L’heure bleue

Skymning i blåa toner, l’heure bleue. Tavlan är målad av Axel Fahlcrantz.

Franska är ett vackert språk. Ett poetiskt språk. Jag har fastnat i den blå timmen, skymningstimmen, l’heure bleue. Det finns flera böcker med just den titeln men den jag just nu läser är inte fransk utan amerikansk: ”Blå skymning” av Joan Didion, hennes berättelse om två år som omkullkastade hela hennes tillvaro. De år hon först förlorade sin make och sedan sitt enda barn, dottern Quintana. ” Blå skymning” har Quintanas korta liv och död i fokus och Joan Didion tvingas gå in i mörkret för att konfrontera sina demoner. Inledningen är sällsynt vacker: ” På en del breddgrader kan man några veckor innan sommarsolståndet, allt som allt under ett par veckor, få uppleva långa, blå skymningar.—-Man går förbi ett fönster, man promenerar upp till Central Park och man upptäcker att man är omgiven av den blå färgen: det är själva ljuset som är blått, och blir allt intensivare samtidigt som den mörknar och mattas och slutligen börjar likna den blå färgen i ett glasfönster i Chartres en molnfri dag—-Fransmännen kallade denna tidpunkt för ”l’heure bleue”.—- Blå kvällar är motsatsen till att ljuset dör bort, men de är samtidigt en förvarning om att detta kommer att ske.”
( översättning: Ulla Danielsson).