Deckare hör inte till mina favoritböcker och jag investerar varken pengar eller lästimmar i den genren. Påsken sägs vara en tid för spänningslitteratur men jag väljer något annat. Väl så spännande kanske. Igår kunde jag hämta ett efterlängtad fjärrlånsbok (uppletad i något av magasinen till Malmö Stadsbibliotek) och nu sitter jag bekvämt tillbakalutad i min läshörna (snön vräker ner utanför fönstret och det blåser åtskilliga sekundmeter) med Claude Tilliers " Onkel Benjamin" utgiven av förlaget Natur och Kultur (klassikerserien) år 1959. Det börjar mycket lovande:
" Jag vet verkligen inte varför människorna sätter så stort värde på livet. Vad kan det vara som de finner så tilltagande i denna upprepning av nätter och dagar, vinter och vår? Alltid samma himmel, samma sol, alltid samma gröna ängar och samma gula fält, alltid samma trontal, samma skälmar och samma människor som blir lurade. Om Gud inte kunnat göra något bättre, är han en bedrövlig hantverkare, och maskinmästaren på Operan är duktigare än han."----
" Att leva, är det värt besväret att slå upp sina ögon? Allt vad vi företar oss blir bara påbörjat ; huset vi bygger tillfaller våra arvingar; nattrocken som vi med sådan njutningsrik fröjd låter vaddera för att den skall inhölja oss i vår ålderdom använder man till blöjor åt våra barnbarn.--"
Jag tänker att denne Onkel Benjamin är väl värd att stifta bekantskap med. I boken gisslas det mesta i samhället och replikskiftena lär vara vassa och slagkraftiga. Översättningen är gjord av Gunilla Nordlund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar