Han hette Émile Nelligan (1879-1941) och han är än idag en av de mest hyllade fransk-kanadensiska poeterna.
Émiles historia är tragisk- hans far var irländare och hans mor var fransk-kanadensiska- och i hemmet var det fadern som styrde- franskan förbjöds. För den känslige Èmile kom detta att sätta djupa spår. Han drogs alltmera till sin mor och det franska språket och redan som tonåring började han att skriva dikter. (Han var bara 16 år när han gjorde sin litterära debut, ett underbarn). Inspiration hämtade han från de franska poeterna Verlaine, Rimbaud och Baudelaire men han var också influerad av Poe.
I Quebec brukar man tala om begreppet "the two solitudes" och då menar man den djupa klyftan mellan engelskt och franskt och svårigheten att överbrygga den- vart språkområde blir sin egen ensamhet och viljan att kommunicera saknas. Att växa upp i ett hem där dessa två ensamheter så konkret realiseras måste vara oerhört svårt.
Émile Nelligan var en stjärna i stigande när han drabbades av en svår psykiskt kollaps, bara 19 år gammal. Från den hämtade han sig aldrig och därför "dog" han för första gången redan år 1899. Han tillbringade den större delen av resten av sitt liv på mentalsjukhus.
Ett mycket sorgligt diktaröde.
En del av hans dikter har översatts till engelska och HÄR en länk till en översättning av den mycket älskade "Winter Evening".
Ah! comme la neige a neigé!
Ma vitre est un jardin de givre.
Ah! comme la neige a neigé!
Qu'est-ce que le spasme de vivre
A la douleur que j'ai, que j'ai.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar