måndag 20 januari 2020

Tuktans ljuva år av Fleur Jaeggy


Flygbild tagen över ett alplandskap i Appenzell.

Kargt och ogästvänligt är landskapet på flygfotot. Precis så beskriver den schweiziska författarinnan Fleur Jaeggy tiden i en internatskola i Appenzell ( nordöstra Schweiz). Redan på bokens första sida får vi veta att det var i den här regionen som Robert Walser fick tillbringa sina sista år i livet. Inspärrad på ett mentalsjukhus. ” I Appenzell kan man inte låta bli att promenera. Om man betraktar de små vitinfattade fönstren och de flitiga, glödande blommorna på fönsterbrädena, förnimmer man ett tropiskt stillastående, en tuktad yppighet, man har intrycket av att det där innanför i det tysta försiggår något dunkelt och lite sjukt. Ett sjukdomens Arkadien. Där inne i renheten tycks dödens frid och idyll råda. En fröjd av vitkalkning och blommor. Utanför fönstren kallar landskapet på en, det är inte en hägring, det är ett zwang sa man på internatet, ett inre tvång.”( översättning: Viveca Melander). Det är en stillastående, unken och instängd värld på internatet. Kotterier och elakheter frodas - det är en konstlad och en konstig värld och hit skickas flickor från alla möjliga platser. Berättelsen ( som har självbiografiska drag) tar fasta på den speciella vänskapen mellan huvudpersonen och en flicka vid namn Frédérique, en vänskap som börjar med dyrkan men som är dömd att gå under i den bårhusliknande miljön. Fleur Jaeggys berättarstil är kort, koncis och lika kylig som ett alplandskap. Inga överflödiga ord och det tar jag tacksamt emot i dessa tider med överarbetade tegelstensromaner. ” Tuktans ljuva år” är en roman om utsatthet och själsligt mörker skriven på ett språk som griper tag som törnrosors taggar. Smärtsamt men ändå vackert.


Boken är utgiven på Nilsson förlag.

2 kommentarer:

Jenny B sa...

Det låter som en intressant bok. Tack för din beskrivning - karg, men ändå lockande!

Ingrid sa...

Jenny: Jaeggy var verkligen en intressant bekantskap. Hon inbjuder till fortsatt läsning.