Om krigets vanvett

Klockan två på morgonen den 12 oktober 1915 ljöd exekutionspatrullens skott. Framför den föll en kvinna, iklädd sjuksköterskeuniform, död ned. Hennes sista ord var:

"När jag nu står inför Gud och evigheten inser jag att fosterlandskärlek inte är allt. Jag bör inte hysa hat eller bitterhet mot någon människa." Edith Cavell gick in i evigheten med stort mod och stor fattning.

Edith var sjuksköterskan från England som gav sitt liv för att hjälpa andra. Hon var bosatt i Bryssel i Belgien under många år men var på besök i England när kriget bröt ut i augusti 1914. Det hela började ju, som bekant med att tyska trupper invaderade det lilla Belgien. Edith återvände genast till Bryssel och hon öppnade ett Röda Kors-sjukhus i de lokaler där hon tidigare haft sjuksköterskeskola. Så småningom började hon använda sitt sjukhus som underjordiskt gömställe för brittiska, franska och belgiska soldater på flykt undan tyskarna. Det dröjde dock inte länge innan tyskarna var henne på spåren och Edith arresterades under sensommaren 1915. Hennes dom blev mycket hård för tyskarna ville statuera ett exempel.

Det finns många biografier skrivna om denna modiga kvinna och det finns flera monument i England och på andra platser till hennes ära. En vacker ros har hon också fått ge namnet åt- en röd polyantharos som beskrivs så här i Ann Chapmans vackra bok "Kvinnorna i rosenträdgården" :

'Edith Cavell' har små, djupröda rosor som sitter i klasar. De kraftiga knopparna slår ut till platta halvfyllda blommor, som bildas kontinuerligt under hela säsongen."

Om jag någon gång skaffar mig en liten rosenträdgård (drömmen hägrar alltid) vill jag ha en Edith Cavell där.