Arnold Norlind (1883-1929) och Emilia Fogelklou älskade varandra djupt och innerligt- de hann vara gifta i sju år- så dog Arnold och Emilia sörjde djupt. "Det osynliga bygget" kom ut först efter Arnolds död och boken består av cirka tio år av dagboksanteckningar- från tidig ungdom och framåt till och med 1921.
-
Vi möter en man fylld av drömmar och stark längtan efter det vackra i tillvaron- en man som dras till skapande. Anteckningarna består av underbara naturupplevelser, tankar, funderingar - stämningar.... jag kan bara instämma i vad Ragnar Jändel säger "en vacker bok, den stämmer till helg och stillhet". Urvalet är gjort av Klara Johansson som också bidrar med ett förklarande och innehållsrikt förord. Boken i min hand utkom år 1952- (Albert Bonniers förlag) , den är inte svår att hitta men finns bara att få antikvariskt (eller som biblioteksbok). Jag lägger upp en länk till Emilia Fogelklousällskapet här (med foto på både Arnold och Emilia).
-
I september 1904 skriver den unge Arnold:
-
" Det är så vackra dagar nu. Bladen falla så sakta och solen lyser på bladen och det är många blommor kvar. Det är som mötte jag en människa på vägen, som kom till mig och sa: se jag är September, jag strör det sista guldet ut, jag försonar människorna med döden. Och nu skall jag väl snart gå och den hårda kylan skall komma. Men bida, bida, så kommer våren med uppståndelse och liv. Han skall också komma till dig. Och han är lika vacker som jag. Han strör ut guld, och han har frön till alla blommor i sina händer."
-
Februari 1906:
-
" O, vad det är en lycka att se solen lysa på vita gårdar långt ute på slätten. Det ger känslor av rymd och ljus och av rymder fulla av ljus. De se själva ut som om det bara kunde bo lycka i de vita husen. Det är även fönster långt, långt ute som kastar återsken och glöder."
-
"Det osynliga bygget" måste läsas långsamt- men man blir rikligen belönad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar