Vid författare nummer 14 måste jag hämta andan och stanna till ett tag. Här blir jag tårögd för han är en av Irlands verkligt stora poeter- Patrick Kavanagh. Ovan sjunger Luke Kelly (Dubliners) "Raglan Road"- en dikt om kärlek och vemod och om att våga älska trots att man vet att det inte blir ett lyckligt slut....
On Raglan Road on an autumn day I met her first and knew
That her dark hair would weave a snare that I might one day rue;
I saw the danger, yet I walked along the enchanted way,
And I said, let grief be a fallen leaf at the dawning of the day.
On Grafton Street in November we tripped lightly along the ledge
Of the deep ravine where can be seen the worth of passion's pledge,
The Queen of Hearts still making tarts and I not making hay -
O I loved too much and by such and such is happiness thrown away.
Vid Grand Canal i Dublin har Kavanagh fått en minnesplats.
O commemorate me where there is water
canal water preferably, so stilly
greeny at the heart of summer. Brother
commemorate me thus beautifully.
“
Kavanagh (1904-1967) kom från Co Monaghan (nord-Irland) - hans far var skomakare och lantbrukare- hemmet var fattigt - men det som Kavanagh led mest av var inte den materiella fattigdomen utan den andliga. Han kämpade sig till kunskap och lyckades få mentorer och år 1936 fick han sin första diktsamling utgiven "Ploughman and Other Poems ".
På svenska finns i färsk översättning (Bakhåll förlag) "Den stora hungern". Annars är Kavanagh nog mest känd för romanen "Tarry Flynn" och det är ockå den boken som Irish Indenpendet har valt att framhålla. HÄR kan man läsa en välskriven recension av "Tarry Flynn" (och bekanta sig med en trevlig bokblogg dessutom!)
2 kommentarer:
Den stora hungern läste jag, deppigt värre, tufft liv... vänta på föräldras död, innan han skulle gifta sig...
Hannele: Det låter som en mycket sorglig bok.
Skicka en kommentar