra delarna av Sverige varar bara ett par korta sommarmånader).
För vidare fågelläsning hämtade jag också hem Lars Jonssons ” Vinterfåglar” från biblioteket. En sagolikt vackert illustrerad bok och med många berättelser och iakttagelser om våra bevingade vänner.

Obehagligheter

Gastkramande och obehagligt känns det efter att jag grottat ner mig i novellsamlingen ” Fåglarna” av Daphne du Maurier (1907-1989). ” Fåglarna” minns jag dessutom som film ( biografen Saga i Malmö och med min arma mor i sällskap så att jag kunde slinka igenom det barnförbjudna)- måsar och kråkfåglar (speciellt) aktade jag mig noga för lång tid efteråt. Men- ”Fåglarna” är ingalunda den otäckaste av berättelserna i samlingen - ” Titta inte nu” och ” Inte efter midnatt” bör man definitivt inte läsa efter mörkrets inbrott. Den förra novellen tilldrar sig i Italien där det som är tänkt som en avkopplande semesterresa snart blir till en mardröm, en ständigt nedåtgående spiral ( rejält skruvad). ” Inte efter midnatt” har fokus på Kreta. Även här blir planerat lugn till något fasansfullt och groteskt äckligt. Du Maurier är rasande skicklig på att måla upp skräckscener. Jag minns samtidigt annan skrämmande läsning och där hamnar H.G. Wells högt upp på listan med exempelvis ”Världarnas krig” och ” Den osynlige mannen” .  Jag tänker att H.G. Wells böcker är värda en omläsning snart. Qui vivra, verra.

Herbert George Wells (1866-1946).

När nätterna var mörka

För länge sedan nu, när det var lite si och så med gatubelysning och när inte alla hade elektricitet indragen i stugorna var det ett alldeles speciellt nöje att gå ut och titta på stjärnhimlen i de mörka kvällarna. Jag minns varma augustinätter och så en nästan bländande himmel full av vita prickar i olika storlek. De där prickarna hade namn också- ofta exotiska och spännande och namnen ledde sedan vidare till myter och underbara berättelser. Jag läser om stjärnor och stjärnhimlen i Tiffany Francis ” Dark Skies”. Hon skriver bland annat om Orions bälte med de tre lysande stjärnorna Alnitak, Alnilam och Mintaka - här i norr syns de under vintern. Dessa tre lysande punkter har olika namn i olika kulturer. I Sydafrika heter de ” Tre systrar” och hos Objiwafolket i USA och Kanada heter bältet Kabibona’kan eller ”The Winter Maker”.

Snöskodans hos Ojibwafolket.

Jag konstaterar att himlen ovanför oss bjuder på både konstverk och läsinspiration och visst vill man veta mer om Ojibwafolket?

Öst och väst - Turgenjev och ”Rök”

Ivan Turgenjev. Porträttet målat av Ilya Repin.

I Bengt Jangfeldts bok ” Vi och dom - Ryssland som idé ” har jag kommit till de kapitel som handlar om panslavismens framväxt och de diskussioner som fördes mellan ”zapadniker” och slavofiler ( dvs mellan västorienterade och östorienterade för att uttrycka det något förenklat.) Turgenjev hade blicken riktad mot det västliga och var en ” inbiten, oförbätterlig zapadnik”.  I. hans roman ”Rök” (som kom ut 1867) kan man läsa att ” när tio engelsmän samlas tar det inte många minuter innan de börjar diskutera undervattenstelegrafen, skatten på papper, metoder att garva råskinn, det vill säga något konkret; när tio tyskar samlas så handlar samtalet om Schleswig-Holstein och Tysklands enande; när tio fransmän samlas kommer samtalet oundvikligen in på något skabröst- men när tio ryssar kommer samman finns bara en fråga på dagordningen: Rysslands betydelse och framtid, ett ämne som ältas i all oändlighet”. ”Rök” finns i svensk översättning men utgåvorna är något ålderstigna och kan därför vara svåra att få tag på. Handlingen tilldrar sig mestadels i Baden-Baden och grunden är en kärlekshistoria. Turgenjev fick motta en rejäl omgång negativ kritik från ryska recensenter eftersom han inte hade skildrat ” det ryska” tillräckligt positivt. Det blev kort sagt ett helsikes liv.
Jag ska försöka få tag på ett exemplar av ”Rök” ( den finns annars i engelsk översättning) och samtidigt hoppas jag att Turgenjevs författarskap kan få en ” nytändning”. Glömd är han förvisso inte och hans ” Fäder och söner”( bland andra titlar) har kommit ut i nya utgåvor.

Så tar vi nya tag

Anatole France vid sitt skrivbord.

Halvseklets bästa romaner var ämnet; det franska priset som delades ut år 1950 ( och sedan aldrig mer). Jag har hunnit med att läsa Thérèse Desqueyroux av Mauriac, Falskmyntarna av Gide och så kan jag konstatera att Människans lott av André Malraux inte är ” my cup of tea” så här blir det ”pass” för min del. Näst på tur är ” Gudarna törsta” av Anatole France. France tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1921 och motiveringen löd ” såsom ett erkännande av hans lysande författarverksamhet , präglad av ädel stilkonst, en vidhjärtad humanitet, av behag och franskt lynne”. Den åldrige författaren (77 år) kom själv till Stockholm för att ta emot priset och Svenska Akademiens ständige sekreterare (som då hette Erik Axel Karlfeldt) uttryckte sig verkligen lyriskt inför mötet ” Anatole France är i våra dagar den stora franska kulturens främste företrädare, den siste store klassikern. Man har även kallat honom den siste européen.”
” Gudarna törsta” är en roman om den franska revolutionen - en roman som innehåller ett rikligt mått av svart humor och många beskrivningar av mänsklig dårskap. Huvudpersonen är en viss Gamelin, en jakobin och ivrig förespråkare av den nya ordningen. Gamelin har till och med konstruerat en ny version av kortspel där kungar, damer och knektar ersatts av Friheter, Jämlikheter och Broderskap. Jodå, den här boken verkar sannerligen ha ett aktuellt budskap. Jag ser fram mot att läsa.

A riddle, wrapped up in a mystery, inside an enigma.

Början till en ny tid. Tsar Peter I och grundandet av S:t Petersburg. Målning av Vassily Khudoyarov.

Orden i rubriken är välkända och de är Winston Churchills ( från 1939). Ryssland har inte blivit mindre enigmatiskt sedan dess. För att något lite bättre kunna få ihop det stora pusslet läser jag Bengt Jangfeldts ” Vi och dom- Ryssland som idé” från 2017, en bok som börjar med Peter den store och slutar i vår tid - alltså med Vladimir Putin. Jangfeldt ger läsaren en mycket god inblick i rysk historia och i ryskt tänkesätt och förhoppningsvis blir jag klokare efter de 200 sidorna med nedslag i fyra århundraden av rysk verklighet. Boken är lättläst och dessutom försedd med intressanta illustrationer. En av de första bilderna är faktiskt skrämmande - ett vaxporträtt av Peter den store från Eremitaget, modellerat efter en mask gjuten under tsarens livstid. Inga försköningar här och det är lätt att förstå hur den store ( i dubbel bemärkelse) tsaren kunde gjuta skräck i sina medmänniskor.

Om att utforska mörkret

Ny på mitt läsbord är Tiffany Francis-Bakers ” Dark Skies” som handlar om hur mörkret har format våra liv genom tiderna och också om hur mycket som har förändrats i våra relationer med nattens mystik. Tiffany Francis-Baker är författare, konstnär och en hängiven naturvän. I ” Dark Skies” kommer jag att få resa genom både tid och rum- från Hampshires kust till Norge, Finska viken och andra platser.
Själv bor jag på ett ställe där naturen ständigt är hotad, där man stenlägger gräsmattor, förtätar med monstruöst stora hus, där man ” utvecklar” så att omistliga värden går till spillo. Jo, pengarna styr världen - det är då ett som är sant. Jag flyr in i ”Dark Skies” och njuter av de världar som öppnar sig här.
” The stars are forth, the moon above the tops
Of the snow-shining mountains. Beautiful!
I linger yet with Nature, for the night
Hath been to me a more familiar Face
Than that of man, and in her starry shade
Of dim and solitary loveliness,
I learn’d the language of another world.
( George Gordon Lord Byron - taget från bokens inledning).

Tiffany Francis-Baker har också en trevlig hemsida där man bland mycket annat får en hel del kreativa tips. ( Fast att blomstermåla pumpor ger jag mig nog inte på. Mitt resultat skulle definitivt inte likna det i Tiffanys blogg).

Den första kvinnliga Goncourtpristagaren

Elsa med systern Lili ( c:a 1900)

Goncourtpriset instiftades år 1903 (och namngivet efter de två bröderna Goncourt) . Priset är synnerligen prestigefyllt trots den blygsamma prissumman ( en svensk hundralapp) men den som blir prisbelönad kan i stället räkna med stora utgåvor av verket i fråga. Det dröjde ända fram till 1944 innan det blev en kvinnas tur att kunna stoltsera med denna litterära hedersbetygelse och då stod Elsa Triolet på den symboliska prispallen. Boken hade titeln ” Le premier accroc coûte deux cent francs” och den blev raskt översatt till flera språk, svenska (1946) bland andra ( Första revan kostar 200 francs) och det är en samling av fyra noveller. En av dessa, ” De älskande i Avignon” kom ut under pseudonym redan 1943 och den finns att få i relativt färsk pocketutgåva på originalspråket (och ligger just nu i väntan på mitt läsbord).
Elsa Triolet var en mycket produktiv författarinna men vill man fördjupa sig i hennes verk är det franska språket som gäller. På svenska finns förutom den prisbelönade novellsamlingen en brevväxling mellan Elsa och poeten Vladimir Majakovskij ” Kära farbror Volodja”, redigerad och översatt av Bengt Jangfeldt (AWE/Geber 1988). De breven vill jag gärna läsa.

Efter Irkutsk ingen återvändo

Nikolaj Dobrovolskij har målat denna vy mot Irkutsk.

Irkutsk var ingalunda slutstationen för de flesta Sibirienförvisade men staden kom att bli ett nav och en sorts intellektuellt centrum. Vid början av 1900-talet var Irkutsk till och med känt som Sibiriens Paris. För Maria Volkonskaya gick dock färden vidare och tsarens förordningar var lika kalla och bistra som Sibiriens klimat.
- En kvinna som följer sin man till Sibirien och fortsätter leva med honom måste dela hans öde.
- Alla tidigare rättigheter och positioner tas från henne och hon betraktas som en kvinna gift med en brottsling.
- Eventuella barn födda i Sibirien behandlas som barn till livegna bönder och tillhör staten.
- Hon får inte behålla värdesaker eller pengar.
- Hon har inga rättigheter att behålla tjänstefolk som följt med från väst.
-Hon kommer aldrig att tillåtas återvända till det Europeiska Ryssland efter sin mans död.

För Maria gick färden vidare mot fånglägret i Nertjinsk, en resa som tog tio dagar och som fick företas i tarantass ( en kärra utan fjädring). Fångarnas tillvaro var fruktansvärd. De tvingades arbeta i malmgruvorna med start klockan fem på morgonen - arbetet höll sedan på nästan fram till midnatt. Femtio kilo silvermalm per dag skulle var man gräva upp. En omänsklig syssla för vem som helst och i synnerhet för män som inte var vana vid kroppsarbete.

Från biblioteket har jag beställt Varlam Sjalamovs ” Genom snön” som skildrar hans svåra tid i Gulag. På läsbordet ligger dessutom Karl Schlögels ” Terror och dröm Moskva år 1937” och Bengt Jangfeldts ”Vi och dom- om Ryssland som idé.” Och- ” Det sovande landet” av Margareta Attius Sohlman kommer att göra mig sällskap ett bra tag till.

Fragmentarisk gåtfullhet

Den dubbla trappan i Chambord. Foto: Christophe Finot.

Pascal Quignard är en gåtfull författare- och produktiv. Mest känd är han för romanen ” All världens morgnar” ( svensk översättning 1992). Tyvärr det enda som finns på svenska så vill man utforska detta intressanta författarskap måste man i första hand läsa på originalspråket eller hålla till godo med de tämligen få titlar som finns att tillgå på engelska. Quignards berättarstil är ofta fragmentarisk och det vilar lika ofta ett mysterium över både ord och handling. Jag läser om hans ” L’enfant d’ Ingolstadt” ( Barnet från Ingolstadt) - en bok som är indelad i korta stycken och som tar läsaren med på en resa genom olika världar ( både fysiska och andliga). För att förstå Quignards universum ( eller åtminstone försöka förstå) måste man läsa långsamt. Pausa. Begrunda. I ” Barnet från Ingolstadt” börjar resan med kardinal Richelieu och under sidornas gång dyker också Petrarca, Konfucius och Colette upp ( för att nämna ett par namn). För den som har en kontemplativ läggning är den här boken en rikedomsgrotta, säger recensenten. Jag tror honom.
I min hylla har jag två böcker av Pascal Quignard. ” All världens morgnar” som jag tyckte mycket om och så ” Les escaliers de Chambord” ( Chambords trappor) som jag ännu inte har läst. Eftersom jag har satt mig för att läsa mera franskspråkigt det här året ligger nu ” Chambords trappor” på läsbordet. Förhoppningsvis kommer även ” L’enfant d’Ingolstadt” att hamna där.

Vägen till Sibirien

Maria Volkonskaya som följde sin man till Sibirien.

Efter dekabristupproret i december 1825 fylldes vägarna av kärror och slädar med förvisade som skulle till Sibirien. Sergej Volkonskij var en av de förvisade och om honom och hans hustru, Maria, läser jag i ” Det sovande landet” av Margareta Attius Sohlman. Sergej Volkonskij hade tillhört kretsen runt tsar Alexander och hans fall blev således stort. Den nye tsaren, Nikolaj, hade hårda nypor och under hans trettioåriga välde fick många smaka på just dem. Maria Volkonskaya var en modig, själsligt stark kvinna som valde att följa sin man in i den iskalla exilen. Hon berättade om sina upplevelser under resan och på förvisningsorten i en dagbok och författarinnan Christine Sutherland har skrivit om Marias öde i sin bok. ” The Princess of Siberia” ( det mesta grundar sig på Maria Volkonskayas dagboksanteckningar).

Mellan Moskva och Irkutsk ( dit resan först gick) är det över 500 mil. Tänk att sitta i öppen släde under en så ofantlig vägsträcka. Snö, blixthalka, stormar och primitiva förhållanden i övrigt. Det som väntade var än värre- fånglägret Nertjinsk.
Fortsättning följer.

Ett magasinsfynd

Målning av Albert Pinkham Ryder. The Flying Dutchman.

Trots att biblioteksmagasinet i min mycket lilla stad inte har särskilt gott om plats går det ändå att göra fynd. En brunaktig och guldglänsande bok drog till sig min uppmärksamhet och si där! ” Flygande holländaren” stod det på ryggen. Utgåvan visade sig vara från 1987 och med förord av Nils Erik Baehrendtz. På pärmens insida finns en liten recension där man kan läsa följande slutkläm:” I boken finns skildringar av lycklig respektive olycklig kärlek, själfulla respektive häxlika kvinnor, grymma spöken, miljöer från Holland till Sumatra men först och främst havet i storm och stiltje. Boken fängslar alltjämt”.
Många är det som har låtit sig inspireras av legenden om spökskeppet och dess olycksalige kapten, han som trotsade högre makter och givetvis bestraffades för detta. Vad gäller min lånebok är det Frederick Marryat som är upphovsman och ” The Phantom Ship” som är den engelska titeln kom ut 1839. Säkert har den genom tidernas lopp prytt många bokhyllor - framför allt i ” pojkrum”. Nu bär det ut på haven, även för mig.

Frederick Marryat (1792-1848). Porträtt av John Simpson.