I Fritiof Nilsson Piratens ” Historier från Österlen” (utgiven postumt 1972) dröjer jag kvar vid en av de sista berättelserna i boken, den som fått titeln ”Utflykt till en ålabod”. Här skriver Piraten om några veckor i ”splendid isolation” i en ålabod någonstans på ” en rät linje mellan Hörups kyrka och Hammershus på Bornholm. I denna ålabod finner en rastlös själ sin ro och havet och naturen ger bättre underhållning än en myllrande värld. Sandhammarens klitter med marviol och sodaört bildar en avlägsen bakgrund till den lilla boden med sitt tjärade papptak. I nattens mörker blinkar fyren och stjärnorna lyser på himlen.
” Då höjer sig sakta en vulkanröd kalott över Bornholm. Den växer, löser sig ur skuggorna, är ett klot. Stor och röd går fullmånen upp, reflexerna faller som blodsdroppar på det mörka vattnet. Den krymper efterhand som den stiger, det röda ljusnar till ljus orange och allt klarare strålar ljuset. En gyllne gata går över havet in i stranden. Plötsligt drar en vindkåre över vattnet, omärklig för mig där jag sitter på sanddynen. Men för en flyktig stund krusas vattenytan, skuggorna skärpes i mångatan, det är som ett ändlöst fågelsträck lyfte mot ljuset och förbrändes, försvann. Åter ligger havet blankt, månen går sin stigande bana mot söder.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar