Flodhästen Hans

Just den här flodhästen heter nog inte Hans (men man kan aldrig veta).

På biblioteket hittade jag en så vacker och sorgsen bok (jag tycker om vemodet som anas genom berättelserna) Per Landins "Slottet som försvann - eller hur farmor kom till Öland." Mest handlar det här om de östra delarna av det gamla Tyska riket- de som efter 1945 togs över av andra stater (främst då Sovjetunionen).

Per Landin reser genom de här områdena och besöker bland annat Kaliningrad (det som en gång var den blomstrande staden Königsberg), Wroclaw (Breslau) och Sovetsk (Tilsit). Av det gamla Königsberg finns nästan ingenting kvar idag- det är utraderat. Det går inte att ta sig fram i staden med hjälp av äldre kartor, konstaterar Landin och letar förgäves efter gamla minnesmärken och "hållplatser".

Det är mycket svårt att inte beröras av den här boken. Königsberg var en av många städer som for hemskt illa under det andra världskriget. I augusti 1944 började helvetet för invånarna- då blev den större delen av innerstaden bombad sönder och samman av brittiska flygplan. "Brinnande människor kastade sig i vattnet. Många kunde inte räddas och blev kvar under isen över vintern."

Nära två tredjedelar av Königsbergs befolkning miste sina hem men man ville inte ge upp, man vägrade tro på den slutliga undergången. Den kom i början av år 1945- då inleddes den ryska offensiven och när de ryska soldaterna nått fram till Königsberg mindes många av dem hur tyskarna hade behandlat deras egna- nu skulle de ta sin hämnd på allt tyskt. Hemska scener utspelades och i parken lekte sedan småbarnen en ny lek, våldtäkt hette den. Svält, sjukdom, smuts och död. Så blev facit och när kriget var slut fanns bara cirka 100 000 människor kvar av de nära 400 000 som tidigare bott i staden.

Königsberg stoltserade med ett välfyllt zoo (och i Kaliningrad finns fortfarande en stor och fin zoologisk trädgård) på den här tiden. I april 1945 fanns bara ett enda djur kvar i parken- en flodhäst.

"Efter tyskarnas kapitulation bestämde sig en rysk soldat för att se efter om något av djuren hade överlevt. Längst bort fann han en uttröttad flodhäst med stora sår över hela kroppen. Saken nämndes i ett brev till den ryska militärförvaltningen och brevet fick till följd att soldaten anförtroddes vårdnaden av flodhästen som- visade det sig- lystrade till namnet "Hans".

"Hans" fick god omvårdnad - dieten bestod av mjöl och sockerbetor och på den klarade han sig och levde i elva år till. Flodhästen Hans blev sedan djurparkens symbol och man kan fortfarande se honom på djurparkens reklamskyltar.

"Slottet som försvann" är en bok som jag tar till mitt hjärta- jag läser  om Thomas Mann och hans Nidden, om poeten Agnes Miegel som valde fel sida under nazi-tiden och som sedan skrevs in i den så kallade "glömmeboken",  jag läser om Danzig och om Breslau- om Eichendorff  och om Tilsit- staden med den rika historien.

Spåren av det förflutna må vara svåra att upptäcka men de finns där, om man skrapar på ytan och det är just vad Per Landin har gjort.

Slottet som försvann av Per Landin  är utgiven på Brutus Östlings Bokförlag Symposium år 1999.