Det går en iskall vind genom den här boken, en vind som nästlar sig in i både märg och ben på läsaren. ” Proleterka” är en tillbakablick på en ödslig och kärlekslös barn- och ungdom och större delen av sidorna ägnas åt en medelhavskryssning som huvudpersonen (15 år gammal) gör med sin far. Proleterka är båtens namn och resan tar sin början i Venedig. Två hela veckor är det tänkt att far och dotter ska få umgås och ” rå om varandra”. Flickan har fått växa upp utan mor och far hos sin mormor och föräldrarna är så gott som obekanta för henne, frånvarande med undantag av korta, sällsynta möten genom åren. Resan kommer att skilja mer än att förena och samtal och gemenskap uteblir så gott som helt. Den här världen omges av tystnad och själarnas stora ensamhet. Fleur Jaeggys språk är som hugget i hård granit och meningarna är korta - i staccato. Död och kyla är två huvudteman som vävs in i varandra på ett mycket skickligt sätt - upplyftande är det inte men jag föredrar bittert framför sockersött. ” Och stjärnans namn var malört”, tänker jag när jag lagt denna korta roman åt sidan.
Fleur Jaeggy ( nu har jag läst två böcker av henne) har varit en ny och mycket givande bekantskap. Jag hoppas på flera svenska översättningar av hennes verk.
2 kommentarer:
Tack för dina ord om boken och Fleur Jaeggy. Jag har sett titeln här och där, dock ingen full recension, men ändå blivit intresserad. Det var bra att få läsa vad du tycker och jag hoppas att jag också får tillfälle att läsa Fleur Jaeggy snart.
Jenny: Fleur Jaeggy har- som sagt- varit en intressant bekantskap . Jag hoppas att du lyckas få tag på hennes böcker. Det kommer nog snart rejäla recensioner. Det är jag helt övertygad om.
Skicka en kommentar