En irländare man inte bör missa

I somras skrev jag (inspirerad av tidningen Irish Independent) några inlägg om "Great Irish Writers". Det blev i allt 20 stycken. Bland dessa fanns inte John Broderick med- för han blev inte nämnd bland de 20. Det borde han ha blivit- om det så bara vore för en enda bok- "The Pilgrimage" som kom ut 1961.

Att John Broderick har "återuppväckts" ska man nog främst tacka förlaget "The Lilliput Press" för.

John Broderick (1924-1989) bodde större delen av sitt liv på Irland (han var från Athlone) och började sin karriär med att skriva reseberättelser och senare också litteraturkritik i Irish Times. Han lär ofta ha varit vass i sina omdömen.

Hans första roman "The Pilgrimage" kom ut 1961 och blev genast förbjuden i hemlandet. Så frispråkig fick man inte vara vad gällde sexualitet och framför allt kyrkans inflytande. Fyra år senare kunde boken ges ut under annan titel (The Chameleons) och den sålde  mycket bra i framför allt USA.

Nu har jag läst det här lilla mästerverket (det är en kort roman- under 200 sidor) och förundras över hur den har kunnat bli så bortglömd.

Irland under 1950-talet var fullständigt styrt av den katolska kyrkan (och kyrkan behåller sitt grepp än i dag även om det har blivit något lösare)- men i mitten av förra århundradet var Irland i mångt och mycket en sluten värld , en värld där det väller av frustrationer under ytan- och- det är just under ytan som den här romanen rör sig.

Den vackra Julia är gift med den betydligt äldre och handikappade (ledgångsreumatism) stenrike Michael Glynn. I hushållet finns också betjänten Stephen och den unge läkaren Jim (som är brorson till Michael) tittar in av och till- dessutom har han en kärleksaffär med Julia. Fader Victor ingår också i persongalleriet. En pilgrimsresa till Lourdes förs på tal- Michael hoppas på ett underverk och han stöttas ihärdigt av fader Victor .

Julia är utsvulten på både kärlek och erotik men i brist på det förra ger hon sig hän åt det senare och hon lyckas alltid leta upp älskare- men även Michael och Stephen har sina hemligheter- det sjuder och kokar på många håll i den här berättelsen och det är färgen svart som är den förhärskande. Dolt och hemligt måste allt vara- man lever under ytan och inget får kallas vid dess rätta namn. Det är obehagligt och det är verkligen klaustrofobiskt. Man längtar efter en sten som kan krossa fönstret så att frisk luft kan komma in- men så här var samhället konstruerat den gången (och jag har själv upplevt delar av just detta Irland).

Broderick gisslar med rätta dubbelmoralen, hemlighetsmakeriet och kyrkans hyckleri. "The Pilgrimage" är en stark och enastående modig roman med många vinklingar och psykologiska porträtt (både av människor och av samhälle).

"He would always be attracted to the perverse, the abnormal, the corrupt, because only with them could he construct the impossibly romantic vision of life which he cherished. Julia thought with a bitter smile that only those who tasted dung could walk with a rose in their mouths."

"Look at the lovley Catholic girl that you are going to marry. Could any young man ask for better? Four brothers in the Church and a father and mother that dote on her. That's the best preparation for a happy marriage, a good home. And now this pilgrimage coming off just before your wedding."

En verkligt fyllig och välskriven recension av boken hittar man HÄR hos KevinfromCanada.

Great Irish Writers :16 (ett dacapo)

Under året som gick läste jag ovanligt många irlänska författare. Detta kan nog skyllas på att jag hittade en artikelserie hos "Irish Independent" med titeln "Great Irish Writers"- tjugo irländska storheter presenterades där och jag försökte att läsa något av dem alla. Sällan har jag "hoppat på " en så trevlig utmaning. John Banville, Colm Toíbín, Patrick McCabe, Kate O'Brien.... listan kan göras lång men det var några av de författare som jag blev väldigt imponerad av.

Så hittar jag en bok som jag ännu inte har läst (i den här utmaningen)- en novellsamling av         Mary Lavin. An någon outgrundlig anledning hade den förpassats till hyllvärmarhyllan. Det ska vi väl ändra på, tänker jag så nu är läsningen i full gång.

"Great Irish Writers" no 20

Sist ut på Irish Independents lista över de tjugo bästa moderna irländska författarna är Jennifer Johnston.

Född 1930 är hon och många böcker har hon skrivit- detta är verkligen en produktiv författarinna. Det har också blivit en hel del litterära priser under åren. Tyvärr finns det inte särskilt många svenska översättningar av hennes verk.

"The Captains and the Kings" är hennes första roman och jag har läst och tyckt väldigt mycket om. Någon lustig historia är nu inte detta för det handlar om en ensam och tvär gammal man.  Herr Prendergast har inte haft något lyckligt liv och nu framlever han sin ålderdom i ett stort herrgårdsliknande hus (som han inte har råd att underhålla). Föräldrarna var kärlekslösa, brodern stupade på västfronten (och han var moderns älskling)- och herr Prendergasts äktenskap var heller inte lyckligt. En alkoholiserad trädgårdshjälp är den ende person herr Prendergast umgås med- ända till dess att en ung pojke, Diarmid, dyker upp som ur det blå. En udda vänskap utvecklas men man anar att det lurar en katastrof i kulisserna....

Jennifer Johnston är anglo-irländsk och protestant- hennes romaner rör sig också ofta i miljöer där den gamla protestantiska överklassens långsamma sönderfall skildras. Johnston har kallats för den "tysta kvinnan i irländsk litteratur"- och jag citerar Rosie Cowan från en artikel i the Guardian:

"Her books are about relationships - between lovers, spouses, parents and children, friends, the old and the young. Many of her characters are what psychologists would term damaged, and loss and loneliness are recurrent themes. " Artikeln i sin helhet kan man läsa HÄR.

Jennifer Johnston är ännu en författare som jag har stor lust att läsa mera av.

"Great Irish Writers" no 19

Jag har sökt och jag har sökt men jag hittar inga svenska översättningar av Séan O'Faolains novellsamlingar (för det är mest för sina noveller som han är känd).

Irish Independent väljer "The Heat of the Sun and other Stories" som en av de mest oförglömliga av dessa.

O'Faolain föddes i Cork år 1900 och gick ur tiden år 1991. Han deltog i det irländska inbördeskriget och han stred på den republikanska sidan. Han studerade bl a vid Harvard-universitetet i Boston och han skrev också ett stort antal biografier.

Det är synd att han  verkar vara så relativt lite uppmärksammad här i Norden. Kanske känner man bättre till hans dotter Julia som också är författare.

Detta blir kortfattat för har jag läst något av O'Faolain så har jag inget minne av det- för att bättra på detta har jag beställt en av hans novellsamlingar.

"Great Irish Writers" no 18: Kate O'Brien

Som nummer 18 på Irish Independents lista över Irlands stora författare i modern tid kommer, inte förvånande, Kate O'Brien. Den bok man valt ut är hennes "The Ante-Room". Om Kate O'Brien har jag skrivit en hel del här på min blogg under den senaste tiden och jag gör det därför enkelt för mig den här gången och länkar helt sonika till mitt inlägg om just "The Ante-Room". Kate O'Brien har varit en av den här sommarens allra största läsupplevelser.

"Great Irish Writers" :no 17

Liam O'Flaherty (1896-1984).

Han föddes på Inishmore en av de vindpinade Aran-öarna utanför Irlands västkust. Hemmet var tvåspråkigt (irländska och engelska).

"I was born on a storm-swept rock and hate the soft growth of sun-baked lands where there is no frost in men's bones."

O'Flaherty fick se mycket av världen- han bodde under många år i USA och han reste också en del i Sovjetunionen (under 30-talet)- och skrev om sina intryck därifrån. Han tillhörde en av många intellektuella som sveptes med i "vågen" av beundrare över kommunismens framgångar i det stora landet i öster. (O'Flaherty återvände dock till sina katolska rötter under slutet av sin levnad).

År 1923 publicerads hans första roman "The Neighbours Wife" som han fick mycket uppmärksamhet för. Två år senare kom "The Informer" (den svenska översättningen är från 1930: "Angivaren"- som är en verkligt gastkramande och svart berättelse om en angivare, Gypo Nolan, strax efter irländska inbördeskriget. "The Informer" tilldelades James Tait Black Memorial Prize 1925.

Nyare svenska översättningar av "The Informer" har jag inte kunnat hitta men på engelska går det ganska lätt att få tag på flera av O'Flahertys verk. Jag har läst "The Informer" för rätt så länge sedan nu och jag minns boken som olidligt spännande och mycket otäck. Färgskalan går i svart. Mörkaste svart.

På min önskelista har jag lagt upp "Famine" en roman som handlar om den svåra hungersnöden på Irland under 1840-talet. (The Potato Blight). Handlingen är förlagd till västra Irland och man får följa en familjs kamp för överlevnad.

"Great Irish Writers" : No 16

Som nummer 16 i raden av stora irländska författare i modern tid kommer Mary Lavin 1912-1996. Jag har inte läst något av henne och som jag förstår det är hon (beklagligtvis) ganska bortglömd idag. Jag har heller inte hittat några svenska översättningar av hennes verk.

Mary Lavin föddes i USA, närmare bestämt i Walpole (Massachusetts) - hennes föräldrar var från Irland och när Marys mor beslöt sig för att återvände dit följde Mary med (hon var då bara 10 år gammal). Mary fick en god utbildning både vid Loreto (klosterskola) och senare vid UCD i Dublin. År 1943 fick hon sin första bok publicerad, Tales from Bective Bridge, en novellsamling. Boken rönte stor uppmärksamhet och belönades med James Tait Black Memorial Prize for fiction. Mary Lavin blev genast en mycket populär och berömd författarinna.

Mest känd är hon för sina noveller och hon skriver ofta om kvinnor ; Lavin var feminist.

Det finns en del nya utgåvor av Mary Lavins novellsamlingar. Jag tänker absolut läsa något av denna författarinna.

Jag länkar till Mary Lavins dödsruna i Irish Independent HÄR.

Det kom en bok...

En lång novell eller en kort roman- ett litet mästerverk som skrevs någon gång under 40-talet men som sedan glömdes bort och inte kom fram i ljuset förrän nära 50 år senare. Atlantic Books har gett ut- en kopia har gallrats från ett bibliotek i Edinburgh och nu har alltså denna stora lilla roman/novell hamnat hos mig. Maeve Brennan (som var nummer 8 bland Irish Independents stora irländare) har skrivit. Jag läste och läste och glömde bort både tid och rum- och ja, jag ska försöka samla mig till några rader om denna sorgliga berättelse så snart jag kan. Jo, hon kan skriva, Maeve Brennan.....

"Great Irish Writers" No 15

Walter Macken (1915-1967) känner jag inte till som författare men jag vill gärna läsa hans trilogi om familjen McMahon och deras lidanden under en mycket svår tid i Irlands historia- nämligen mitten av 1600-talet. Det var Cromwells tid- "to hell or to Connaught" som The Pogues sjunger om här ovan.

Den första delen heter "Seek the Fair Land" och den kom ut för första gången år 1959.

Kim Forrester med bloggen "Reading Matters" har läst och tyckt om.

Walter Macken är nummer 15 bland de 20 som Irish Independent valt ut som "stora irländska författare".

"Great Irish Writers": No 14

Vid författare nummer 14 måste jag hämta andan och stanna till ett tag. Här blir jag tårögd för han är en av Irlands verkligt stora poeter- Patrick Kavanagh. Ovan sjunger Luke Kelly (Dubliners) "Raglan Road"- en dikt om kärlek och vemod och om att våga älska trots att man vet att det inte blir ett lyckligt slut....

On Raglan Road on an autumn day I met her first and knew
That her dark hair would weave a snare that I might one day rue;
I saw the danger, yet I walked along the enchanted way,
And I said, let grief be a fallen leaf at the dawning of the day.

On Grafton Street in November we tripped lightly along the ledge
Of the deep ravine where can be seen the worth of passion's pledge,
The Queen of Hearts still making tarts and I not making hay -
O I loved too much and by such and such is happiness thrown away.

Vid Grand Canal i Dublin har Kavanagh fått en minnesplats.

O commemorate me where there is water
canal water preferably, so stilly
greeny at the heart of summer. Brother
commemorate me thus beautifully.

“

Kavanagh (1904-1967) kom från Co Monaghan (nord-Irland) - hans far var skomakare och lantbrukare- hemmet var fattigt - men det som Kavanagh led mest av var inte den materiella fattigdomen utan den andliga. Han kämpade sig till kunskap och lyckades få mentorer och år 1936 fick han sin första diktsamling utgiven  "Ploughman and Other Poems ".

På svenska finns i färsk översättning (Bakhåll förlag) "Den stora hungern". Annars är Kavanagh nog mest känd för romanen "Tarry Flynn" och det är ockå den boken som Irish Indenpendet har valt att framhålla. HÄR kan man läsa en välskriven recension av "Tarry Flynn" (och bekanta sig med en trevlig bokblogg dessutom!)

"Great Irish Writers" No:13

Brian Moores "The Lonely Passion of Judith Hearne" kom ut redan på 50-talet men har lästs och uppskattats år efter år. Den finns fortfarande lätt tillgänglig (om man vill läsa på engelska, vill säga). Jag hittar ingen svensk översättning (fast nog måste det finnas en?)- däremot finns flera andra av Brian Moores böcker på vårt språk.

Brian Moore (1921-1999) flyttade redan som ung till Kanada och han tillbringade sina sista år i USA. Moore växte upp i Belfast och många av hans böcker har fokus på nord-Irland. Mest beröm har han nog fått för sin roman om den ensamma ungmön Judith Hearne och hennes sorgliga tillvaro. Boken filmatiserades (Maggie Smith har huvudrollen). "The Lonely Passion of Judith Hearne" är gastkramande - och jag kan inte tänka mig en mera ingående skildring av ensamhetens desperation och elände.

Jag läste en del av Brian Moore på 80-talet - jag tycker mycket om hans sätt att skriva och "Judith Hearne" är och förblir en favorit för mig. Tidningen "The Guardian" har lagt den på sin lista över "1000 böcker att läsa innan du dör". HÄR kan man läsa mera  hos New York Review Books.

"Great Irish Writers" No 12

Cork city, Irland i början av förra århundradet. (Lånat foto). Det var en vacker stad han växte upp i Frank O'Connor (1903-1966) men tiderna var svåra och han hade en olycklig barndom med en alkoholiserad far. Så blev det inbördeskrig och Cork är och har alltid varit ett starkt republikanskt fäste - den unge Frank tog ställning mot "fristatarna" och ville ha ett enda enat Irland. Detta kostade honom ett år i fängelse- (Frank blev medlem i IRA redan som femtonåring).

Frank O'Connor kom att få en karriär som lärare och som teaterregissör men hans minne lever främst kvar i hans mycket fina novellsamlingar.

Irish Independent vill speciellt framhålla just novellerna i t. ex "Selected Stories" och jag kan varmt rekommendera Frank O'Connor's berättelser även om det är ett antal år sedan som jag läste dem (och alla har jag heller inte hunnit med så här finns mycket att utforska ännu.) På svenska finns det tyvärr inte så mycket att välja bland- men Tidens engelska klassiker gav ut en novellsamling år 1965 "Mitt oidipuskomplex och andra berättelser".

Här ett gott urval noveller ( över 600 sidor)- i redigering av Julian Barnes. (Everyman's Library, 2009).

"Great Irish Writers" : No 11

Ännu en dam- ( det är alldeles för få kvinnor i den här listan!) - Molly Keane (1904-1996) eller som hon egentligen hette - Mary Nesta Skrine - föddes i County Kildare, växte upp i County Wexford och gick sedan i skolan i Bray (som ligger i County Wicklow och inte särskilt långt från Dublin).

Mest känd är hon för sin roman "Good Behaviour" som blev nominerad till Bookerpriset år 1981 och som också har filmatiserats. Den finns översatt till svenska "En mycket väluppfostrad flicka". Svart komedi beskrivs det hela som och i fokus har man en anglo-irländsk familj "som tronar på minnen från fornstora dar". Lite lagom bisarrt, tror jag, och säkert underhållande. Jag har själv inte läst något som helst av Molly Keane så visst är jag mycket nyfiken på hennes alster.

Molly Keane började sin karriär under pseudonymen M J Farrell.

På svenska finns följande titlar:

En mycket väluppfostrad flicka 1985

Återkomsten 1986

Vänskap med förhinder 1988

Nicandra 1989

HÄR kan man läsa hennes dödsruna från 1996 som den publicerades i Irish Independent.

"Great Irish Writers" : No 10

År 1965 vann William Trevor (f .1928) Hawthornden-priset för romanen "The Old Boys"-  (mera om detta pris så småningom). "The Old Boys" finns i svensk översättning med titeln "Av den gamla skolan".

Trevor är ursprungligen från Mitchelstown i Co. Cork- utbildad vid Trinity College i Dublin (bland annat) och ett av hans huvudämnen är historia. Numera bor han i Devonshire men irländsk känner han sig i själ och hjärta, säger han.

Den bok som Irish Independent vill framhålla är en novellsamling "Ballroom of Romance"- Trevor är annars en mycket produktiv författare och det finns massor av romaner och novellsamlingar att välja på för den som är intresserad. De svenska översättningarna (det finns ett par stycken) daterar sig från 1980-talet.

Har jag läst något av William Trevor, frågar jag mig? Jo, det har jag nog men jag kan inte minnas vad det var- kanske borde jag återknyta kontakten.

Så till 'Hawthornden Prize'- det hade jag inte hört talas om- trots att det är ett av Storbritanniens äldsta litterära priser (instiftat 1919). Den nuvarande prissumman är på £10 000 och  "It is awarded annually to an English writer for the best work of imaginative literature. It is especially designed to encourage young authors and the word 'imaginative' is given a broad interpretation."

I den långa listan av pristagare kan man hitta storheter som Sean O'Casey, Kate O'Brien och Vita Sackville-West. (En lista värd att utforska med andra ord).

"Great Irish Writers" No 9

Flann O'Brien eller som hans egentliga namn var ,Brian O'Nolan (1911-1966), behöver kanske inte introduceras- han tillhör väl en av de mera kända irländska författarna och är dessutom "kultförfattare".

Flann O'Brien skrev för "The Irish Times" och hans artiklar/krönikor var mycket populära (i vissa kretsar). Udda humor och satir- ja, vad ska man kalla hans sätt att skriva för? Mycket speciellt är det i alla fall och jag kan inte påstå att jag är någon större älskare av Flann O'Briens prosa.

Den svenska översättningen av "At Swim-Two-Birds" är "Sanning är ett udda tal" (boken kom ut i originalversion år 1939). Flann O'Brien kommer alltid att ha sina läsare, tror jag- han har definitivt fått klassikerstatus.

"The Sea" av John Banville

John Banville tilldelades Bookerpriset för den här romanen som även finns i svensk översättning (2008) "Havet". Jag har läst på engelska och jag är mäkta imponerad.

Vad är det vi minns och varför och hur hanterar vi våra minnen? "The Sea" är en tredimensionell väv bestående av två trådar ur det förflutna och en som följer det som kallas vårt här och nu. Berättaren är Max Morden en konsthistoriker som nyss blivit änkling. Max gör en resa bakåt i tiden genom att åter igen besöka den ort och den plats där han tillbringade en sommar i sin barndom. Den sommaren kom att förändra mycket för honom och minnena pockar och kan inte längre trängas undan. Samtidigt tänker Max på Anna, hustrun, och hennes liv och framför allt hennes långsamma död i cancer.

Atmosfären i romanen är grå, dyster och havet är inte ett välkomnande hav- det är ett hav som tar mer än det ger men det är också en sista tillflykt för rotlösa och olyckliga människor.

"I imagine an old seafarer dozing by the fire, landlubbered at last, and the winter gale rattling the window frames. Oh, to be him. To have been him."

"They departed, the gods, on the day of the strange tide. All morning under a milky sky the waters in the bay had swelled and swelled, rising to unheard-of heights, the small waves creeping over parched sand that for years had known no wetting save for rain and lapping the very bases of the dunes."

Så lyder inledningen och visst är språket mäktigt- vackert, ja, nästan hotande för det tränger sig verkligen på. Det går inte att värja sig.

Max har alltså tagit in på ett luggslitet och underligt pensionat "Cedars" men pensionat har det inte alltid varit för just det här huset var en gång sommarbostad för familjen Grace (Herr och fru med två barn (tvillingar) och barnsköterskan Rose. Max förflutna är intimt förknippat med detta hus och så rullas historien upp i långsam takt. Det är tidvis ganska obehaglig läsning men författaren är så skicklig i sina formuleringar att man dras in i detta mystiska skeende direkt. Långsamt måste man läsa för det här är en bok som kräver koncentration- för den skull är den inte det minsta tråkig.

Så vävs de tre trådarna samman- sida för sida till det oväntade slutet. Max, familjen Grace och Rose- hustrun Anna....(även dottern, Claire) Allt blir dock förklarat och  Max kommer "hem"-  väven blir färdig.

Tidningen the Guardians recensent liknar Banvilles sätt att skriva vid Becketts (ja, även Prousts). Jag tycker att Banville är mera lättillgänglig och konstaterar att detta är en författare jag kommer att vilja läsa mera av.

"Great Irish Writers": No 8

Som nummer åtta i raden av stora irländska författare kommer (enligt Irish Independent) Maeve Brennan. Henne hade jag inte hört talas om och jag började genast söka information.

Maeve Brennan (1917-1993) föddes i Dublin (Ranelagh) - hennes föräldrar var mycket involverade i Irlands frihetskamp och fadern, Robert Brennan, dömdes till döden för att ha deltagit i påskupproret 1916. Straffet omvandlades till fängelse (när Maeve föddes satt pappan inlåst). Familjen kunde utvandra till USA år 1934 och där stannade Maeve kvar. (Mamman och pappan återvände till Irland år 1944). Det blev en mycket orolig barndom för Maeve och hon fick själsliga sår som aldrig läktes.

Precis som sin far blev Maeve journalist och hon hade en framgångsrik karriär. Hon skrev bland annat för "Harpers Bazaar" och sedan för "The New Yorker". År 1950 fick hon sin första novellsamling publicerad och noveller var det hon specialiserade sig på. En av hennes mentorer var den amerikanske författaren William Maxwell.

Maeve Brennan var både vacker och begåvad- och "wit-beauty-style" anges som hennes kännetecken. Hennes författarstil har liknats vid Flauberts och Tjechovs.

Maeves sista år blev mycket svåra- hon började visa tecken på själsliga störningar och hon tillbringade långa tider på mentalsjukhus och hon levde som hemlös och helt utfattig. Hon dog på ett "nursing home" år 1993. Då var hon 76 år gammal.

Efter sig har hon lämnat både en självbiografi och flera novellsamlingar och även en kortroman. Under senare år har hon "återupptäckts" i flera länder och hennes verk finns att få i relativt färska översättningar både på tyska och på franska. På svenska kan jag däremot inte hitta något, tråkigt nog.

Jag har beställt hennes "The Springs of Affection" som är en novellsamling med undertiteln "Stories from Dublin". Jag är mycket spänd på att läsa något av denna författarinna.

Great Irish Writers: No 7

År 1992 vann Pat McCabe (f. 1955) "Irish Times Prize For Fiction" med romanen "The Butcher Boy" (som finns i svensk översättning "Slaktarpojken" 1999). Pat McCabe är  den sjunde i raden av irländska författarstorheter- utvalda av tidningen Irish Independent.

Jag har inte läst boken men jag har sett filmen. Det tänker jag inte göra om för det var något av det mest otäcka jag någonsin upplevt via filmduk. Handlingen utspelar sig på Irland och det är 50-tal. Francie Brady är en pojke som blir mycket illa hanterad i sitt hem och gradvis tappar han fotfästet för att till sist hamna i en egenhändigt skapad värld- och en mycket våldsam sådan. Det hela slutar i ond bråd död med mycket blodsspillan.

"When I was a young lad twenty or thirty or forty years ago I lived in a small town where they were all after me on account of what I done on Mrs. Nugent."
Så lyder inledningsorden- och de lär bli klassiska.

"Great Irish Writers" : no 6

Under 1970-talet bodde jag i Dublin under ett antal år. Det var ett Dublin som var väldigt annorlunda från det man ser idag-  den keltiska tigern hade inte börjat ryta- och Dublin var i mångt och mycket en småstad. Min väninna Susan slukade massor av böcker och hon hade fyra äldre bröder som brukade vandra runt med pocketböcker i fickorna (som de sedan läste på diverse pubar). Många av dessa böcker var skrivna av J P (James Patrick) Donleavy. Jag minns speciellt "The Ginger Man" - och jo, jag läste den, jag också- men det var inte riktigt min tekopp.

J P Donleavy har i alla fall valts till en av de tjugo stora irländska författarna av idag av Irish Independent- och jag tror säkert att han är en värdig kandidat. Donleavy är egentligen amerikan men av irländskt ursprung och idag har han (enligt vad jag läst) dubbelt medborgarskap och han har uppnått en aktningsvärd ålder (86 år).

"The Ginger Man" (som har översatts till svenska) kom ut år 1955 och den förbjöds både i USA och på Irland- alldeles för obscen, ansågs den vara. "Drunken debauchery"- var en annan beskrivning. "The Ginger Man" är lite av en kultbok för en viss generation och jag tror nog att den kommer att bli en verklig klassiker med tiden- om den inte redan är det.

"Great Irish Writers" No 5

Nummer 5 på Irish Independents lista över stora irländska författare är Edna O'Brien.

Äntligen en kvinna! Edna O'Brien (f. 1930) hörde till min ungdoms favoritförfattare. Jag slukade trilogin om Kate och Baba "The Country Girls", "Girl with Green Eyes" och "Girls in Their Married Bliss" och jag läste dessutom allt annat som jag kunde komma över av O'Brien. Hon var verkligen en stor del av mitt "bok-70-tal".

De här böckerna är klart självbiografiska och det var så O'Brien började sin författarkarriär- med sig själv. Här skildras det katolska Irland på ett mycket ingående sätt. (Inte till sin fördel). Böckerna blev förbjudna på Irland och jag undrar om de inte brändes på sina ställen också- så frispråkiga ansågs de vara. (Idag är det väl ingen som skulle ens höja på ett ögonbryn).

Många av Edna O'Briens böcker finns i svensk översättning men man får nog leta på bibliotek/antikvariat. Jag tycker gott att man kan trycka upp nya utgåvor av "The Country Girls-trilogin"- de böckerna är moderna klassiker (och kommer att bli "vanliga" klassiker också så småningom. Sanna mina ord.