Städerna vid Volga: Kazan

Kazan, huvudstad i autonoma Tatarrepubliken, R.S.F.S.R.; 179,207 inv. (1926) därav 1/4 tatarer. K. ligger på höjder vid Kazanka, 8 km. ovanför dess mynning i Volga, som under vårfloden översvämmar trakten.-- Kazan är ö. Rysslands andliga medelpunkt, har univ., grundat 1804 (2,156 studenter 1929), stora bibl., astronomiskt observatorium, muséer, flera högre läroanstalter-- ett 60-tal kyrkor och 14 moskéer.---- Det gamla Kazan, som härrör från mitten av 1300-talet, förstördes på 1390-talet av ryssarna, men nygrundades 1438 av en av khanerna av den Gyllene horden, Ullu Muhammed, och blev huvudstad i khanatet Kazan. 1552 erövrades staden av Ivan den förskräcklige, nedbrändes 1774 av Pugatjov men återuppbyggdes av Katarina II.

(Svensk uppslagsbok 1937)


                                              
Kazans kreml är ett av världsarven.

Idag har Kazan över en miljon invånare och är fyllt av vackra byggnader.

 

 

Kazan ligger i Tatarstan och en av representanterna för den tatariska kulturen är författaren och poeten Gabdulla Tuqay (1886-1913) som tillbringade en stor del av sitt korta liv i just Kazan. Tuqay skrev mestadels på tatariska och år 1905 var det för första gången möjligt att ge ut en tidning på detta språk. Tuqay bidrog med artiklar, dikter och olika berättelser i följetongsform.

Tyvärr drabbades Tuqay av TBC och sjukdomen ändade hans liv alltför tidigt. Idag hyllas han som en av de allra största tatariska poeterna och den 26 april (Tuqays födelsedag) har blivit det tatariska språkets egen dag.

Oh, beloved native language

Oh, enchanting mother tongue!

You enabled my search for knowledge

Of the world, since I was young

As a child, when I was sleepless

Mother sung me lullabies

And my grandma told me stories

Through the night, to shut my eyes

(utdrag från dikten "Oh, my mother tongue" av Gabdulla Tuqay).

Mera om Gabdulla Tuqay kan man läsa här.

Till Niznij-Novgorod

 Niznij-Novgorod, sedan 1932 Gorkij (efter M. Gorkij, som föddes här), huvudstad i N.-området i R.S.F.S.R., vid Okas inflöde i Volga: 320.351 inv. (1932). N. grundades 1221 och blev snart tack vare sina ypperliga kommunikationer en viktig handelsplats och strategisk utpost mot mordviner* och volgabulgarer; 1392 införlivades det med storfurstendömet Moskva. I början av 1600-talet var N. Rysslands mest blomstrande stad.

*mordviner är ett finsk-ugriskt folk och det finns en mycket lärorik artikel HÄR (wikipedia).

(Källa: Svensk uppslagsbok 1937)

 Den bekanta N.-mässan, Nizjegorodskaja jamarka, flyttades hit från Makarev 1817; den fick en enorm omfattning och var Rysslands förnämsta handelscentrum med en omsättning 1881 av 245, 1912 195 och 1925 169 mill. rubel. Mässan upphävdes fr. o. m. 1930.

(Källa: Svensk uppslagsbok 1937)

N. har stor hamn och Volga kan trafikeras hit av fartyg upp till 3000 ton. Floden är i medeltal isfri 195 dagar årl.; medeltemp. är i jan -11,7 C. i juli 19,1. (från Svensk uppslagsbok)

Sedan 1990 heter staden åter Niznij-Novogorod och idag bor här cirka 1,2 miljoner människor. Niznij-Novogorod ligger cirka 35 mil från Moskva och staden har många gamla byggnader.

Till höger på fotot (till vänster Tjechov) stadens store son- författaren Maxim Gorkij (1868-1936). I min hylla har jag första delen av hans självbiografi " Min barndom" och jag vill minnas att den filmatiserade versionen visades en gång på svensk TV (för längesedan nu).  På svenska finns det mycket översatt av Gorkij och det är bara att leta bland hyllorna i biblioteket (och kanske i biblioteksmagasinen).

På min önskelista

 

Min önskelista (böcker) börjar anta gigantiska format- men tur är väl det, värre vore ju om det var tvärtom. 

För cirka ett år sedan läste jag "A Mind at Peace" av den turkiske författaren Ahmet Hamdi Tanpınar och den romanen blev jag mycket förtjust i. Turkisk litteratur råder det inte något överskott av (det finns dock ett par förlag som vågat sig på utgivningar) på den svenska bokmarknaden och man får i stället leta efter tyska, franska och engelska översättningar.

"One of the greatest and most overlooked novels of the twentieth century, by an author championed by Nobel Prize winner Orhan Pamuk, The Time Regulation Institute appears here in English for the first time-more than fifty years after its original publication in Turkish.

This is the story of the misadventures of Hayri Irdals, an unforgettable antihero who, along with an eccentric cast of characters (a television mystic, a pharmacist who dabbles in alchemy, a dignitary from the lost Ottoman empire, the "life-artist" Halit), founds The Time Regulation Institute. The institute's quixotic quest: to make sure all the clocks in Turkey are set to Western time. Thus begins a brilliant satire about the calamitous arrival of Western and corporate values in tradition-bound Turkey." (från Amazon.com).

År 2014 markerar 100-årsminnet av det Första Världskrigets utbrott. Det har jag ständigt i åtanke dessa dagar och då sneglar jag åt öster, naturligtvis. Människan lär sig aldrig och har en obehaglig vana att alltid försöka såga av den gren hon/han sitter på. Maktgalna despoter och en ny "jätten gluff-gluff" har åter dykt upp på kartan.

The Virago Book of Women and the Great War ska ge kvinnornas historia och en kanske annan vinkling av de hemska åren i början av förra seklet.

Paris... ingen stad är som Paris. Så vacker och så romantisk (och naturligtvis annat också). Amerikanerna flockades dit i början av 1900-talet- och Adam Gopnik har skrivit en ganska omfångsrik antologi över de författare som gästade den franska huvudstaden. (Jag förmodar att han  skriver om mera moderna tider också). Nyfiken blir jag i alla fall på boken.

Nikolai Leskov är en novellernas mästare och ja, jag föll naturligtvis för det vackra omslaget också. Den här novellsamlingen får jag vackert vänta på ett par månader- men det kan det ju vara värt.

Yaroslavl- en stad vid Volga

Jaroslavl, stad i Ivanovos industriområde, R.S.F.S.R., vid övre Volga, 250 km. n.n.ö. om Moskva; 114,277 inv. (1926). J. har ett fördelaktigt läge vid Volga (betydande hamn) och järnvägen Moskva-Arkangelsk. Centrum för textilindustri (särsk. bomull), läder-och kemisk industri, tobaksfabriker; fabriker för elektriska maskiner. J. har breda gator och bulevarder, flera muséer, talrika vackra kyrkor och ett av Rysslands äldsta kloster (1100-talet), bibl. och pedagogiskt inst. sedan 1924. Jaroslavl är den äldsta staden vid Volga, grundad år 1025 av Jaroslav. Under revolutionen 1918 förstördes dess vackraste delar.--- (från Svensk uppslagsbok, 1937).

Idag har staden cirka 600 000 invånare och de äldre stadsdelarna är numera utnämnda till världsarv. Under 1600-talet var Yaroslavl den näst största staden i Ryssland.

Ett gammalt vykort från Yaroslavl.




Mikhail Kuzmin

Två stora ryska poeter kom från Yaroslavl : Nikolaj Nekrasov (1821-1878) och Mikhail Kuzmin (1872-1936).

In the feathergrass steppe
Sources lie buried,
The thirsty sun knows
Life isn't raspberries

In barren haymeadows
A child tarries,
Walnut crosier
Outstretched, gold-eyed,
The bracing treasure,
Slender, streams.
(Från dikten "Artesian Well" av Mikhail Kuzmin),



Kuzmin var också musiker men det var poesien som han kom att ägna mestadelen av sitt författarliv åt.  Debuten kom år 1906 (Alexandrinska sånger) men det som gjorde Kuzmin extra känd var hans roman Krylja (på svenska "vingar") ;den första ryska romanen med ett homosexuellt tema. "Wings" finns i engelsk översättning - utgiven av Hesperus förlag. Det är en kort roman på bara drygt 100 sidor- säkert läsvärd.

Anna Lavrinenko är en ung rysk författarinna (född i Yaroslavl år 1984). In 2006 she was the Debut Prize finalist with her first published long story “Eight Hours to Sunrise” which also won the special prize of Trud Daily and has been made into a screenplay. Her stories have been published by the leading literary magazines.

På jakt efter den ryska själen

Orlando Figes är en brittisk historiker och flera av hans böcker finns i svensk översättning- dock inte denna- Natasha's Dance- som jag just nu har på mitt läsbord. Figes har låtit sig inspireras av Krig och Fred och då  av scenen där Natasha Rostova dansar i sin "farbrors" jaktstuga. Efter en dag ute i skogarna kopplar jaktsällskapet av och man bjuds på otaliga ryska specialiteter inklusive olika sorters vodka. Så börjar "farbror" spela och det är en gammal folksång som ljuder från hans gitarr- Natasha grips av musiken och hon börjar dansa.

"Var och hur, och när hon fått det i sig, denna ryska luft som hon andades, denna lilla grevinna som uppfostrats av en fransyska i exil, varifrån hon fått dessa ryska turer i dansen (som för länge sedan borde ha trängts ut av fina pas de châle) var svårt att säga, men när hon stod där och log- muntert högtidligt och stolt, och rörde på skuldrorna, då försvann den ängslan som nästan gripit Nikolaj och alla i rummet, en ängslan att hon, en adelsflicka, inte skulle kunna denna dans, och de såg med glädje på henne." ( Från Krig och fred av Leo Tolstoj i svensk översättning av Staffan Skott).

Figes skriver om Ryssland från Peter den stores dagar och fram till vår tid (1900-tal).

Historia är ett viktigt ämne- om vi inte känner till det förflutna hur är det då möjligt att förstå nutiden?

Tver

 "Kalinin, före 1932 Tver, stad i Centrala industriområdet, R.S.F.S.R.; 106,337 inv. (1926). K. ligger vid järnvägen Moskva-Leningrad, 150 km. n.v. om Moskva, kring Tvertsas och Tmakas inflöde i Volga, som är segelbar hit för ångare. Staden har betydande textilindustri, waggon-, metall- och läderfabriker. Katedral från 1693; slottet från 1300-talet, är nu museum. K. är en av mellersta Rysslands äldsta städer (grundad 1182) och var till 1929 huvudstad i guvernementet Tver."

Hämtat från Svensk Uppslagsbok (1937). Idag (sedan 1990) heter staden återigen Tver och nu bor här ungefär 400 000 människor. Under tre månader år 1941 ockuperades dåvarande Kalinin av den tyska hären och staden förstördes.

Nog ligger Tver mycket vackert och det mesta har naturligtvis återuppbyggts. (Fotot är lånat).

Den ryske författaren Michail Saltykov-Sjtjedrin föddes i närheten av Tver (i byn Spas-Ugol - året var 1826). Detta var under livegenskapens tid : "In my childhood and teenage years I witnessed serfdom at its worst. It saturated all strata of social life, not just the landlords and the enslaved masses, degrading all classes, privileged or otherwise, with its atmosphere of a total lack of rights, when fraud and trickery were the order of the day, and there was an all-pervading fear of being crushed and destroyed at any moment". (Michail Saltykov).

År 1870 publicerades Saltykovs roman (en satir) "Historien om en stad" och den finns i ny utgåva (Bokförlaget Tranan 2005). Jag har inte läst boken ännu men det har jag för avsikt att göra. Per-Arne Bodin recenserade "Historien om en stad" i Svenska Dagbladet i november år 2005. Här ett utdrag:

"Romanen skildrar livet i staden på ett groteskt sätt. En av ståthållarna visar sig vara en mekanisk docka som bara upprepar: "det här tolererar jag inte" och som dessutom har en dubbelgångare. En annan försöker med polisiära medel införa senapen. I ett avsnitt gör ståthållaren sin eriksgata till en dynghög i utkanten av staden, i ett annat så funderar han på att grunda en akademi men bygger i stället en arrestlokal."

På mitt läsbord just nu har jag en annan roman av Saltykov: Familjen Golovljov - (från 1876) och utgiven av Norsteds & Söners förlag 1933. Översättningen är gjord av Gunnar Gunnarsson. Jag har fjärrlånat boken från Malmö Stadsbibliotek och den är väl läst och mycket sliten (den faller nästan sönder och borde lagas- men det där med att binda om böcker är väl omodernt numera.) Det finns en notering att den bundits om 1965 så nog har den blivit flitigt lånad en gång i  tiden.

Jag tackar Ivo Holmqvist för detta fina boktips.

Jag har för avsikt att fortsätta min läsfåtöljsresa längs floden Volga.

Volga-Matushka

Månen speglar sig i den stora floden Volga. (målningen är gjord av Vladimir Ivanovich Ovchinnikov).

Mor Volga är Europas längsta flod och den flyter från Tver och ner till Astrakan- det är många mil. Med hela systemet av tillhörande bifloder svindlar det....

Idag är Volga en förorenad flod- men ändå vilar det ett så starkt romantiskt skimmer över det här vattnet. Många är de konstnärer (och säkerligen också författare) som har blivit inspirerade av Volga.

Jag önskar att jag kunde hitta en bok som tar mig med på en resa - från norr till söder på floden.... säkert finns det en del skrivet på ryska (men det behärskar jag inte).

Svart och med ständig inbjudan till läsning (Tysk torsdag)

Ett dåligt samvete är den för mig, Theodor Adornos Minima Moralia men jag kommer aldrig att ge upp- eftersom boken består av korta "essä-kapitel" borde den inte alls vara svår att läsa- men filosofiska betraktelser är vad de är och för mig som bara har mardrömslika minnen av skoltidens filosofilektioner har ämnet i sig aldrig varit särskilt lockande.

I gymnasiet hade jag en filosofilärare (komplett med stålbågade glasögon och mustasch) och fastän jag har försökt att förtränga träsmaken hans lektioner gav mig minns jag ändå hans försök att göra oss intresserade (eller var det tvärtom?) av ämnet. "Röda hallon är röda- röda hallon är inte röda- röda hallon är röda och inte röda- röda hallon är röda eller inte röda". Sant eller falskt? Jag tänkte att jag ger blanka f-n i vilket och det var nästan så att jag inte ville äta hallon heller långeliga tider efteråt.

Men, till saken- Theodor Adorno (1903-1969). Adorno var en tysk filosof och eftersom han var av judisk familj (pappan) tvingades han att gå i landsflykt år 1938. Adorno bosatte sig i USA och han återkom inte till sitt hemland förrän efter nära 15 år i exil.

Boken Minima Moralia skrevs mellan 1944 och 1949 och den har undertiteln- reflexioner ur det stympade livet. Det är en svart bok- i mer än ett avseende. På första sidan kan man läsa följande citat (av Ferdinand Kürnberger):Livet lever inte.

Minima Moralia är skriven under en ond tid och det har naturligtvis präglat tankarna i den. Här ett citat från sidan 49 och det handlar om "givande".

Givandets förfall avspeglas i den pinsamma uppfinningen presentartiklar, som helt och hållet bygger på att man inte längre vet vad man ska ge därför att man egentligen inte vill ge något alls. De här varorna är lika kemiskt fria från personlig anknytning som de som köper dem; de är fabricerade för att stå och samla damm.

Nu har jag tagit fram mitt exemplar av Adornos tankar och jag vill gärna tro att jag snart kommer att kunna säga "den här har jag läst".

Detta är ett bidrag till "Tysk torsdag" som Bokmoster har startat.

Minima Moralia har getts ut av Arkiv förlag i serien Moderna klassiker (och den finns att få tag på fortfarande i vanlig (nät)bokhandel. Översättningen är gjord av Lars Bjurman.

Vad läser en Nobelpristagare?

Ja, det vet jag egentligen inte, men jag föreställer mig att det är en hel massa. Nu får jag nöja mig med att veta lite mera om vad Wisława Szymborska (1923-2012) har konsumerat i bokväg under några år- och det är minsann ingen dålig blandning.

Med hem från biblioteket förde jag Szymborskas "Bredvidläsning" (utgiven av FIB:s lyrikklubb-1997- i urval och översättning av Anders Bodegård.)

Szymborska är mycket noga med att framhålla att den här samlingen inte får kallas för recensioner- hon läser för sitt nöjes skull och vill inte bli tvingad att ständigt avge utlåtanden. "Den som vill kalla dessa Läsningar för kåserier har inte fel. Den som envisas med att säga "recensioner" ådrar sig mitt misshag."


Den här boken innehåller nära 60 korta kåserier över lästa böcker och de är ofta skrivna med mycken humor. Det spelar ingen roll att många av böckerna som nämns inte finns i svensk översättning.


Jag har valt ut tre kåserier- det första handlar om Georges Vigarellos "Le propre et le sale" (Renlighet och snusk) och har titeln "Prinsens fötter och övriga kroppsdelar". Jag förstår att man nog inte bör läsa Vigarellos bok samtidigt som man äter. Kroppshygien från medeltid till 1900-tal kan bli ganska oaptitligt om man synar den i sömmarna. På medeltiden var man rädd för vatten och befarade att det var boven bakom all smittspridning. Ludvig XIII fick sina fötter tvättade för första gången när han var sex år gammal och hans far Henrik IV "stank som ett as". I stället för att tvätta sig gnuggade man skinnet med vita dukar och parfymer. "Le propre et le sale" verkar vara en verklig odyssée i sant äckel-päckel- men Szymborska hittar fram till en överraskning: Michel de Montaigne- han badade och han badade ofta dessutom. "Han gjorde det gärna! På trots mot sitt tidevarv som klibbade av smuts! Av ren beundran faller pennan ur min hand."

Under 90-talet var "Kramboken" mycket i ropet. Jag minns den mycket väl och tyckte då att den var ganska söt. Att "Kramboken" har sitt ursprung i USA är kanske vad man kan förvänta sig (den är skriven av Kathleen Keating). Szymborska har en härlig distans till allt det här och skriver om amerikanska TV-serier där folk kastar sig i armarna på varandra var och varannan minut (så kan man glömma handling och intriger) . " Samma sak i verkliga livet. I synnerhet vi polacker har saker och ting att tänka tillbaka på. Aldrig någonsin i vår historia har vi omfamnats så mangrant, storslaget, glupskt och hjärtans gärna som under det sachsiska 1700-talet, och sedan gick det som det gick."

Szymborska känner en viss lättnad över att hon bor på andra sidan Atlanten och inte är granne med Keating....

I kåseriet "Heltokiga blomkålshuvuden" har Szymborska läst Geniets dagbok av Salvador Dalí. För Dalí var surrealismen en hel livsuppgift och "ända in i ålderdomen svävade han som en karnevalsballong över vår grå och svårmodiga jord". (och hans tavlor sålde mycket bra). Hans liv var fyllt av excentriska "upptåg" och ett av dem var att fara till Sorbonne (där han skulle föreläsa) i en vit Rolls-Royce fylld med blomkålshuvuden.

"Dalí påminner mig om sådana där naiva poeter som tror att ju fler metaforer de stoppar in i den dikt, desto bättre blir den...."

Så konstaterar Szymborska att "Geniets dagbok" är utgiven utan större vördnad för mästaren för den föll sönder nästan genast och "en sådan surpris hade inte självaste Dalí hittat på."

Tematrio: Inledningar

 Lyrans tematrio den här veckan handlar om inledningar. Det kan jag inte motstå. Jag börjar med inledningarnas inledning- från romanen "The Go-Between" (Gudarnas budbärare) (1953). Författaren :  Leslie Poles Hartley.

The past is a foreign country: the do things differently there.

Så raskt över till danske Hans Scherfig och  "Det forsömte forår".

"For en del år siden döde en aeldre mand på Österbro efter at have spist et maltbolsje."

Vem mördade latinlärare Blomme? Det får man så småningom veta om man läser romanen (och det är ingen kriminalroman). (Det finns en svensk översättning av boken men den är från 70-talet.)

Det forsömte forår blev jag rekommenderad av en dansk bokhandlare i Randers för mycket länge sedan nu.  Sedan norpade min pappa boken och han blev så förtjust att han köpte ett exemplar till en god vän och  gammal klasskamrat. Det handlar nämligen mycket om skola och skolmiljö- och skolan var oftast ingen trevlig plats under 1900-talets början. Både pappa och vännen E. kände igen alltför mycket i den här berättelsen- men så långt som till förgiftade bröstkarameller gick det inte i deras fall......

One September morning, Giovanni Drogo, being newly commissioned, set out from the city for Fort Bastiani; it was his first posting.

Dino Buzzatis klassiker finns också i svensk översättning.

De här tre inledningarna lockar till läsning och de håller verkligen också vad de lovar- det kan jag intyga.

När lindarna blommade i Kiev

Så har jag den äntligen i min hand- första delen av Konstantin Paustovskijs självbiografiska "Berättelse om livet"- Ungdomsår. Den svenska översättningen är från år 1963 (Karin de Laval) och förordet är skrivet av Artur Lundkvist.

Nog är det synd att en sådan här bok ska förpassas in i ett biblioteksmagasin- och ännu mera synd är det att den inte längre finns att få annat än på antikvariat. Jag läser och jag låter mig föras tillbaka till ett tidigt 1900-tal och till staden vid Dnjeprs strand- Kiev. Här tillbringade Konstantin Paustovskij sina första år- ända fram till dess att fadern miste sitt arbete- då tvingades den unge Konstantin bort för att bli omhändertagen av sin morbror i Brjansk.

Jag läser om resor till Krim och till Brjansk, om mormor som hade en sådan vacker trädgård med skära oleandrar och om farmor, en ilsken turkisk dam som kedjerökte starka cigaretter, om moster Nadja med konstnärsdrömmar- hon som dog så tragiskt. Jag läser om skolan och alla kufiska lärare och om ett land där det har börjat mullra och där man kan ana att revolutionen är på väg.

Så han kan måla och berätta Paustovskij! Så levande och så vackert men samtidigt också sorgligt och ibland grått- men aldrig någonsin färglöst.

"Aldrig förut hade jag sett så gamla lindar. På natten försvann deras kronor uppe i himlen. När det blåste flög stjärnorna som eldflugor mellan grenarna. På dagen var det mörkt under lindarna, men högt uppe kvittrade fåglarnas brokiga skara, i den friska grönskan. De slogs, visslade till varandra och flaxade från en gren till en annan.
- Vänta lite, sade morbror Kolja. Snart blommar alla de här lindarna, och då....."

Och så blommade lidarna- näktergalen sjöng och om natten doftade blommorna extra starkt- Paustovskij tycker att doften fyller natten ändå upp till stjärnorna som strålar över Kiev.

Man skrev år 1904- sommaren fortskred. I lindarna kvittrade fåglarna och solen sken genom lövverket. Så kom budet: Tjechov är död. "Jag hade redan läst Tjechov och älskade honom mycket. Medan jag gick tänkte jag på att sådana människor som han aldrig borde dö."

Konstantin plockar ängsblommor tillsammans med sina vänner och lämnar dem till Volodja som ska fara till begravningen i Moskva. Moster Marusja hade skurit av några jasminkvistar till buketten.

Månen gick ner och stjärnorna tändes.

Från Boris till Anna och från Anna till Boris

 De var mycket goda vänner- Boris Pasternak (1890-1960) och Anna Achmatova (1889-1966)

Jag har letat fram "Från Derzjavin till Brodsky- rysk dikt i urval och tolkning av Hans Björkegren och Lars Erik Blomqvist" (Bonniers förlag 1989).

Så här skriver Boris Pasternak i sin dikt "Till Anna Achmatova" (1928) och jag citerar de två sista verserna:

Så ser jag din gestalt och din vision.
Den inspireras inte av den saltstod,
den fruktan för att se tillbaka som
du i rim för fem år sedan fastslog.

Den utgår just från dina första böcker
så mättade av fina prosakorn.
Den finns i allt, får verklighetens puls
att slå och leder gnistorna av ord.

(Tolkat av Hans Björkegren).

Från "Poeten (Boris Pasternak) av Anna Achmatova (1936) och igen de två sista verserna:

För att han liknat röken vid Laokoon,
besjungit tisteln på en kyrkogård
och fyllt vår värld med sina nya klanger
i spegelstrofers sköna nya rymd

har han belönats med en evig barndom
och himlakroppars rika klarsynthet
och hela jorden fick han därmed ärva.
Med alla mänskor har han delat den.

En liten behändig (och mycket läsvärd) bok

Porträttet föreställer den ryske författaren Sergej Aksakov (1791-1859)

. När jag var på biblioteket under veckan som gick traskade jag (som vanligt) in i magasinet som sedan  drygt ett år tillbaka är öppet. Lite förstrött började jag leta i bokstavsordning bland skönlitteraturen och så drogs blicken till en liten vacker bok - "En familjekrönika" av Sergej Aksakov. Det låter ryskt, tänkte jag och nappade genast till mig mitt fynd. (Jag är inte alltför hemma i rysk litteratur, det erkänner jag mycket villigt- men man kan väl lära sig mera).

Sergej Aksakov var god vän med Gogol och han skrev kanske inte med glödande penna men väl med vacker natur och goda minnen i åtanke- han berättade om "den gamla goda tiden."

Aksakov kom från öster om Volga- det  som kallas för basjkirernas och tatarernas land- han växte upp på familjegodset och han skildrar ofta naturen i sin hembygd. "En familjekrönika" handlar (som namnet anger) om släkt och familj- och boken är till stor del självbiografisk. Mest handlar det om farfar Stepan, han som inte nöjer sig med att bo kvar i Simbirsktrakten- det är alldeles för trångt där och för många släktingar som bråkar om allt möjligt. Farfar skaffar sig land i Ufa-provinsen i stället och så börjar berättelsen som följer livet på gården med alla bekymmer och glädjeämnen. Det är ett underbart porträtt av en mycket speciell man. Inte alltid så lätt att tas med men ärlig och rättvis på sitt eget sätt. Den här lilla boken ger en god inblick i livet som det måste ha tett sig en gång för länge sedan (hos det övre skiktet av befolkningen). Aksakov är en mycket duktig berättare och jag skulle mycket gärna vilja läsa mera av honom.

När jag letade efter bilder av Ufa hittade jag den här som föreställer ett teatersällskap (från 1934). Det är ett gammalt och slitet foto (lånat från Wikipedia) och jag undrar så över dess historia... om bilder kunde tala (på mer än ett sätt).

"En familjekrönika" är utgiven av Tidens förlag (Tidens klassiker) och det exemplar jag har i min hand är från 1991. Översättningen är gjord av Manja Benkow Förordet har Nils Åke Nilsson skrivit.

Här en länk till de ryska klassiker som getts ut av Tiden.

En tövädrets poet

Det har han kallats för Andrej Voznesenskij (1933-2010). Flera av hans dikter finns översatta till svenska men de översättningarna har några år på nacken. Voznesenskijs mentor var ingen mindre än Boris Pasternak.




Pasternaks grav. Foto:Thomas Hedden

"Above,the forests loose
Their leaves, but out of sight
In soil fivefold roots
Are twisting, tough and tight."

(Sistar raderna från en dikt vid Pasternaks grav och i översättning av Robert Conquest).

Voznesenskij hotades flera gånger med utvisning av Nikita Chrustjev men han lyckades klara sin poetiska livhank.  Under sin livstid fick han motta flera utmärkelser och han ansågs vara "a living classic".

Jag hittade ett par dikter av Voznesenskij i engelsk översättning och här de sista raderna från "Russian-American Romance"

Behind your lies and behind my lies
there is pain and love for our Motherlands.

I wish in your land and mine some day
we'd put all idiots out of the way.

Där floden möter den svarta jorden

I Laurens van der Posts bok "Resa i Ryssland" från 1964 har jag kommit till kapitel 12 som handlar om Kiev. På bilden ovan ser man staden som den en gång tedde sig (slutet av 1800-talet). Jag önskar att jag kunde göra en tidsresa- om så bara för en timma....

 Den svarta jorden (här som den ser ut i USA) foto: Daniel Case

Svartjord, eller tjernozem (från ryska чернозём, tjernaja betyder svart, och zemlja jord), nästan helt svart jordmån med upp till en meter djupt humus. Svartjord bildas i grovkorniga, väldränerade och kalkrika markområden. Den förekommer främst i områden där vegetationen utgörs av grässtäpp. Jorden har mycket goda odlingsegenskaper och är eftertraktad i stora delar av världen. (Källa: Wikipedia)

Kiev ligger som bekant i Ukraina och där två stora vägar i Rysslands historia korsar varandra: floden och den svarta jorden.

Kiev by night- speglande sig i den stora floden- Djnepr foto: Yune  http://www.photographic.com.ua

Kiev är staden som har överlevt erövring och förstörelse och van der Post skriver om de breda gatorna och att många av dem har vackra alléer av lindar, popplar, kastanjer och akasior. Det finns en alldeles ovanlig rymd i staden.

Från Kiev (som ligger på en höjd) kan man se över både den svarta stäppen och floden Djnepr."Denna flod är så bred och vattenrik att den verkar nästan konturlös, och den sträcker sig ut över den obrutna horisonten i vad som verkar vara en lång rad av sjöar- i sanning en flod värdig en så väldig slätt."

I början av 1960-talet när boken skrevs var det kalla kriget ytterst påtagligt och det präglar givetvis berättandet. En annan tid- men tyvärr inte så avlägsen som det verkar när man läser tidningarna dessa dagar.

I "Resa i Ryssland" får man en hel del lästips och många citat från  vackra dikter. Det kommer jag att få anledning att återkomma till.

Resa i Ryssland

Jag reser i det forna Sovjetunionen med hjälp av Laurens van der Post. Han var en sydafrikansk författare (1906-1996) och född i dåvarande Orange River Colony. Van der Post fick ett innehållsrikt och äventyrligt liv- och han fick se många länder.

Under det andra världskriget hamnade han i japansk fångenskap (inget större nöje, minst sagt). Om de upplevelserna skrev han också ett par böcker. Mest känd är Laurens van der Post för sina nedslag i hemlandet- och då främst bland bushmännen i Kalahariöknen.

Nu läser jag alltså om den resa som Laurens van der Post företog i början av 1960-talet (boken är från 1964) i Sovjetunionen. Det första kapitlet ägnas nästan helt åt alla svårigheter som måste övervinnas innan resan kunde bli av. I det här stora landet fick man inte resa fritt och det gällde att ha en godkänd plan innan visum kunde utfärdas.Vännerna varnade: du kommer aldrig att få visum för en så lång vistelse i Ryssland (åtta veckor)- men allt gick i lås och så kan författaren sätta sig på planet.

 Någonstans, högt över Östersjön, berättar flygvärdinnan: "Jag har glädjen att tala om för er att det är Jurij Gagarin-dagen idag. Flygkaptenen skickade efter oss så att vi alla kunde gratulera och tacka varandra för vår prestation".

Så småningom landar planet lyckligt på den internationella flygplatsen i Sjeremetevo utanför Moskva.

"Luften var förvånansvärt varm, och det olivoljeskimrande ljuset låg som fernissa över de slanka tallarna och björkarna i skogarna vilka ännu tränger sig tätt inpå huvudstaden. Stillheten var överväldigande, och inte en vindfläkt rörde de bräckliga grenarna. Bortom träden höjde sig varken berg eller åsar eller kullar eller ens torn. Över denna platta jord spände sig denna stilla afton himlavalvet i fulländad rymd och höjd. Och även detta var mycket ryskt. Hur väldigt intryck detta enorma land än gör på sinnena är intrycket av himlen ändå alltid väldigare."

Nästa kapitel kommer att handla om Moskva.

Tysk fredag- med inslag av poesi

"Barnsligt, som en syrsa i norrskenet, framtickar poesin sin varning till en mänsklighet, som fram över radarskärmen skrider". Werner Aspenström

 

 

Jag är en tysk från Dresden i Sachsen.

Hemmet ej gärna man överger.

Jag är som ett träd, uppvuxet i Tyskland.

Om så är, måste jag där vissna ner.

 

Erich Kästner var poet, prosaförfattare och så skrev han många mycket älskade barnböcker.

 

Han lyckades med konststycket att överleva de hemska åren på 1930- och 1940-talen i Tyskland. Hans böcker brändes på bokbålen och han blev utsatt för otaliga förhör av Gestapo.

 

 

"Samma år som han debuterade som lyriker hade han gett ut en barnbok, Emil und die Detektive. Nu kom han en dag in på sin bank och fann kontot spärrat. Ingen visste varför och han ombads återkomma. Det gjorde han och möttes av ett par gestapomän, som förde honom till högkvarteret där tjänstemännen hälsade honom med ett hånskratt. "Hallå! Där kommer ju Emil och detektiverna!" Vid förhöret sökte man fälla honom med en förfalskad dikt. Men Kästner var dem för svår och gick fri. "Heil Hitler!" morrade man efter honom. "Auf Wiedersehen", var hans svar. Och han kom igen, förhördes i timmar men var sina belackare allt för svår och gick åter fri." (Från Anders Alebys förord till Erich Kästner: Dikter - FIBs lyrikklubb Stockholm 1966)

 

 

En av de allra mest slitna barnböcker jag har (av de få som sparats genom åren) är Erich Kästners "Djurens konferens". Illustrationerna är gjorda av Walter Trier och det kan säkert förklara en del.

 

Mycket känd blev Kästner också för romanen "Fabian"  från 1931- som handlar om den 32-årige akademikern Jakob Fabian som försörjer sig med att arbeta med reklamtexter för en cigarettfirma i Berlin. Tiden: Weimar-republikens Tyskland, ett Tyskland fyllt av oro, arbetslöshet och fattigdom. Jag har skrivit lite om Fabian här.

 

Så till slut några rader ur Kästners kända dikt "På samma tåg"

 

Vi reser alla samma tåg

hän genom tid och rum.

Vi blickar ut trots, vad vi såg.

Vi reser alla samma tåg.

Varthän vet ingen om.

 

En sover och en annan svär,

en tredje pratar på.

Stationsmannen lyser här och där.

Hän genom natt och dag det bär.

Vårt mål skall ingen nå.

--------

Vi reser alla samma tåg

i dag nånstans in spe.

Vi blickar ut trots vad vi såg

Vi reser alla samma tåg---

en del i fel kupé.

 

Tolkat och översatt av Anders Aleby och taget från Erich Kästner: Dikter , FIB.s lyrikklubb, Stockholm , 1966.

Ett hus vid havet

Det finns vissa böcker som är alldeles speciellt lämpade att läsa på kvällen, för att ha något lugnande med sig in i drömmarnas värld. May Sarton's dagboks-bok "The House by the Sea" är precis en sådan bok.

May Sarton föddes i Belgien år 1912, ett land som hon och föräldrarna blev tvungna att lämna hals över huvud två år senare och till slut kom familjen att slå sig ner i USA,( Massachusetts), där Mays far fick en lärartjänst vid det prestigefyllda Harvarduniversitetet.

May gjorde sin litteära debut som 25-åring (med poesi). År 1945 mötte hon  Judy Matlack, kvinnan som skulle bli hennes livs kärlek. I mitten av 50-talet beslöt sig dock May Sarton att ensam flytta till Nelson i New Hampshire och där kom hon att stanna fram till 1973- då gick flyttlasset norrut, till York i Maine. I "The House by the Sea" skildrar May de första åren på den nya hemorten.

Cape Neddick, Maine.

Maine har en karg och klippig kust- här kan man verkligen uppleva närheten till naturen och det "vilda" i den. May Sarton bodde med utsikt över "the Ocean" och hon njöt av sitt ensamma liv tillsammans med en hund och några katter. Judy, hade drabbats av åldersdemens och vistades på ett äldreboende i Massachusetts men under helger som Thanksgiving och jul tog May henne till sig och så kunde de fira tillsammans.

Mays dagbok är så vackert och filosofiskt skriven- fylld av den begynnande ålderdomens vishet och lugn- ibland anar man också en viss resignation över tidens oundvikliga gång.

"When I was young death was a romantic dream, longed for at times of great emotional stress as one longs for sleep. Who could fear it? one asked at nineteen. We fear what we cannot imagine. There is simply no way of imagining what has not yet happened nor been described. We live toward it, not knowing.... except that intense love of life has to be matched by greater detachment as one grows older. Or is it that the things one is attached to change?"

Från bibliotekets magasin

Jag var på jakt efter ryska klassiker och tittade in i bibliotekets magasin. Det blev en god skörd och nu har jag Ivan Gontjarovs "Oblomov" på mitt läsbord. Det är en mindre tegelsten på över 500 sidor så det kommer väl att ta sin tid att läsa den.

Ivan Gontjarov (1812-1891) visste jag inte mycket om men Oblomov är hans stora mästerverk, så mycket har jag förstått. "Gontjarovs roman blir till en skildring av Ryssland på gränsen mellan livegenskapen och en ny tid, mellan försoffning och utveckling. Men genom Oblomov kan moderna läsare betrakta också sin egen tids likgiltighet och slappa välbefinnande med skärpt sinne."

Oblomov kom ut år 1859 och då hade livegenskapen ännu inte avskaffats i Ryssland (det skedde år 1861  och som "tack" blev tsar Alexander II sprängd i bitar tjugo år senare. ) Oblomov är en så kallad antihjälte och han lever sitt liv iklädd morgonrock. Soffan är favoritplatsen (och där befinner han sig oftast i horisontalläge). Enligt vad jag har läst var Gontjarovs eget liv inte helt olikt Oblomovs i vissa delar.

Ryska författare, Fotot är taget omkring 1860. Överst till vänster en ung och stilig Tolstoj och sittande längst till vänster Gontjarov- bredvid honom Ivan Turgenev.

"Min" utgåva av Oblomov är översatt av Hjalmar Dahl (reviderad av Lars Erik Blomqvist). Wahlström & Widstrand förlag (1980).

En obehaglig resa

William Trevor är en irländsk författare (f.1928) från County Cork men sedan många år är han bosatt i England. Trevor har varit mycket flitig med pennan och en del av hans böcker finns översatta till svenska (dock bara en bråkdel av allt han skrivit).

Nu har jag läst hans roman "Felicias Journey" från 1994 (den mottog författaren Whitbread-priset för). Boken har också blivit till film.

Det är en mycket obehaglig berättelse och precis lagom skruvad. Ung irländsk flicka möter ung pojke- ljuv musik uppstår och så går det som det går- hon blir "in the family way". Flickan- Felicia- bor hemma hos fadern (som är änkeman) och i huset finns ockå gamla (nära 100-åriga) farmors mor. Farmors mor blev änka under påskupproret och familjen är mycket pro-republikansk. Felicia har just mist sitt arbete på en konservfabrik och då passar det bra att hon tar hand om gamla farmorsmor. Det är en grå bild som tecknas av hemmiljön som också innefattar ett par bröder.

Felicias pojkvän, Johnny, har försvunnit iväg till Birmingham (mycket lägligt) och hans mor vill inte berätta var han finns någonstans. När boken börjar möter vi Felicia på färjan över till England. Hon är på väg till Birminghan för att leta upp Johnny men hon har ingen aning om hur stor staden är och hon vet heller inte riktigt var hon ska börja letandet- men letar gör hon (och med sig har hon en summa pengar som hon stulit från farmorsmor). Felicia är ung, naiv och så möter hon Mr Hilditch- en till synes snäll och hjälpsam man- men... han ruvar på hemska hemligheter och hans planer för Felicia är otäcka.

William Trevor lyckas fängsla läsaren till den sista sidan och det är en otäck psykologisk thriller han har satt ihop. Att slutet inte kan bli rosenrött förstår man från början. Obehagligt och förbaskat skickligt sammanfogat säger jag och lämnar läsningen med lätt darrande händer....


En annan bok av Trevor som jag tycker mycket om är The Old Boys.

 

Min hund Leif slöade framför en av Trevors böcker en varm sommardag för några år sedan nu...

Ryktbara recensioner:4

 

 

Redan år 2010 skrev jag lite om en del ryktbara recensioner och idag hittade jag en till. Det är tidskriften All världens berättare som en gång (1947) bjöd på en liten kavalkad av elaka recensioner av verk som senare skulle komma att bli mycket berömda och ofta också väldigt älskade.

År 1855 var det Walt Whitmans tur att bli om inte gisslad så i alla fall tämligen illa åtgången i pressen. Det var det året hans diktsamling "Leaves of Grass" kom ut för första gången. Boken ignorerades så gott som helt och de som inte skrev in den i den så kallade glömmeboken var oftast inte nådiga i sina omdömen. Man tyckte att "Leaves of Grass" var rå, illiterat och obegriplig.

Så här skrev Charles Eliot Norton i Putnam's Monthly Magazine.

--- " Dikterna äro tolv till antalet och skrivna på ett slags överspänd prosa som avdelats i versrader utan minsta försök till meter eller regelbundenhet, och--- som många läsare kanske kommer att anse--- utan någon tillstymmelse till rim och reson. ---- Ord, som brukar vara bannlysta i hyfsat umgänge, användas här hämningslöst och utan minsta hänsyn till deras verkan på läsaren.---

På sidan 29 vår vi veta att vår skald är Walt Whitman, amerikan, råbarkad sälle, kosmos. Att han var amerikan hade vi redan förstått, ty utanför Amerika finns det i hela universum ingen plats, där en sådan produkt skulle ha kunnat växa fram, att han var ett råskinn var tämligen klart, men att han var kosmos, är en nyhet, som vi knappast voro beredda på. Vad som egentligen menas med kosmos hoppas vi att Mr. Whitman med det snaraste finner tillfälle att förklara för den otåliga publiken."

Leaves of Grass (den med tiden utökade versionen) kan man läsa på Project Gutenberg.

Tankar om Taganrog

Tsar Alexander I:s palats i Taganrog

Marie Himmelsfärdskatedralen i Taganrog- kyrkan där Anton Tjechov döptes år 1860

"Jag är i Taganrog.... Staden gör samma intryck som Herculaneum eller Pompeji... Alla husen är tillplattade, väggarna har inte rappats på långliga tider, taken har inte målats om, fönsterluckorna är stängda. Bortom Politsejskaja tar gyttjan vid, gyttjan som torkar och blir klibbig och pösig... Jag har kunnat konstatera hur smutsigt Taganrog är, hur tomt och slött och okunnigt och trist. Här finns inte en skylt utan stavfel. Gatorna ligger öde: dagdrivare som är tillfreds bara de har magarna fulla, sprätthökar i långrock och mössa... Lättjan är lika allmänt utbredd som förmågan att hålla till godo med några kopek och en oviss framtid... Särskilt motbjudande är dessa ständigt tillbommade fönsterluckor."  Taganrogs store son (Anton Tjechov) hade inga behagliga minnen av sitt barndomshem.

I ett brev till en bekant i S:t Petersburg fortsätter Tjechov att gissla sin hemstad så här:

"Här är allting till den grad asiatiskt att jag inte tror mina ögon. Sextiotusen invånare ägnar sig uteslutande åt att äta och dricka och fortplanta sig, andra intressen har man inga.---- Inte en tidning, inte en bok. Här finns varken patrioter eller affärsmän eller poeter, inte så mycket som en anständig bagare."


Taganrog (Ryssland) ligger vid den nordöstra stranden av Azovska sjön - idag har Taganrog nära  300 000 invånare och ser förmodligen helt annorlunda ut.

(Om Tjechov och hans liv kan man läsa i otaliga biografier- jag hittade den som Henri Troyat har skrivit och det är därifrån jag har hämtat Tjechov-citaten).

Två ryska litterära storheter: Anton Tjechov och Leo Tolstoj (fotot taget i början av förra seklet).

Anton Tjechov hör till de stora klassiska författarna i rysk litteratur och behöver ingen som helst introduktion av mig. Hans teaterpjäser sätts upp kontinuerligt över hela jordklotet. Hans noveller finns  i mångas bokhyllor. (Även i mina). Under den gångna helgen har jag läst "Stäppen" - en poetisk resa genom ett förgånget Ryssland-  allt skådat genom en liten pojkes ögon. "Det eviga moder Ryssland" stiger fram på sidorna (som recensenten sa.)

"Ryssen älskar att minnas, men han älskar inte att leva" (sid 70).I "Stäppen" berättas många historier under resans gång, men det som sätter de djupaste spåren hos mig är naturbeskrivningarna.

"Så åker man en timme och ett par... Man möter ett ensamt kummel eller en stenkvinna, som ställts där Gud vet när och av vem, ljudlöst glider en nattfågel över stäppen... Och så småningom vaknar inom en minnet av stäpplegender, berättelser som man hört av resande, den gamla barnsköterskans sagor, som hon fört med sig från sitt hem på stäppen, och vad man själv hunnit se och fatta av allt detta. Och i stäppgräsets sus, i de ensamma gestalterna och stenkumlen, i den blekgröna himlen, i månljuset, i nattfågelns flykt- i allt vad man ser och hör tycker man sig förnimma skönhetens seger, jubel, ungdom, blomstrande kraft och lidelsefull livslust."