Mary Lavelle av Kate O'Brien

Den här romanen kom ut för första gången år 1936 och den blev genast förbjuden på Irland. Den enda svenska översättningen kom inte förrän 1949 och då med titeln "Utflykt till Kastilien" (den har gallrats ut hårt för som jag kan se finns bara två exemplar kvar på våra bibliotek). Den gallringen beklagar i alla fall jag mycket djupt för detta är en roman som fortfarande kan läsas med stor behållning. Kanske kan Kate O'Brien få en renässans även i Sverige? I England trycks det upp nya upplagor hela tiden av hennes verk. Min begagnade kopia är från Virago Modern Classics.

Den 22-åriga Mary Lavelle är en mycket vacker ung kvinna men hon har det inte för roligt i sitt hem i Mellick (Limerick) som hon delar med sin triste och kärlekslöse far och hans syster (lika trist hon). Mary har också en fästman "John" som inte verkar vara så särskilt stimulerande- han tycker inte att han kan gifta sig med Mary ännu- för han tjänar några pund för lite per år.  Mary bestämmer sig för att göra något åt sin situation och reser till Spanien för att arbeta som guvernant på ett år (är det planerat). Det är tidigt 20-tal och det är inte alldeles ovanligt att unga kvinnor (ofta utan några större förhoppningar på framtiden) ger sig ut för att tjäna sitt levebröd på detta sätt.

Mary kommer till familjen Areavaga, boende i närheten av Pyrenéerna, och bestående av herr och fru och tre tonåriga döttrar. "Casa Pilar" är inget sagoslott men familjen är vänlig och Mary trivs bra. Hon träffar landsmaninnor i samma situation och mötena med "misserna" har verkligen skildrats mycket skickligt och ingående av författarinnan- det är levande porträtt av dessa ensamma kvinnor "på vift för evigt" på kontinenten och utan några större förhoppningar- jo, man kan ju få sin begravning betald, så småningom.... . I början går det som på räls och hon skriver många och långa brev till sin John- men så dyker det upp något(n) som ska störa friden.

Sonen i huset (gift och med en tvåårig son) och Mary blir blixtförälskade- och kärleken levs ut till hundra procent. "She was no longer Aphrodite, but a broken, tortured Christian, a wounded Saint Sebastian". Sådan kärlek är givetvis förbjuden (för här har vilar den katolska kyrkans hela inflytande över både land och personer). Jag instämmer med Michèle Roberts som skrivit ett mycket fint förord "Luckily for the heretic reader, the bleakness of its (då syftande på romanen i fråga) religious world is amply compensated by the richness of its social one."

Kate O'Brien lyckas speciellt väl med porträtten av "misserna" och även av huvudpersonen Mary som inte alls är något "mesigt fruntimmer" utan som vet hur hon ska hantera sig själv i slutänden (även om det inte blir något direkt lyckligt slut)- flickan Milagros i familjen Areavaga är också mycket fint skildrad- en brådmogen ung tös vars framtid man undrar över.

Jag konstaterar att jag läst ännu en mycket läsvärd och välskriven roman av Kate O'Brien. Min favorit hittills? Ja, det blir nog "The Land of Spices"....