Omslaget gillar jag fortfarande inte men innehållet.... det är något alldeles extra. Jag tänker "Jolo" och blir nästan tårögd. När jag var 16 år gammal och gick på gymnasiet i Malmö läste vår lärare i engelska högt ur boken "Drottningens England" för oss elever. När jag nu läser "Döda vita män" tas jag tillbaka de stunderna - de var förtrollade.
-
I "Döda vita män" får vi möta en skara engelska excentriker (13 stycken)- (som för övrigt bara kan vara engelska- ingen annan stans tror jag att man hittar deras like). Många av dem är helt nya bekantskaper för mig -och desto roligare! (Hur kan man bara ha ett namn som "Sir Iain Moncreiffe of that Ilk")?
-
Mitt favoritkapitel är helt avgjort det som handlar om Evelyn Waugh och hans son Auberon. Elaka och slagfärdiga herrar båda två och givetvis skickliga skribenter.
Här ett exempel på hur Evelyn Waugh kunde motta en gäst- vid detta tillfälle en stackars amerikan vid namn Sheenan:
" Var kommer ni ifrån?
- Boston.
-Jag har varit där
-Bostons politik är intressant.....
-Gillar ni politik?, frågade Waugh uppenbart häpen.
-Jag älskar politik.
- Jag avskyr politik. Var vänlig byt ämne. Ni amerikaner!
Vilket märkligt släkte ni är! När jag var på min föreläsningsturné var den vanligaste frågan om jag sov naken eller ej.
-
Flera porträtt i samlingen - Sir Alec Guinness, George Orwell, Alan Clark (verkligt elak!)
Sammanfattningsvis: Om man tycker om Jolo kommer man att tycka om Hakelius.
2 kommentarer:
Jag gillade också engelsmännen, trots eller kanske tack vare deras uddahet. Och en del figurer som dyker upp i tv-serien Jeeves & Wooster (böckerna har jag olästa) får sin förklaring. Tror jag i alla fall.
Jo, nog är de udda alltid och jag tror precis som du- det är därför man faller för dem..... En mycket trevlig och lärorik bok tycker jag att det var. (och den inspirerar mig till omläsning av Evelyn Waugh).
Skicka en kommentar