tisdag 25 mars 2014

När lindarna blommade i Kiev


Så har jag den äntligen i min hand- första delen av Konstantin Paustovskijs självbiografiska "Berättelse om livet"- Ungdomsår. Den svenska översättningen är från år 1963 (Karin de Laval) och förordet är skrivet av Artur Lundkvist.

Nog är det synd att en sådan här bok ska förpassas in i ett biblioteksmagasin- och ännu mera synd är det att den inte längre finns att få annat än på antikvariat. Jag läser och jag låter mig föras tillbaka till ett tidigt 1900-tal och till staden vid Dnjeprs strand- Kiev. Här tillbringade Konstantin Paustovskij sina första år- ända fram till dess att fadern miste sitt arbete- då tvingades den unge Konstantin bort för att bli omhändertagen av sin morbror i Brjansk.

Jag läser om resor till Krim och till Brjansk, om mormor som hade en sådan vacker trädgård med skära oleandrar och om farmor, en ilsken turkisk dam som kedjerökte starka cigaretter, om moster Nadja med konstnärsdrömmar- hon som dog så tragiskt. Jag läser om skolan och alla kufiska lärare och om ett land där det har börjat mullra och där man kan ana att revolutionen är på väg.

Så han kan måla och berätta Paustovskij! Så levande och så vackert men samtidigt också sorgligt och ibland grått- men aldrig någonsin färglöst.



"Aldrig förut hade jag sett så gamla lindar. På natten försvann deras kronor uppe i himlen. När det blåste flög stjärnorna som eldflugor mellan grenarna. På dagen var det mörkt under lindarna, men högt uppe kvittrade fåglarnas brokiga skara, i den friska grönskan. De slogs, visslade till varandra och flaxade från en gren till en annan.
- Vänta lite, sade morbror Kolja. Snart blommar alla de här lindarna, och då....."

Och så blommade lidarna- näktergalen sjöng och om natten doftade blommorna extra starkt- Paustovskij tycker att doften fyller natten ändå upp till stjärnorna som strålar över Kiev.

Man skrev år 1904- sommaren fortskred. I lindarna kvittrade fåglarna och solen sken genom lövverket. Så kom budet: Tjechov är död. "Jag hade redan läst Tjechov och älskade honom mycket. Medan jag gick tänkte jag på att sådana människor som han aldrig borde dö."

Konstantin plockar ängsblommor tillsammans med sina vänner och lämnar dem till Volodja som ska fara till begravningen i Moskva. Moster Marusja hade skurit av några jasminkvistar till buketten.

Månen gick ner och stjärnorna tändes.

4 kommentarer:

♥ Hannele sa...

Vilka böcker du hittar!

Ingrid sa...

Hannele: Den här romanen blev jag störtförälskad i. Helt underbar är den!

Mrs Calloway sa...

var glad att den inte gallrats helt och hållet, Ingrid!!!

Ingrid sa...

Mrs C: Ja, efter den där stora utrensningen för några år sedan förstår jag att jag nog måste vara tacksam att den här boken finns kvar....