Meru

Meru. Foto: Sharada Prasad

Påsken borde vara en tid för kontemplation- en tid att fundera över liv och död och alltings mening, kanske. Jag har sett en vacker film om ett berg i Himalaya - och om kampen att klättra upp för en kal och skrämmande hög klippa. "Hajfenan" på berget Meru (längst till höger på fotot) ansågs länge som omöjlig att besegra, men till slut lyckades ändå någon nå toppen. Den svåraste vägen upp återstod nu som utmaning och det är den berättelsen som Conrad Anker och hans två nedklättrare har förevigat i filmen om Meru. Att sitta/stå på en över 6000 meter hög klippformation och se gnistrande stjärnor avteckna sig mot ett vitt och iskallt berglandskap måste vara en helt utomjordisk upplevelse. "Varför gör du det här" frågar någon Anker. "It's the view. It's the view," svarar han- fast det är ju inte hela sanningen. Männen (och kvinnorna - fast oftast männen) som trotsar alla svårigheter, alla upptänkliga hinder i försöken att övervinna naturens krafter är inte galningar- kanske mera rastlösa sökare och livsutmanare och jag kan inte låta bli att fascineras av dem och deras sätt att trotsa allt sunt förnuft.

En så kallad portaledge som kan ha ett tält ovanpå. För långvariga klippexpeditioner som kräver övernattning ( fritt hängande över avgrunden). Det tog Conrad Anker, Jimmy Chin och Renan Ozturk cirka två veckor att nå "Hajfenan" år 2011.

En gammal hansastad

Elbing (Elblag) år 1930. En skimrande idyll vid Östersjön.

På resan längs gamla riksväg 1 hamnade Patricia Clough så småningom i Elblag ( Elbing), en stad som verkligen fick utstå svåra umbäranden under början av 1945. Man beräknar att större delen av Elbing sköts i ruiner och så försvann en gammal, vacker plats med stora kulturvärlden. Idag är mycket återuppbyggt men skadorna från kriget kan man aldrig ersätta.

I närheten av Elbing hade kejsar Wilhelm II sitt sommarpalats, Gut Cadinen.

Slottet kom så småningom att bebos av Louis Ferdinand av Preussen (barnbarn till kejsar Wilhelm), som dock tvingades lämna Cadinen under sommaren 1944.

( Aachen-Berlin- Königsberg- Eine Zeitreise entlang der alten Reichsstraße 1).

Inget påskekrim för mig

Rue Claude Tillier i Paris (lånad bild).

Deckare hör inte till mina favoritböcker och jag investerar varken pengar eller lästimmar i den genren. Påsken sägs vara en tid för spänningslitteratur men jag väljer något annat. Väl så spännande kanske. Igår kunde jag hämta ett efterlängtad fjärrlånsbok (uppletad i något av magasinen till Malmö Stadsbibliotek) och nu sitter jag bekvämt tillbakalutad i min läshörna (snön vräker ner utanför fönstret och det blåser åtskilliga sekundmeter) med Claude Tilliers " Onkel Benjamin" utgiven av förlaget Natur och Kultur (klassikerserien) år 1959. Det börjar mycket lovande:

" Jag vet verkligen inte varför människorna sätter så stort värde på livet. Vad kan det vara som de finner så tilltagande i denna upprepning av nätter och dagar, vinter och vår? Alltid samma himmel, samma sol, alltid samma gröna ängar och samma gula fält, alltid samma trontal, samma skälmar och samma människor som blir lurade. Om Gud inte kunnat göra något bättre, är han en bedrövlig hantverkare, och maskinmästaren på Operan är duktigare än han."----
" Att leva, är det värt besväret att slå upp sina ögon? Allt vad vi företar oss blir bara påbörjat ; huset vi bygger tillfaller våra arvingar; nattrocken som vi med sådan njutningsrik fröjd låter vaddera för att den skall inhölja oss i vår ålderdom använder man till blöjor åt våra barnbarn.--"

Jag tänker att denne Onkel Benjamin är väl värd att stifta bekantskap med. I boken gisslas det mesta i samhället och replikskiftena lär vara vassa och slagkraftiga. Översättningen är gjord av Gunilla Nordlund.

Berlin vid förra sekelskiftet

En tidsresa skulle jag vilja göra - till Berlin som det en gång var. Helst skulle jag vilja slå mig ner på ett av de många fina caféerna som kantade gatorna i centrum. Ovan ett vykort från 1900 med det kända Café Bauer. Det startades år 1877 och kunde leva kvar fram till slutet av det andra världskriget.  Så mycken kultur och tradition gick i graven under 1930 - och 1940-talen.

Lesser Ury var en konstnär som gärna hämtade sina motiv från Berlincaféernas värld. Här en ögonblicksbild från Café Bauer ( där kunde man välja mellan hundratals tidningar ).

En resa till det som inte längre finns

Eydtkuhnen var en gång sista ort på den stora tyska riksväg 1 ( Reichsstraße 1). Här fanns gränsbommarna mot öster men  idag är det gamla Eydtkuhnen utraderat och omdöpt. Riksväg 1 har en lång historia och sträcker sig över 2000 år bakåt i tiden- åtminstone till stora delar. Här marscherade både romerska och franska soldater en gång och i modernare tid utgjorde vägen ett viktigt nav som förband väst med öst. Orterna längs riksvägen har alla en rik historia att berätta. Jag tänkte att en bra början vore att läsa Patricia Cloughs bok "Aachen- Berlin-Königsberg - eine Zeitreise entlang der alten Reichstraße 1" -
och så är det dags att anträda  den över hundra mil långa resan genom ett gammalt historiskt landskap.

Insvept i glömskans mörker

Emmy Ball Hennings - porträtt av Hanns Bolz (1911).

Hon dog ensam och utfattig i Sorengo (Schweiz) en augustidag år 1948. Hon var 63 år gammal och en gång en mycket känd och omtalad person. Emmy Hennings växte upp i Flensburg men hemmet och staden blev tidigt alldeles för trånga. Emmy ville ut i världen. Hon började också att skriva dikter och här ett av de tidigaste exemplen.

Äther

An die Scheiben schlägt der Regen,
Eine Blume leuchtet rot,
Kühle Luft weht mir entgegen,
Wach ich oder bin ich tot?

Eine Welt liegt weit, ganz weit;
Eine Uhr schlägt langsam vier,
Und ich weiß von keiner Zeit,
In die Arme fall ich dir.

Emmy Hennings hade drömmar om att bli skådespelare och år 1908 började hon uppträda på Café des Westens i Berlin - det var där hon träffade Hugo Ball och de båda skulle komma att leva i symbios fram till Balls död 1927. De år de fick tillsammans blev intensiva och skapande i allra högsta grad. De startade Cabaret Voltaire i Zürich som blev ett nav för avantgarde och dadaism.

Om Emmy har jag läst i Ursula Krechels "Stark und Leise- Pionierinnen", en bok som ger intressanta inblickar i ett femtontal kvinnoliv från medeltid och fram till våra dagar.

Mannen som försvann

George Mallory (1886-1924).

Han var bildskön som en grekisk gud, han var djärv och envis. Att klättra i berg var hans stora passion, en passion som till slut kostade honom livet. George Mallory var en av de första att utmana den högsta av alla bergstoppar- Mount Everest. " Because it's there" blev bevingade ord. I juni år 1924 såg hans klättrarkamrater honom och Andrew Irvine ge sig iväg på de sista farliga metrarna av det som kallas dödszonen. Mallory och Irvine kom aldrig tillbaka från den klättringen och alla spår av dem var borta. Åren gick och flera försök att hitta kropparna gjordes men det var inte förrän år 1999 som en del av mysteriet blev löst när en expedition ledd av Conrad Anker till slut hittade Mallory på 27 000 fots höjd på nordsidan av Mount Everest. Om den gåtfulle Mallory och hans liv och om Conrad Ankers expedition av år 1999 kan man läsa i "The Lost Explorer- Finding Mallory on Mount Everest". Boken har två författare - David Roberts som skriver om Mallory och Conrad Anker som berättar om sina försök att hitta den försvunne bergsbestigaren. Det är spännande läsning och uppdelningen på två skribenter är en vettig lösning som gör boken mera levande.

Mount Everest - fotot taget av George Mallory år 1921.

Om att fiska efter stjärnor

Jag erkänner det villigt, ibland är det omslaget och ibland är det titeln som drar mig till en viss bok - och i det här fallet är det en kombination av båda. Två män sitter på en utspänd lina, balanserande i rymden med var sitt metspö och lägg märke till paraplyet som hänger så där vårdslöst på repet. Det handlar om kompositören Erik Satie ( det är han med paraplyet) och författaren Blaise Cendrars. Allt händer en natt i Paris i början av 1920-talet. En natt fylld av galna och oväntade händelser och möten med den tidens berömdheter (läs: Modigliani, Chagall med flera) - Jean-Paul Delfinos bok om två mycket ovanliga män och om en ovanlig tid i Paris lockar verkligen till läsning och jag  undrar om det blev ett lyckat stjärnfiske. "Les pêcheurs d'étoiles" är en ny bok (oktober 2017) och än så länge måste man läsa på originalspråket, franska.

Söndag i Palanga

Stranden i Palanga

Palanga är en badort vid den litauiska Östersjökusten - och ett mycket populärt utflyktsmål. Den litauiska författarinnan Giedra Radvilaviciute minns och berättar i novellen "Resurrections of a Rainy   Day in a Tourist Resort". Till Palanga kom hon för första gången när hon var fem år och nu, många år senare är hon där igen, en grå och trist söndag i juni. Ingenting är så ödsligt som en badort en regnig söndag. Man får väl läsa en bok. "Joseph Brodsky was correct in observing that reading a tedious book is not much different from doing nothing at all, so far as boredom is concerned; and nowhere is this more true than at the seaside."
Badorter som Palanga kan beskrivas (enligt Radvilaviciute ) som platser där själar omvandlas till kroppar och så minns hon hur hon som barn en gång stod och väntade på sin morfar utanför en offentlig toalett som var inbäddad i grönskande syrénbuskar. Jag citerar: " A man was standing in the shadow of the bushes. I thought he was waiting for his woman. In a certain sense, he was. As soon as my grandfather disappeared into the toilet, the man unbuttoned his fly and, looking me right in the eye, showed me what some feminists call their childhood trauma. Then that particular body turned around and retreated down the sidewalk." Facit: Blottaren arresteras och blir satt i en förbipasserande sopbil. Giedra Radvilaviciutes kommentar: "I don't know what rights were granted to members of the exhibitionist minority during the Soviet years, but the policeman probably released the body in question around the next corner" .

Giedra Radvilaviciutes beskrivningar av och tankar om en regnig söndag i ett artificiellt paradis är mycket underhållande men framför allt ger de en "huvudet på spiken-känsla". Jag känner att jag vill läsa mera från hennes penna.

En ny bekantskap

Giedra Radvilaviciute är en litauisk författarinna och just nu läser jag hennes novell/essäsamling "Those Whom I Would Like to Meet again", utgiven av Dalkey Archive Press. Radvilaviciute har också blivit översatt till norska.

Samlingen består av tio berättelser och i den första, som har fått titeln "The Native Land and Other Conversations" handlar det om främlingskap och om hur man aldrig riktigt kan komma hort från sina rötter. " When you live in exile for a long time (even by choice), your native land becomes a souvenir. A tiny house in water under a glass dome. When you shake the dome , plastic snow falls ( like real snow) on the cottage. A souvenir in a room (in memory) should have a strictly assigned spot;  otherwise, it begins to get in the way."
Giedra Radvilaviciute var bosatt i USA under flera år och i den här berättelsen handlar det om det stora landet i väster och om dem som hamnat där antingen som barn till emigranter eller av egen fri vilja. Rötternas kraft är stor och "the American way" förblir trots alla år av acklimatisering något främmande. Det gamla hemlandet gör sig ständigt påmint.

Jag tycker mycket om Radvilaviciutes berättarstil som pendlar mellan essä och novell- biografiskt och ren fiktion ( och inte vet jag var gränserna ska dras). "Those Whom I Would Like to Meet again" kommer jag att sluka i ett nafs.

Flykten över isen

Trakehnerhästar (1920-talet).

Jag fick pulsa i snö när jag hämtade tidningen nu på morgonen. Träden är täckta av ett vitt, tjockt täcke och våren åkte igen på ett bakslag. Mina krokusar har jag inte sett mycket av i år ( inte i fjol heller för den delen för då blev de efterrätt åt rådjuren). Det sista jag borde göra är väl att läsa om mera kyla och is men...

jag kunde inte motstå Patricia Cloughs "The Flight Across the Ice" som handlar om hur de Östpreussiska trakehnerhästarna räddades åt eftervärlden. Trakehnern har mycket gamla rötter och framför allt utvecklades rasen av Fredrik den stores far (Fredrik Wilhelm I) under 1700-talet. Hästarna tar namn efter platsen de kom ifrån (där stuterierna låg tätt), Trakehnen, i det som en gång var Östpreussen.
När människorna krigar far också djuren illa och i början av år 1945 närmade sig de sovjetiska trupperna den tyska gränsen. Framryckningen gick snabbt och den var skoningslös. Stalin tog ut sin hämnd. Människor flydde över isar och igensnöade fält - och hästarna, de vackra, stolta trakehnerhästarna, hur gick det då för dem? Även de fick utstå svåra umbäranden men rasen kunde räddas om än till en starkt decimerad flock. Detta läser jag just nu om i Patricia Cloughs bok.

Det kom en bok....

En liten och bättre begagnad bok (Tartarin on the Alps av Alphonse Daudet) kom med posten i dag. Jag köper en hel del böcker antikvariskt, så inget underligt i det, men i paketet fanns den här gången lite broschyrer och ett fint bokmärke - en hälsning från Barter Books i Alnwick ( fem mil norr om Newcastle on Tyne i grevskapet Northumberland, England.). Det var en trevlig överraskning och nog gjorde det inköpet mera personligt. Dessutom blev jag rejält nyfiken på både antikvariatet och platsen. Barter Books är ett av Englands största antikvariat och det är inhyst i Alnwicks nedlagda (sedan 1968) järnvägsstation. Över 350 000 volymer finns att tillgå och det finns mycket annat att titta på också - bland annat tre stora muralmålningar. En av dem har titel "Famous Writers" och består av hela trettio författarporträtt målade av Peter Dodd.

Alnwick är ett samhälle med rötter långt tillbaks i tiden. Mest känt är det kanske för det vackra slottet (från 1100-talet). Jag är övertygad om att Alnwick är väl värt att besöka.

Här kan man botanisera bland hyllorna i lugn och ro.

Oemotståndligt lockande

Nyainqêntanglhabergen i Transhimalaya (Tibet)

De högsta topparna når över 7000 meter över havet och att bestiga dem är givetvis förenat med livsfara.

Christoph Ransmayr är en österrikisk författare och hans bok om en bergsbestigning med tragiska konsekvenser har alldeles nyligen blivit översatt till engelska och givits ut av Seagull Books. Nu handlar det förstås inte bara om att övervinna berg utan den här berättelsen går också på djupen i en människas själ. Det är en resa i både yttre och inre bemärkelse. Jag har inte läst Ransmayrs epos ännu men ser mycket fram emot den utmaningen. Ransmayr har skrivit på blankvers ( tankarna går direkt till Göran Palm och hans Sverigesvit) och det gör faktiskt boken än mera lockande.

Det finns ett fåtal romaner av Ransmayr i svensk översättning och inte vet jag om det kommer att bli fler. Översättningslitteratur är styvmoderligt behandlad i Sverige. ( och ja, det kostar så klart mer att översätta) - jag tänker därför läsa på tyska eller engelska.

Dagens dikt

Foto:Jessie Eastland

Silver

Slowly, silently, now the moon
Walks the night in her silver shoon;
This way, and that, she peers and sees
Silver fruit upon silver trees;
One by one the casements catch
Her beams beneath the silvery thatch;
Couched in his kennel, like a log,
With paws of silver sleeps the dog;
From their shadowy cote the white breasts peep
Of doves in silver feathered sleep
A harvest mouse goes scampering by,
With silver claws, and silver eye;
And moveless fish in the water gleam,
By silver reeds in a silver stream.

Walter de la Mare

Sexton dagar i augusti

Författaren Thomas Wolfe. Foto: Carl van Vechten

Året var 1936 och i augusti månad flockades folket i Berlin - det var dags för olympiad. Det blev ett idrottsevenemang som gick till historien. Nazisternas propagandaapparat arbetade fast och skickligt - Goebbels styrde och ställde och såg till att dra i alla trådar. Det tusenåriga riket skulle träda fram i all sin glans. Jag har läst Oliver Hilmes bok om de här augustidagarna för så många år sedan nu. Hilmes skriver om både betydligt och obetydligt och den röda tråden lämnar han åt Thomas Wolfe, den amerikanske författaren, som var i Berlin under just de här veckorna. Wolfe såg, iakttog och lät sig villigt föras bakom ljuset i början men till slut uppenbarades en hel del sanningar för honom och de skrev han sedan om, men Wolfe var svårt sjuk (TBC) och han dog i förtid år 1938 - och så tystnade hans röst.

Berlinspelen blev trots allt inte exakt som Hitler hade tänkt sig. Mycket av uppmärksamheten kom att gälla den amerikanske friidrottaren Jesse Owens som kammade hem inte mindre än fyra guldmedaljer under tävlingarna.

Jesse Owens i Berlin

Oliver Hilmes bok är fylld av udda händelser och personer i skuggan och med direkt anknytning till olympiaden. Här finns Ernst Rohwolt, bokförläggaren, som gillar att både äta och dricka i stor mängd, Leni Riefenstahl och författarinnan Mascha Kaléko som lever i ett olyckligt äktenskap. "Berlin 1936-sixteen Days in August" ger en god bild av det Tyskland som vuxit och höll på att växa fram under 1930-talet. Som komplement tänker jag också läsa Barbro Alvings rapport från Berlin under samma tid.

En klassiker från 1842

Claude Tillier (1801-1844) var en författare som skrev med "blandning av Rabelais och Voltaire" om man ska tro recensenterna. "Onkel Benjamin" är Tilliers mest kända bok och den kom ut år 1842- två år innan han dog i TBC. I "Onkel Benjamin" tas läsaren tillbaks till Ludvig den XV:s tid och det handlar om onkel Benjamin, en läkare med en mycket optimistisk syn på livet ( han super, svirar och låter sig inte bekymras av tillvarons alla trivialiteter) - det är humorfyllt och satiriskt ( här gisslas tydligen det mesta). Jag läser om Tillier och hans roman i Le Magazine Littéraire - det har kommit en ny fransk utgåva av "onkeln". Men- det finns också ett par svenska översättningar- den senaste ser ut att vara från slutet av 1950-talet. Säkert kan man också hitta boken på antikvariat. Den här klassikern vill jag inte låta vara oläst.

I tidningsartikeln står det att " Mon Oncle Benjamin" var en av George Brassens favoritböcker och den som inte läst den kunde inte räkna sig till Brassens vänner.

Claude Tillier

The Years

Annie Ernauxs självbiografiska bok "Les Années" från 2008 finns i engelsk översättning. Den känns som ett måste att läsa. Annie Ernaux skriver om sitt liv i ett något annorlunda perspektiv med start från 1941 ( hon föddes år 1940). Jag är själv av en något senare årgång men precis som för Ernaux har år 1968 etsat sig extra starkt fast i minnet. Jag minns rapporterna från Paris den våren och många andra historieskapande händelser. Nu innehåller Ernauxs bok givetvis inte bara hågkomster från 1968 men jag ser verkligen fram emot att ta del av dessa minnen. Som jag förstår det är det lite av Marcel Proust över det hela- ingen "vanlig" självbiografi med andra ord.

Bortom lyxhotellen

Mauritius är ett populärt resmål och researrangörerna lägger upp lockande bilder med vita sandstränder och turkosblått vatten. Men- det finns ett annat Mauritius, det som inte är lika synligt.

Ananda Devis bok "Eve out of Her Ruins" handlar om ungdomar på glid i en hård verklighet - långt bortom den förskönade bilden av turistparadiset. Ananda Devi skriver på franska men några av hennes böcker finns i engelsk översättning ( och kanske kommer det svenska dito också, så småningom). Jag har precis lagt berättelsen om Eve och hennes kamrater på mitt läsbord. Fortsättning följer.

Bergtagen

Berget Jungfrau i Schweiz (foto: Eduard Spelterini, 1904).

En sommar i slutet av 1920-talet arbetade min mamma som servitris på ett pensionat i Interlaken i det tyskspråkiga Schweiz- hon var där för att lära sig språket, något som skulle vålla en hel del bekymmer. "Switzerdytsch" är något för sig och alls inte lätt att begripa om man är van vid högtyska. Ofta hörde jag berättas om det där pensionatet och det träliga arbetet men det fanns också ljusare minnen- bland annat en tur med tåg upp till berget Jungfrau, en spännande och hisnande vacker resa i ett sagolikt alplandskap. Ända upp till toppen av berget ( över 4000 meter) kommer man så klart inte med bergtåget men högt nog. Stationen Junfraujoch ligger 3454 meter över havet och luften är tunn och svår att andas ( mamma fick näsblod direkt).

Det är något alldeles särskilt lockande med höga, snöklädda berg och just nu håller jag på att "grotta ner mig" i läsningen om bergsbestigningar och annat som hör de höga höjderna till. Jag kommer att blanda klassiker med nytt och det blir ett långvarigt projekt, tror jag. Bland klassikerna finns Alphonse Daudets "Tartarin in the Alps" - en bok i den lättsammare genren och så "Annapurna" av Maurice Herzog som berättar om bestigningen av detta berg (1950). Herzog och Louis Lachenal var de första som lyckades klättra upp på toppen som ligger 8091 meter över havet. Annapurna är för övrigt en av världens farligaste klättrarutmaningar och många har fått sätta livet till på vägen upp.

En frestelse

The Knight of the Flowers av Georges-Antoine Rochegrosse

Originalmålningen finns att se på Musée d'Orsay i Paris och motivet är hämtat från Richard Wagners opera Parsifal. Rochegrosses tavla blev mycket beundrad när den visades första gången (1894) och den berättar den del av legenden om Percival som handlar om hans möte med blomsterflickorna utanför Klingsors slott. Temat är frestelse och hur Percival lyckas stå emot de enträgna damernas inviter.

Georges Rochegrosse levde mellan 1859 och 1938.

Konstnärens självporträtt

Veckans tyskspråkiga

Ursula Krechels roman "Landgericht" har jag haft på min önskelista länge och jag hade väl också hoppats på översättningar - men nu, trött på att vänta, tänker jag läsa på originalspråket. Jag kan så där i förbifarten tala om att boken belönats (2012) med Deutscher Buchpreis och kritiken (positiv) har varit översvallande.

Det handlar här i korthet om en familj som splittrats på grund av den politiska situationen i Tyskland under trettiotalet och det följande kriget. Huvudpersonen är domaren Richard Kornitzer som tvingats gå i landsflykt på Cuba- hans barn befinner sig i England - hela familjen är utspridd över flera länder. Så kommer freden och livet måste starta på nytt. "Landgericht" ger en bild av de svårigheter och de våndor som återkomsten till ett svårt sargat rike bjuder på. Jag ser fram emot en nyttig historielektion men kanske också (än mer) emot en berättelse om konsten att övervinna en mänsklig katastrof.

När universum accelererar

John Updike dog i januari år 2009 och novellsamlingen ovan är utgiven postumt. Så gott som samtliga noveller har livets senare del i fokus, antingen genom att ge tillbakablickar på flydd ungdom eller på upptäckandet av en helt annan dimension av tillvaron. "My Father's Tears & Other Stories" är hur som helst en intressant samling berättelser. Aldrig har väl Kierkegaards berömda ord om att livet bara kan förstås bakåt verkat sannare och riktigare.

I novellen "The Accelerating Expansion of the Universe" handlar det om ett äldre par, the Fairchilds, som gör en resa till Spanien och där råkar de illa ut. Kvinnan blir rånad och mannen råkar ut för en fallolycka.  Väl hemma i USA mediterar Fairchild över det som hänt. " Why was the unlucky event - being mugged and injured in a foreign land- so pleasing to Fairchild? It was, he supposed, the element of contact. In his universe of accelerating expansion, he enjoyed less and less contact. Retired , he had lost contact with his old associates--- his children were adult and far-flung, and the grand-children within his reach had only polite interest in the stale treats- the moronic kiddie movies, the expeditions to the cacaphonous bowling alleys indelibly smelling of last century's cigarettes- that he could offer." Berättelsen slutar med en betraktelse över de svunna världar som finns lagrade i en förrådsbyggnad. Allt det som egentligen skulle städats bort är staplat och undanstoppat här och Fairchild gör nu resor bakåt i tiden och ännu ett universum öppnar sig men allt får ett våldsamt slut.
"The Accelerating Expansion of the Universe" är en av mina favoriter i samlingen men jag tycker också mycket om "Free" som handlar om illusioner som försvinner i ett nafs när erfarenhet och verklighet kommer in i bilden i stället för det rosafärgade skimmer som byggts upp genom åren. I "The Walk with Elizanne" berättas om en klassträff och om hur vi minns olika och hur starkt vissa händelser etsar sig fast.
" My Father's Tears" innehåller arton noveller och flera verkligt oförglömliga betraktelser. Updike är en skicklig berättare, det är bara att konstatera.

Heliogabalus rosor

Konstnär: Lawrence Alma-Tadema

Den romerska historien är full av galna/excentriska kejsare. Heliogabalus (Varius Avitus Bassianus) styrde Rom mellan 218 och 222. Anekdoterna om honom är otaliga och hans eftermäle är uselt. Han fick en våldsam död. Det vackra konstverket ovan berättar om en berömd fest där Heliogabalus lät blommor i stor mängd falla ned över gästerna- många av dem kvävdes till döds under rosregnet.

Mera att läsa om Heliogabalus och andra romerska kejsare kan man hitta i boken Kejsarhistorier (Wahlström & Widstrand förlag).

Poesi på en söndag

Foto: Jorge Merija Peralta

Midsummer, Tobago av Derek Walcott (1930- 2017)

Broad sun- stoned beaches.

White heat.
A green river.

A bridge,
scorched yellow palms

from the summer-sleeping house
drowsing through August.

Days I have held,
days I have lost,

days that outgrow; like daughters,
my harbouring arms.

Den gåtfulle Tibullus

Tibullus med sällskap. Konstnär: Lawrence Alma-Tadema

Inte så välkänd och inte så "utforskad"- Tibullus anses inte höra till de så kallade stora latinska poeterna men Gilbert Highet fascinerades av honom och jag har låtit mig dras med i berättelsen om en diktare som mest skrev om kärlek och som dog ung ( i trettioårsåldern). Livet på landet och kvinnor var stora intressen och "landet" var trakterna kring Pedum ( inte långt från Rom) -  Pedum förstördes år 338 - idag får man söka efter Tibullus landskap i Zagarlo eller Gallicano. Här finns böljande kullar och mycken grönska men det vilar också något mycket hemlighetsfullt över de här omgivningarna. " There is a darkness in its valleys , there are a mystery and a hint of cruelty in its air". Det är de hemsökta skuggornas plats, skriver Highet.

" Already Night is harnessing
her chariot: dancing golden stars appear;
and after them will come, silent on wings of darkness,
Sleep, and black Dreams on hesitating feet."
(Tibullus)

Tibullus landskap. (Fotot är lånat). Vackert och gåtfullt.

Konsten att göra döda författare levande

I den här boken (som kom ut för första gången på femtiotalet) berättar Gilbert Highet om sju klassiska poeter: Catullus, Vergilius, Propertius, Horatius, Tibullus, Ovidius och Juvenalis. Det gör han genom att placera dem i de landskap och på de platser de vistats. Han väljer också ut citat från deras främsta verk ( citat som han översätter och tolkar på nytt).

Jag kommer att läsa om de här poeterna i egen och långsam takt- ett kapitel i taget. Jag har börjat med Vergilius ( i den trevliga serien om barnmorskorna i East End citerar ibland syster Monica Joan    (spelad av Judith Parfitt) tänkvärdheter av just Vergilius "thus Vergil" till övrigas milda överseende och -ofta- irritation). Gilbert Highet skriver om Mantua och floden Mincio - den trakt som Vergilius växte upp i. Det var ett landskap mellan land och vatten fyllt av tårepilar och och gröna fält.

Dagens Mantua. (Lånad bild).

" Give me broad fields and sweeping rivers, lofty mountain ranges in distant lands, cold precipitous valleys, where I may lie beneath the enormous darkness of the branches!"
Vergilius dog i Brindisi på väg hem från Grekland år 19 f. Kristus. Han fick sin sista vila i trakterna kring Neapel. " Pine trees stand gravely along the approaches of the tomb, ivy clambers up the hillside, bright bushes of hydrangea and bougainvilla and Rose of Sharon smile at the sky. Birds talk to each other in music. The air is full of life, the earth of history."

Utsikt från ett fönster

Bilden ovan är lånad men det kunde lika gärna varit jag som stått bakom kameran. Snön är obeveklig denna mars- en månad som ska komma med våren. Björnar är kloka djur, de går i ide. Jag borde väl läsa om milda sydliga vindar, solsken och blommande körsbärsträd men i stället grottar jag ner mig i de vyer som möter mig utanför dörren och så tar jag fram James Joyce's "The Dubliners" och väljer ut novellen "The Dead" ( som enligt mig är något av det allra bästa som någonsin skrivits).

Yes, the newspapers were right: snow was general all over Ireland. It was falling on every part of the dark central plain, on the treeless hills, falling softly upon the Bog of Allen and, further westwards, softly falling into the dark mutinous Shannon waves. It was falling ,too, upon every part of the lonely churchyard on the hill where Michael Furey lay buried. It lay thickly drifted on the crooked crosses and headstones, on the spears of the little gate, on the barren thorns. His soul swooned slowly as he heard the snow falling faintly through the universe and faintly falling, like the descent of their last end, upon all the living and the dead." 

Åter till Litauen

Fast jag har aldrig varit där rent fysiskt - men för några år sedan fastnade jag rejält i litteraturen från och om detta historierika land. Nu är det dags för nya upptäcktsfärder och jag har letat i hyllorna och plockat fram Tomas Venclovas bok om Vilnius, en stad som levt sig genom så många tragedier. Jag har också återfunnit " Att avregistrera ett spöke - tjugotvå noveller" ( Litauen berättar) utgivet på Bokförlaget Tranan. Noveller är en bra inkörsport till romaner och jag hoppas kunna hitta en del böcker av modernare litauiska författare. Jag säger hoppas och jag gör mig förstås inga illusioner. Det finns ju det där problemet med översättningar....

Den första novellen i samlingen är skriven av Alfonsas Andriuskevicius och har titeln "Den förvanskade Rembrandt i Nida". Det är en väldigt "annorlunda" berättelse om en resa från Vilnius till Nidden (Nida) och den är fylld av en speciell sorts humor (jag gillar den). " Vi fann att staden inte förändrats , det vill säga att den, liksom förra året, bestod av luft, jord, eld och vatten. Den mest iögonfallande skillnaden var att massor av träiga tyskar traskade kring bland elementen."

Vilnius som det var år 1812.

Bokrea

Det var många år sedan jag hängde på låset i tidig morgonstund för att fynda böcker på den stora rean i februari. Då hade jag oftast lusläst åtskilliga kataloger dessförinnan. Min väg (i Göteborg) gick via Wettergrens på Linnégatan till Eckersteins vid Grönsakstorget och fortsatte sedan till Gumperts och Akademibokhandeln i Nordstan. Idag finns väl dessa bokhandlar inte kvar ( med undantag för Akademibokhandeln, kanske).

Idag är reautbudet magert och oinspirerande. Inga kataloger har hamnat i min brevlåda och det kanske är lika bra det. Det var bara en ren tillfällighet som fick mig att titta in på ortens bok- och pappershandel och jag kikade lite förstrött bland bokborden. Det blev ett säger ett reainköp - Geir Pollens "Armfeldts armé - historien om en katastrof". Vintern är en farlig motståndare, det finns det många exempel på i historien. Napoleon och Hitler gick det som bekant illa för i Ryssland och de allierade trupperna hade det mycket svårt i Ardennerna under vintern 1944-1945. Nu ska jag läsa om ett undansopat fälttåg och det misslyckade försöket att erövra Trondheim det där ödesdigra året 1718.

I flodernas dimomhöljda närhet

Esther Kinsky är en tysk författarinna, poet och översättare och hon har bott på många platser under sitt liv. I "River" handlar det om upplevelser i gränslandskap, om minnen och tankar. Jag tänker på Sebald när jag läser för detta är lite i samma stil. Det är svårt att karakterisera den här boken för den är en blandning av så mycket - men en poetisk biografi, kanske? Hur som helst är detta ingenting man läser på en timme - och det är inte nödvändigt att gå i kronologisk ordning. Det är inte den typen av bok.

Själv har jag fastnat vid den stora floden Oder.

" We carry our hearts around with us in the wrong place: such thoughts came to mind beside every river I visited, and especially so by the Oder.--- One afternoon I stood by the Oder looking across to Slubice. On the previous day mist had obscured the far side of the river; its grey shrouds had solidified in a sudden early frost, leaving thick layers of rime on the bare trees. ----- Every river is a border; that was one of the lessons of my childhood. It informs our view of what is other, forcing us to stop in our tracks and take in the opposite side. The river is dynamic, a bustling stage, in contrast with which the otherland opposite is integral to the fixed picture, a background painting which impresses itself on our memory." (s. 169, 171 - engelsk översättning Iain Galbraith).

Oder vid Slubice. Lånat foto.