Utan tvekan- det var marmeladen som avgjorde det. Själsmarmeladen alltså. Thomas Bernhard om Goethe- och plötsligt var det om inte glasklart så i alla fall mindre dunkelt. ("Det gick upp en talgdank" som min gamla matematiklärare brukade säga) Jag hoppade upp på cykeln och for iväg till biblioteket - (igår morse alltså)- norpade åt mig de två böcker som fanns av Thomas Bernhard (Undergångaren och Skogshuggning).
-
Nu är jag alltså fast. Mitt nästa steg blir att beställa "Gamla mästare" som finns utgiven av Tranans förlag (precis som de två andra som jag nämnt ovan). "Johannes" har tipsat mig om att Bernhards tyska inte är så svår så jag försöker mig nog på någon titel på originalspråket också. Jag är lycklig! Jag tycker att jag har hittat en skatt!
-
"Undergångaren" tycker jag bättre om än "Skogshuggning" men båda böckerna är något alldeles utomordentligt bra (för att använda banalt språk). "Undergångaren" har en sorgsen underton som rör mitt hjärta....
-
Bernhard skulle på engelska få epitetet "grumpy" - han ältar och han ältar- men det blir aldrig tråkigt- man blir bara mer och mer intresserad- och språket.....
-
"Jag såg faktiskt den väntade skådespelaren en gång på Burgtheater i en av dessa vidriga engelska societetsfarser, där dumheten bara är uthärdlig för att den är engelsk och inte tysk eller österrikisk och som hela tiden spelats med förfärlig regelbundenhet på Burgtheater under det senaste kvartsseklet, eftersom Burgtheater under detta kvartssekel framför allt specialiserat sig på engelsk dumhet och vant Wiens Burgtheaterpublik vid denna specialisering,.....( S.25 i Skogshuggning)
-
Jag har mycket att se fram emot och 100 sidor kvar i "Skogshuggning" också.
6 kommentarer:
Ojdå. Jag har aldrig läst något av Bernhard, men det låter alldeles underbart med sådan läsning! Särskilt med marmelad till!
Det var längesedan jag läst något som så fängslade mig. Det finns också en verkligt underhållande sida "med nötsufflé" på en "konstnärlig kvällsmåltid".... (Skogshuggning s 171).
Nu har jag läst Undergångaren, och vilken märklig bok det var. Inte nog med att man blev andfådd (det är trots allt lite jobbigt med en bok utan ett enda kapitel och inte ens en styckeindelning), dessutom vet man knappt vad boken handlar om.
"Älta" skriver du, och det kan man väl absolut säga. Han vrider och vänder på allt, och det är som om det varken finns någon naturlig början eller ett naturligt slut. Man kan funder över om han verkligen ägnat årtionden att skriva om Gould, antagligen har han det. Boken blir som ett utdrag ur en enda lång, pågående monolog där författaren försöker förstå vad det var som hände...
Jag är lite tagen, och det var bra (men kanske inte helt överväldigande själsligt, mer intellektuellt för mig), men jag måste smälta lite, tror jag.
Tack för att du uppmärksammade mig på det här, jag hade aldrig läst det här just nu annars :-)
Jo, märklig är han och visst blir man tagen av hans oupphörliga ältande. Jag kan nog också hålla med dig om att han "tar" mer intellektuellt än emotionellt. (Även om det är sorgligt att hans skriverier verkar starta just på grund av någons självmord.)
Jag har ju också nyligen läst Undergångaren (i Wien för bättre stämning), och Skogshuggning är på ingång lovar biblioteket...Jag blir ju alldeles särskilt lockad att läsa nu!
Wien borde vara den ultimata platsen att läsa något av Bernhard! Hoppas att du snart kan sätta ögonen i Skogshuggning.
Skicka en kommentar