Amerikanska paradis

Det tog många år att skapa det som skulle bli Amerikas Förenade Stater - U.S.A. Andrea Wulf har tagit fasta på trädgårdens och botanikens betydelse för det nya landet och hur de så kallade "Founding Fathers" inspirerades av den rika floran som omgav dem.

Här kan man läsa om George Washington och hans Mount Vernon, Thomas Jefferson och Monticello och om John Adams mera spartanska Peacefield i Massachusetts. Det blir en något annorlunda och mycket underhållande historielektion med vikten lagd på växternas betydelse för USA:s utveckling som stat.

John Adams' Peacefield. Vilken underbar blomsterprakt.

Chionanthus virginicus är släkt med syrénen och växer, som namnet anger, i Virginia. Blommorna ser ut som snöflingor.

Historien om en mor

"Konstnärens moder" (1871). James McNeill Whistler.

Whistler var amerikanen som "blev" engelsman och jag tycker att han på något sätt personifierar 1800-talet, detta motsägelsefulla, intensiva och omvälvande sekel. Om Whistler finns det mycket skrivet men fråga är om inte Anna Whistler, konstnärens mor, är precis lika "biografivänlig".

Anna föddes år 1804 i North Carolina som då var en så kallad slavstat. Hon flyttade med sina föräldrar till New York tio år senare och så småningom gifte hon sig och kom att bosätta sig i Sankt Petersburg (Ryssland) - maken var ingenjör. Annas liv sträckte sig över två kontinenter och hennes umgänge var både rikt och spännande.

Daniel Sutherland och Georgia Toutziari har gjort ett porträtt i skrift av denna fängslande kvinna.

Irländsk humor

Regensburg omkring år 1900

Långfredagen år 1992 befann sig Colm Toibin i den gamla staden Regensburg vid Donau. Regensburg är en av Tysklands allra äldsta städer och trots krigets härjningar har man lyckats bevara mycket av det ursprungliga. Toibin skriver om en kväll i en protestantisk kyrka, en kyrka han valt ut eftersom man spelade Johannespassionen av Bach där just den kvällen. Bayern är annars en mycket katolsk del av Tyskland.

Det blev ett stämningsfullt slut på den långa dagen och nästa kväll begav sig Toibin till den stora katolska katedralen men här imponerades han inte lika mycket och tankarna gick i stället till hemstaden, Enniscorthy, och han berättar om varför man inte längre firar midnattsmässa där.

" In Enniscorthy the Holy Saturday Mass had been changed from twelve o'clock to nine as well, because, it was said, there were always drunks at the back shouting up slogans and causing havoc when the Mass was at midnight. There was an old story, in fact, about a midnight Mass in Enniscorthy years ago when a man got very enthusiastic as the priest was inviting people to renew their baptismal vows. 'Do you renounce Satan and all his works and pomps?' the priest asked the congregation. ' I do, the fucker', the man shouted."

Toibin gör sedan reflektionen att något sådan knappast skulle kunna hända i katedralen i Regensburg.

I korsets tecken

Resan börjar och slutar i Enniscorthy, Colm Toibins hemstad  i County Wexford, Irland. Däremellan blir det nedslag med många intryck, tankar och hågkomster från både rörelse och stillhet. Jag läser "The Sign of the Cross" - Colm Toibins reseberättelse/självbiografi/essäsamling från 1994. Toibin besöker länder där den katolska kyrkan vilar på stadig grund och samtidigt rannsakar han sina egna erfarenheter och värderingar.

Han är en språkets mästare, Toibin, och jag fängslas av hans berättelser från första sidan. Boken har förvisso ett antal år på nacken men vad spelar det för roll? Intrycken är odödliga. Från pilgrimernas Lourdes med allt tingel-tangel till de skrämmande bilderna av Auschwitz - Estland, Kroatien, Italien... Toibin är ständigt i rörelse.

I höst kommer han ut med en ny bok "Mad, Bad, Dangerous to know". Då handlar det om relationen far/son och med tre irländska författare i fokus. Oscar Wilde, William Butler Yeats och James Joyce. Jag väntar med spänning.

Baseball

Boston Red Sox spelar på arenan Fenway Park utanför Boston. (Foto: Jared Vincent).

Romaner som har handlingen förlagd till sportens värld är kanske inte så ovanliga men baseball är inget man spelar så mycket i Sverige (även om det säkert finns ett antal entusiaster här också) och ja, eftersom jag har börjat fördjupa mig i Bernard Malamuds författarskap ( ett "projekt" som kommer att gå långsamt) tänkte jag läsa hans debutroman "The Natural" som har minst två typiskt amerikanska ingredienser - hjältedyrkan och baseball. Boken kom ut år 1952 ( och har inte översatts till svenska såvitt jag kan se) och den filmatiserades trettio år senare med Robert Redford i huvudrollen.

Det jag hittills har läst av Malamud har jag för det mesta (undantaget är "Dubins många liv" där de där liven blev för skruvat likartade och något tjatiga) tyckt mycket om och imponerats av.

Det går långsamt med läsningen i försommarhettan men goda böcker ska man inte rusa igenom.

Om tidens gång: Katalin Street av Magda Szabó

En säregen berättelse är den, "Katalin Street" av Magda Szabó. Det handlar om en gata i det gamla Budapest och om tre familjer vars öden kommer att vävas samman för evigt. Man får ha tålamod när man läser för kapitlen rör sig inte kronologiskt och det tar ett tag innan allt faller på plats. Under trettio år (från trettiotal till sent sextiotal) får vi följa familjerna Elekes, Biró och Held som bor grannar på Katalin-gatan med utsikt över Donau. Herr Elekes är lärare och han syns ofta sitta med sina böcker och stilar under en byst av Cicero. Fru Elekes är en slarvmaja som inte kan hålla ordning på något som helst - döttrarna Irèn och Blanka är varandras totala motsatser - Irèn är den ordentliga, mönsterbarnet medan Blanka virrar runt i ett saligt inre och yttre kaos. Familjen Held består av pappa tandläkaren ( som försöker rädda sig genom sina krigsmedaljer- familjen är judisk), mamma och dottern Henriette. Överste Biró är änkling och har sonen Balint.

Magda Szabó skildrar en mycket svår tid i Ungerns historia och samtliga familjer drabbas av den ondska som råder. Under våren 1944 tågar nazisterna in i Budapest och så "försvinner"familjen Held. Henriettes öde blir extra tragiskt. Efter nazisterna följer åren med kommunistisk diktatur och utrensningar. Människor deporteras och kulmen kommer 1956 under det stora upproret. Flyktinglägren i Österrike fylls.

I allt detta utspelar sig de tre familjernas egna dramer. Slutet blir en början och början ett slut. Så vill jag sammanfatta Szabós roman. Tid är något utsträckt, oändligt och vi kommer alltid att vara del av det som en gång varit.
"The process of growing old bears little resemblance to the way it is presented, either in novels or in works of medical science." Så inleds romanen och från nästa sida hämtar jag följande:
"They had discovered too that the difference between the living and the dead is merely qualitative, that it doesn't count for much. And they had learned that in everyone's life there is only one person whose name can be cried out in the moment of death."

"Katalin Street" är romankonst när den är som allra bäst och jag hoppas verkligen att Magda Szabós författarskap får den uppskattning den förtjänar även här i Sverige. Så- fler nyöversättningar, tack. Den engelska översättningen är gjord av Len Rix. New York Review Books har gett ut.

Torka

Magda Szabó (foto: Bahget Iskander).

Inget regn på åtskilliga dagar nu och torkan i trädgården följs av lästorka - och bokhögen ligger där den ligger. Ett undantag - Magda Szabós roman "Katalin Street" från 1969 och nyöversatt (2017) från ungerska till engelska av Len  Rix, och ja, det finns faktiskt en svensk utgåva - "Lindarna" -också men den är av äldre datum (1970) och kan bara erhållas via bibliotek och antikvariat.

Magda Szabó är en mycket intressant författarinna och jag hoppas att flera av hennes romaner ska återutges. "Dörren" , som är hennes mest kända verk här i Sverige finns att få i pocketutgåva och i augusti kommer en svensk nyutgåva av "Izas ballad".

Jag har läst boken redan (på engelska) och kan rekommendera den å det varmaste. Nilsson förlag står bakom denna utgivning.

Magda Szabó (1917-2007) gjorde sin debut som  författare år 1947 med en diktsamling. Sedan följde svåra tider eftersom Szabó ansågs vara en "folkefiende" dvs inte tillräckligt inställsam mot makthavarna som stod under Stalins utsträckta knytnäve. Under tio års tid tvingades Magda Szabó lägga sitt författarskap i skymundan men sedan lättades trycket något och flera romaner kunde publiceras.

Nu ska jag sjunka in i det gamla huset på Katalin-gatan och följa tre familjer genom framför allt efterkrigstidens Ungern.

Gammalt och nytt

Winifred Holtbys roman "Poor Caroline" (från 1931) är en satir över välgörenhetsmänniskor eller som de kallas med finare ord 'filantroper'. Gamla böcker kan vara mycket aktuella och jag ser fram emot att stanna upp i allt trädgårdsslit och koppla av med den arma Caroline och hennes vedermödor.

David Parks "The Healing" är från 1992 och handlar (som flera av hans böcker) om "The Troubles". Någonstans på landet i Nordirland blir en liten pojke vittne till hur hans far brutalt mördas. Hur överlever man ett sådant trauma- är det ens möjligt? David Park är en författare som jag har kommit att intressera mig mycket för. Jag är säker på att "The Healing" kommer att bli en både stor och svår läsupplevelse.

Konst med utsikt

Vy över Öresund från skulpturparken vid Louisiana (lånat foto).

Årets första längre utflykt gick till det danska muséet Louisiana som i år firar sextioårsjubileum. Just nu visar man två stora utställningar - Picassos keramik och verk av den tyska konstnärinnan Gabriele Münter (1877-1962). Picassoutställningen varar inte så länge till men Münters konst kan man njuta av fram till mitten av augusti. Jag hade inte hört talas om Gabriele Münter tidigare och det var faktiskt min nyfikenhet på hennes konst som drog mig till Louisiana - mer så än Picasso om jag ska vara helt ärlig.

Ett tidigt verk av Gabriele Münter.

Det blev en lyckad dag på det storslaget vackra muséet och jag blev otroligt imponerad av Münters mångsidighet som konstnär - hon behärskade så många olika genrer och dessutom var hon en utsökt skicklig fotograf. Flera av hennes foton finns till beskådande på utställningen.

Resan med Skånetrafiken var däremot en prövning från början till slut. Man gör mycket reklam för det så kallade "Öresund runt " - kortet men vad man inte berättar är att vare sig busschaufförer eller övriga biljettombud har den blekaste aning om att kortet måste åtföljas av ett så kallat inspektionskvitto (utan detta riskerar man att bli avslängd från tågen på den danska sidan). Vår
räddning blev Skånetrafikens eget kontor i Helsingborg men då hade vi förgäves tjatat och påpekat det där med kvittots nödvändighet på ett par andra ställen. Servicenivån är lika med noll och jag kommer inte att nyttja detta kort i fortsättningen. Vi hade säkert också tur som "bara" råkade ut för en halv timmas försening i tågtrafiken. Dagen efter fastnade ju ett Öresundståg strax utanför Hyllie och nu är det ett himla liv om detta eftersom passagerarna tog sig ut på egen hand. ( Ingen information och tåg utan luftkonditionering). Vi var lättade över att ha tagit oss hem utan men och trots gratis ångbastu på tåget (luftkonditioneringen pajar ofta på dessa tåg).

Kandinskis finstämda porträtt av Gabriele Münter.

Korta dagar

Tiden går så fort nu och de dagar som egentligen är oändligt långa och ljusa försvinner bara bort i ett töcken. Sommaren står för dörren och det är så mycket som ska hinnas med. Det blir till sena kvällen som böckerna öppnas för rogivande läsning. Jag har fått tag på ett par reseskildringar från äldre dagar och först ut blir Antal Szerbs "Det tredje tornet" som jag dock har valt att läsa på engelska. Antal Szerb- ungersk författare- mördades i ett koncentrationsläger i Balf i januari år 1945. Han blev 43 år gammal.

"Det tredje tornet" består av korta dagboksanteckningar från Szerbs resa i Italien år 1936. Han anade då vad som komma skulle och han antog att resan han företog skulle bli hans sista.

Det tredje tornet finns i San Marino.

" The happiness I feel here at the foot of the Third Tower is something I must not give up for anyone: for anyone, or anything. I cannot surrender my soul to any nation state, or to any set of beliefs." Så här avslutar Szerb sin italienska dagbok:" Just don't surrender your solitude for anything or anyone. How does Milton's Satan put it? 'What matter where, if I be still the same?" Whatever becomes of Europe, trust in your inner stars. Somewhere, always, a Third Tower will be waiting for you. It's
enough. (Översättning: Len Rix).
Den svenska utgåvan av Det Tredje Tornet är från 2016 och Nilsson förlag.

Ett skakande dokument

En ung kvinna skriver om sin lettiska familj och dess historia. (Inara Verzemnieks är lärare och journalist, bosatt i Iowa). Jag har ännu inte läst ut detta gripande dokument över outsägligt lidande och tragisk historia. Lettland låg mitt i vägen för två stormakters expansionslusta och priset för detta blev högt.

Det ovanliga med den här släkthistorien är det utsökt vackra och poetiska språket. Jag kommer att få anledning att återkomma till "The Living and the Dead".

The Light of Amsterdam av David Park

Det är december och julen närmar sig. I Belfast förbereder sig tre olika "grupperingar" inför en resa till Amsterdam. Karen, fyrtioårig ensamstående mamma, ska följa med sin dotter och hennes gäng på möhippa, Marion och Richard (ett par i övre medelåldern) har unnat sig ett par dagars ledighet från arbetet på det egna garden- centret och så är det till sist Alan, konstnär och universitetslärare, som tvingas ta med sin sextonårige son på resan vars huvudattraktion är en Bob Dylan-konsert. Alla dessa personer bär på olösta konflikter och det jäser under ytan. David Park är mycket duktig på att teckna psykologiska porträtt och han lyckas särskilt väl med Alan och hans strulige och trulige tonårsson. Alan är skild sedan ett par år på grund av en klumpig otrohetshistoria och nu lever han ensam i ett kyffigt rum. Sonen Jack bor hos modern som fått ny herrsällskap och nu hyser hon planer på att flytta till Spanien för att öppna pensionat. Jack mer eller mindre tvingas följa med Alan på resan och stämningen är inte uppåt. Gräl, tystnader och uppgivenhet präglar dagarna och slutet på historien blir både oväntat och tragiskt.
Även för Karen och hennes dotter kommer det till en mycket stor och oväntad uppgörelse.
"The Light of Amsterdam" koncentrerar sig huvudsakligen på relationen mellan barn och föräldrar och det är många frågor som ställs på sin kant. Det förflutna kan man inte fly från och när väl det gamla tar struptag på oss gäller det att hantera problemen på ett förnuftigt sätt. Hur svårt detta kan vara är precis vad Parks bok handlar om.

En trippel

Det handlar förstås inte om konståkning utan om böcker- närmare bestämt de böcker som just nu ligger överst i min läshög. Magda Szabó är nog mest känd för svenska läsare med romanen "Dörren" - här kommer så "Katalin Street" i engelsk översättning ( det finns en svensk sådan också, men av lite äldre datum). Det handlar om tre familjer och deras öden i Ungern (Budapest) mellan trettiotal och sextiotal.

Jag fortsätter att läsa David Park och nu blir det en roman från 2012. Handlingen (som titeln också anger) utspelar sig i Amsterdam och tre olika människoöden sammanstrålar här. Bokens rötter finns i Nordirland och det ska bli spännande att se hur Park syr ihop alltsammans.

Den här boken kom ut redan 1925 men har sedan tryckts upp i nya upplagor. En landskapsantologi som jag ser fram emot att läsa.

På vandringar i närområdet

Josef Frank och Estrid Ericson. Foto: Gösta Glase.

Jag bor på en plats dit många vallfärdar under soliga och vackra (för)- sommardagar. Det finns många stigar att trampa och mycket att visa upp om man får besök. En lämplig utfärd är den som går till Sveriges yttersta sydvästliga del och tar man den slingriga vägen ner mot Falsterbo fyr kan man få se både vacker natur och dito arkitektur. Josef Frank och Alfred Grenander har satt sina spår och idag är (tack och lov) deras skapelser k-märkta (vem vet vad som annars skulle kunna hända i en tid när så mycket skövlas och bara rivs ner.)

Villa Tångvallen- en rosa skönhet ritad av Alfred Grenander. Lägg märke till de originella skorstenarna.

Josef Franks Villa Carlsten. Foto: Bengt Oberger.

Apelsiner från Spanien

David Park (f. 1953) är en irländsk författare. Eller snarare nordirländsk. Jag har läst hans debutbok från 1990, novellsamlingen "Oranges from Spain". Boken skrevs i viss desperation - David Park hade just tillträtt en tjänst som lärare i Belfast och tiderna var oroliga, det var mitt i "the Troubles" , att då läsa om Pongo och de 101 dalmatinerna var inget som tilltalade Parks ( och tydligen inte hans elever heller) så han satte i gång att skriva sitt eget undervisningsmaterial. I slutänden blev hans berättelser till en bok.

Här kretsar mycket (men inte allt) kring det som hände i samhället just då. Novellen med titeln "Killing a Brit" är en av de kusligare i samlingen och den speglar den vardag som barn fick växa upp i i oroligheternas Nordirland. En ung brittisk soldat faller för en kula och får sista smörjelsen av en tillskyndande präst. Från skaran som samlats runt den döende hörs så en röst ropa ' Go on, die ya bastard' - vem ropar och varför? Det blir de sista raderna som förklarar. I novellen "The Trap" berättas om den ende sonens stora dilemma och i "The Fishing Trip" får man veta hur det känns att vara son till en polis (R.U.C.) - allt illustreras mot bakgrunden av en fisketur.

David Park är en mycket god berättare och hans noveller ger en inblick i ett sargat land och i en förhoppningsvis annan tid. Park har skrivit flera novellsamlingar och också ett antal romaner. På mitt läsbord har jag också hans " Light of Amsterdam" och jag lär fylla på med mera. Några svenska översättningar har jag inte lyckats hitta men i Danmark har man (som vanligt, måste jag säga) visat betydligt större intresse för Parks författarskap.

Saxat från Lire

(Fotot är lånat).

I majnumret av tidskriften Lire fastnar jag i ett långt reportage om litteraturens Venedig- fyllt av boktips och historiska tillbakablickar. Jo, Venedig är en myt- och sagoomspunnen stad - idag på väg att bli helt sönderturistad och vattnet som präglar staden utgör ett hot. Själv har jag aldrig varit i Venedig även om det varit nära ett par gånger att fara dit. Nu nöjer jag mig med Lires trevliga reportage och lägger upp en liten önskelista.

Paul Morand (1888-1976) var diplomat och författare och god vän med både Proust och Malraux. Det sägs att han var den franske litteraturens verklige globetrotter. Några av hans böcker har översatts till svenska men de finns gömda och glömda djupt nere i biblioteksmagasinen. Förlaget Pushkin Press har gett ut flera av hans böcker på nytt så vill man läsa på engelska finns ett gott urval. "Venices" är en självbiografisk bok där Venedig utgör den röda tråden.

Venedig har fascinerat många författare - Goethe, Madame de Staël, lord Byron och Thomas Mann för att nämna några få. De Staëls "Corinne" finns på min lista men även Henry James "The Aspern Papers". Den som gillar deckare (det gör inte jag) kan fördjupa sig i Donna Leons många alster ( här lär det finnas rejält med översättningar till svenska) .

Henry de Régniers krönika över Venedig mellan åren 1899-1924 vill jag gärna läsa.

The Assistant av Bernard Malamud

Jag hade tänkt läsa om Venedig och författare som låtit sig inspireras av denna stads romantiska skimmer - men så drogs jag till svärtan hos Bernard Malamud i stället. "The Assistant" (Medhjälparen, är den svenska titeln) är ingen bok för lätt sommarläsning, den är en tragisk berättelse om tragiska människoöden i ett slitet kvarter i New York.

Morris Buber är specerihandlare och bor med sin fru Ida och dotter Helen i en mörk och trist lägenhet i ett av New Yorks mera fattiga kvarter. Affärerna går mycket dåligt och paret Buber kan bara precis hålla sina näsor över vattnet. Dottern tvingas lämna nästan hela sin sekreterarlön till föräldrarna för att allt ska gå runt. Som om det inte var nog med elände utsätts Buber dessutom för ett grovt rån som tvingar honom att slå ner på arbetstakten. Från ingenstans dyker så en ung man, Frank Alpine upp, erbjuder sig att hjälpa till i affären, och så startar en virvel av både mörker och ljus ( mest det förra). Vem är Frank och vad är hans avsikter? Det får vi snart veta och undan för undan lättas det på förlåten och Franks liv och tankar blottas för läsaren.

Helen och Frank kommer tillsammans med Morris att stå i centrum för det som sker. Malamud vecklar ut sin berättelse och skruvar till den ibland på ett mycket skickligt sätt men det är de psykologiska porträtten som fängslar mest. Morris är urtypen för ett sorgligt immigrantöde - en man som gjort "osmarta val" i livet men som höjer sig över omgivningen med sin ovanliga ärlighet och medkänsla. Ida är den klarsynta och starka men hon tvingas ändå in i bakgrunden och trots att hon ser och förstår vad som händer runt henne är hon maktlös. Frank Alpine förblir gåtfull ända fram till sista sidan.

Den här boken kunde jag inte släppa och jag förstår mycket väl att den hamnade på tidskriften "Time's" lista över de hundra bästa engelskspråkiga romanerna genom tiderna (1923-2010). Malamud  var ingen massproducerande författare - urvalet är litet men utsökt och jag är mycket tacksam över att  hans verk nu finns i nya utgåvor. "The Assistant" kom ut år 1957 och den svenska översättningen är från 1980-talet.

Malamuds språk är klart och koncist - så här inleds romanen:" The early November Street was dark though night had ended, but the wind, to the grocer's surprise, already clawed. It flung his apron into his face as he bent for the two milk cases at the curb. Morris Bober dragged the heavy boxes to the door, panting. A large brown bag of hard rolls stood in the doorway along with the sour-faced, gray-haired Polisheh huddled there, who wanted one."

Min resa med Malamud fortsätter.

The Crowded Street av Winifred Holtby

"They promise us all sorts of things", she said, " happiness, success, adventure- don't you know? Then suddenly we find ourselves left alone in a dull, crowded street with no one caring and our lives unneeded, and all the fine things that we meant to do, like toys that a child has laid aside."

Detta är berättelsen om Muriel Hammond som växer upp i det lilla samhället Marshington under förra seklets början. Atmosfären där är kvävande och för Muriel och hennes syster är framtiden utstakad redan från början. Livet för kvinnorna i Marshington går ut på att bli bortgifta så förmånligt som möjligt och det där med utbildning och vidgade vyer finns inte på kartan. Winifred Holtby har lyckats väl med att fånga tidsandan och boken är fylld med intressanta kvinnoporträtt. Här möter man den vilda och okuvliga Clare som vägrar att foga sig och som blir skådespelerska, Connie- Muriels syster som gör uppror mot instängdheten och som får betala ett mycket högt pris och så har vi så klart Muriel själv, den blyga och försagda - hon som stilla längtar och hoppas. Muriel är vackert och ingående tecknad och hennes öde delades med många andra på den tiden då det värsta som kunde hända en kvinna var att hamna på glasberget.

"The Crowded Street" har mycket gemensamt med Vera Brittains "Testament of Youth" som också tecknar ett porträtt av en kvinnas kamp för utbildning och ett eget och självständigt liv. Jag tycker att man ska läsa båda böckerna- välskrivna och viktiga tidsdokument.

En anrik institution och en känd elev

Mary Somerville (1780-1872). Matematiker och astronom.

Somerville College i Oxford grundades år 1879 och fick sitt namn efter Mary Somerville. Det var en av de allra första läroanstalterna för kvinnor i Oxford och många kända namn återfinns idag på listan över gamla elever.

Jag har just nu dröjt mig kvar hos Winifred Holtby och hennes författarskap ( det blev alldeles för kort). Winifred Holtby blev bara 37 år gammal men hon hann med att skriva åtskilliga böcker under sin levnad. Mest känd av dessa blev "South Riding" som kom ut postumt och som sedan har översatts till flera språk och även filmatiserats. Winifred Holtby var utåtriktad, generös och hade gott om vänner - den som kom henne närmast var nog Vera Brittain som hon träffade strax efter kriget ( det Första Världskriget) på Somerville College. De båda slog sig sedan ihop, skaffade lägenhet i London och försökte leva på sina respektive skriverier.

"South Riding" har översatts till svenska men jag läser just nu "The Crowded Street" från 1924. Virago har gett ut de flesta av Holtbys verk och mitt exemplar är från 1981 och försett med ett typiskt Virago-omslag ( en bild av en målning).

Tavlan på omslaget har målats av Vivian Pitchforth.

Underverk i pastell

Jonathan Miles "S:t Petersburg - Three Centuries of Murderous Desire" bjuder verkligen på en mängd inblickar i stadens och också hela Rysslands historia. Sankt Petersburg kom att bli arkitekternas paradis och "underverken" har hopats ( det som förföll under Sovjeteran har restaurerats och återuppstått i sin forna glans.) Kyrkan ovan ( visst ser den ut som en tårtdekoration) är ritad av Katarina den storas arkitekt, Yury Felten, och den ligger i Chesme som idag utgör en del av Sankt Petersburg.

Smolnyklostret (foto:George Shuklin)

Den i särklass skickligaste och mest anlitade arkitekten under kejsarinnan Elisabets (dotter till Peter den store) tid var Francesco Bartolomeo Rastrelli.

. Sankt Petersburg är fyllt av hans skapelser. Rastrelli kom ursprungligen från Florens och han fick verka under många år i den ryska huvudstaden. Katarina den stora gillade dock inte hans stil och så tvingades Rastrelli bort från Sankt Petersburg.

Rastrelli

På läsbordet

För att veta vem man är måste man veta var man kommer ifrån. Inara Verzemnieks for tillbaks till sina rötter i Lettland, det land hennes morföräldrar en gång tvingades lämna. Inara är född och uppvuxen i USA och hon har alltid varit väl förtrogen med sitt lettiska ursprung, men det var först när hon kom till Lettland och sedan vistades där en längre tid som hennes DNA "började sjunga".  "Among the Living and the Dead" är inte bara släkthistoria utan också en poetisk berättelse om ett lands tragiska öde och ett folks lidande. De baltiska staternas historia är kantad med svart.

"Medhjälparen" är den svenska titeln på Bernard Malamuds roman ( den har också filmatiserats). Här hamnar läsaren i Brooklyn och mitt i femtiotalet. Huvudpersonen heter Morris Bober och är en fattig judisk specerihandlare. Originalutgåvan är från 1957.

I tsarers värld

Tsar Peter I. Porträtt målat av Ivan Nikitin.

Det var tsar Peter den store som lade grunden till Sankt Petersburg och många sidor i Jonathan Miles bok om staden handlar om denne väldige monark. Det är ofta otäck läsning och att komma i närheten av tsar Peter var förenat med livsfara. Nyckfull, våldsam och alltför glad i starka drycker - så kan man kortfattat beskriva honom. De stackars besökarna tvingades hälla i sig omåttliga kvantiteter av vodka, konjak, vin - tills de stöp ner - mer döda än levande.

Peter tyckte om att bli avbildad och hans favoritkonstnär hette Ivan Nikitin. Det var Nikitin som fick äran att föreviga Peter på dödsbädden år 1725 och sedan lyckades han, Nikitin, hålla sig kvar vid det ryska hovet till 1732 då han drogs in i en dispyt och blev (helt enligt rysk sed) förvisad till Sibirien och Tobolsk. Nikitin benådades så småningom men dog på vägen hem från förvisningsorten.

Cirka två hundra år senare togs det här fotot i Tobolsk. De förvisades namn var denna gång Romanov. Året är 1917 och den avsatte tsar Nikolaus hugger ved tillsammans med sin yngsta dotter Olga. Olga överlevde revolutionen och slutade sina dagar i Kanada.

Vår

Tidig vår vid Melby (Norra Sjaelland). Målat av Laurits Andersen Ring (1854-1933)

Ett öppet och böljande landskap där våren går fram i både färger och tecken. Laurits Andersen Ring är/var en av Danmarks främsta konstnärer. Tavlan ovan målade han vid förra sekelskiftet.

Vid frukostbordet

Ett fångat ögonblick från en annan tid. Vilket lugn och vilken stillhet bilden utstrålar.

Staden vid Neva

Foto: Herbert Ortner

Jag glömmer aldrig synen av de gyllene kupolerna som avtecknade sig mot en himmel i skymning. Bussen hade färdats sedan tidig morgon från Helsingfors och de sista sträckorna gick på mycket slingriga vägar genom oländig terräng. I bussen satt ett stort sällskap turister- de flesta från Finland men det fanns också några fransmän och ett par amerikaner. En av amerikanerna hade tagit med sig en gitarr och han spelade Jamaican Farewell när bussen gled in i den stora staden. Jag var elva år
gammal och staden hette Leningrad. Jag har aldrig återvänt men jag glömmer aldrig allt det vackra jag fick se. Leningrad eller hellre Sankt Petersburg ,som bättre speglar historien ,upphör aldrig att fascinera. Då är det inte konstigt att jag föll för en nyutgiven bok - " St Petersburg- Three Centuries of Murderous Desire" av Jonathan Miles. Det är en bok som följer staden genom århundradena med början i det där träsket som Peter den store hade valt ut som en blivande bastion mot faran från väster.

Palats och kyrkor men också krig, revolution och belägring, Sankt Petersburg har en rik historia fylld av motsägelser. Allt detta ser jag fram emot att läsa om.