torsdag 13 mars 2014

Tysk torsdag: I ekens skugga


Fotot är lånat.

Jag har läst en bok som handlar om Weimar (skriven av Folke Schimanski). Weimar är en stad som förknippas starkt med två tyska litterära storheter: Goethe och Schiller. Staden associerar också till tysk historia och politik- och, tyvärr, till en ond tid för strax intill Weimar låg en gång det ökända koncentrationslägret Buchenwald.

Flera författare som har berättat om sina hemska minnen i Buchenwald tre av dem är Elie Wiesel, Ernst Wichert och Jorge Semprún.



Ernst Wiechert förvisades till koncentrationslägret Buchenwald år 1938. Vid tiden för sin arrestering (som för övrigt ägde rum strax innan hans skådespel "Den förlorade sonen" skulle ha sin premiär) var Wiechert en av Tysklands mest kända och älskade författare. Wiechert hade "fräckheten" att förespråka ett kritiskt tänkande (även mot den nationalsocialistiska ideologin)- för detta straffades han och Joseph Goebbels hotade honom dessutom med dödsstraff om han inte "höll käft".

Wiechert vistades två månader i Buchenwald- och han hade knappast överlevt mycket längre till. Hans kropp bröts ned och en vinter där hade han inte klarat. Boken "I dödens skog" är en tribut till Wiecherts vänner i lägret- han nämner till exempel föreståndaren för lägerbiblioteket -Walter Husemann- (kommunist och motståndskämpe) . Husemann blev avrättad av nazisterna år 1943. "I maj 1943 led Walter Husemann döden på schavotten, stolt, orädd och segerviss".




Jorge Semprún (1923-2011) var spanjor och han var enrollerad i den franska motståndsrörelsen. Gestapo var honom hack i häl och så infångades han år 1943 och fördes till Buchenwald. I lägrets östra del stod en ek och den eken hade enligt myt (eller verklighet) Goethe en gång filosoferat under. (Eken blev till mos i ett bombanfall i augusti 1944) - och- Jorge Semprún blev räddad av "Goethe-eken". Jag citerar Schimanski. " Semprún hade ådragit sig SS-vakternas misshag och kunde vänta ett kännbart straff. Så fördes han till förhör av en högre officer. På något sätt utspann sig ett samtal om eken. SS-officeren upplyste om namnet på den, vilket ledde till att Semprún tillkännagav sitt stora intresse för Goethe. Denna enthusiasm- som SS-mannen tolkade som ett specifikt intresse för tysk kultur- gjorde att han "glömde" bestraffa sin fånge.

På svenska kan man läsa Semprúns "Den stora resan" som handlar om hans transport till Buchenwald. (Svensk översättning 1964). Boken på bilden ovan handlar om själva lägervistelsen.

Elie Wiesel har skrivit om sina fruktansvärda erfarenheter i "Natten". Wiesel kom till Buchenwald från Auschwitz i januari år 1945 och då tillsammans med sin far (hans mor och syster hade mördats i Auschwitz). Fadern dog så gott som genast vid ankomsten.


Folke Schimanski ägnar flera sidor i sin bok åt befrielsen av Buchenwald (amerikanarna kom hit först- och det var general Pattons tredje armé som fick denna chockartade upplevelse). Då hade själva staden Weimar ännu inte erövrats - men det gick ändå snabbt och utan att ett enda skott behövde avlossas marscherade amerikanerna in i den gamla, anrika staden. Till "commanding officer" för staden Weimar utsågs major William M. Brown. Brown var psykologiprofessor i det civila och en stor beundrare av Goethe och den klassiska tyska litteraturen. Nu ville han besöka Schillers och Goethes gravar i Fürstengruft (på den Historiska kyrkogården)- då visade det sig att kistorna var borta. Ingen visste något. Man lyckades ta reda på att Hitler beordrat att kistorna skulle flyttas (detta var efter det svåra bombangreppet i augusti 1944) - och så småningom, efter en del detektivarbete återfanns stoften efter Tysklands två största diktare i Jena.



Foto: Karl-Heinz Meurer

Hela den historien med Goethes och Schillers kistor är som en detektivroman och Schimanski bjuder verkligen på spänande läsning. Den 2 maj kunde den amerikanske militärkommendanten i Jena meddela världen att Schillers och Goethes sarkofager hade återfunnits.

"Den 12 maj år 1945 kör två små armélastbilar från Weimar för att hämta kistorna. Kistorna bärs ut ur bunkern, Goethes stoft hamnar i fordonet med beteckningen Civilian Vehicle Pool No 43 Weimar och Schiller i motsvarande farkost No 129. När bilarna kör "hem" till Fürstengruft har Brown redan låtit lägga en krans på var och en av kistorna.".

(Från kapitlet med titeln "Amerikanskt mellanspel" i boken Historien om Weimar av Folke Schimanski (Rabén Prisma förlag 1998).

5 kommentarer:

Malin sa...

Jag har bara läst Wiesels Natten, men det är en av de bästa och jobbigaste böcker jag någonsin läst.

mimmimarie sa...

Jag hade ingen aning om att kistorna var på villovägar.

Ingrid sa...

Malin: Jag har inte läst den men det känns som ett måste.

Mimmimarie: Jag blev själv häpen när jag läste om irrfärderna. Tur att kistorna kom till rätta.

♥ Hanneles bokparadis sa...

låter otroligt, verkligheten överträffar dikten

Ingrid sa...

Hannele: Så är det.