Tysk torsdag: Det förlorade barnet

"Das verlorene Kind" tog den litterära världen med om inte med storm så i alla fall med styv kuling. Boken (som kom ut i hemlandet år 1926) blev snabbt översatt till dussintalet främmande språk. Den svenska översättningen är från år 1927 (Bonniers förlag) och den har ett förord av ingen mindre än Anders Österling.  Rahel Sanzara (som egentligen hette Johanna Bletschke) blev berömd så gott som över en natt. Förmodligen hade "Das verlorene Kind" undgått bokbålen år 1933 om författarinnan hade behållit sitt ursprungliga namn (och om hon inte hade gift sig med en judisk man)- nu såg hr Göbbels till att göra allt för att utplåna spåren av den här mycket läsvärda romanen.

"Das verlorene Kind" var annars den stora bokhändelsen år 1926 och den höjdes till skyarna av många av de stora författarna. Albert Einstein läste den också och sa: "Das verlorene Kind scheint mir das beste Prosastück zu sein, das von einer deutschen Dichterin während der letzten Jahrhunderte geschrieben wurde.... Das Buch ist nähmlich auf der ethischen Höhe eines Tolstoi, eine sprachlich vollkommene Meisterleistung".

Nu har jag också läst och låtit mig imponeras- främst av det vackra och poetiska språket. Ämnet är mycket otäckt- det handlar om ett lustmord på en fyraårig flicka.

Bonden Christian Scheffel bor på sin gård tillsammans med hustru och tre barn (två söner och en liten dotter, Anna.) På gården finns också hushållerskan Emma- en kvinna med ett fruktansvärt trauma i bagaget. Hon blev våldtagen som ung och den våldtäkten resulterade i en son, Fritz, som hon har uppfostrat och tagit om hand. Emma är mycket svårt skadad i själen och så överför hon sina själsliga sår på Fritz. Fritz växer upp till en folkskygg särling men han är en mycket god arbetskraft på gården och ingen kan ana vad som rör sig i huvudet på honom- med det blir man varse under läsningens gång.

Så händer det som inte får ske- Fritz mördar den lilla Anna och gräver ner kroppen i en lada.

Rahel Sanzara skriver med stor psykologisk insikt och hon kryper inte bara in under skinnet på mördaren utan också på Emma- och faktiskt på hela familjen Scheffel. Jag förstår mycket väl att den här boken vann så stor publik på sin tid och den finns ju även att få tag på i nya tyska utgåvor (den borde tryckas upp på nytt på svenska också). Det här är ingen vanlig "thriller" eller mordhistoria- den går mycket djupare än så och man läser och låter sig imponeras av alla personbeskrivningar. Jo, det är verkligen skickligt hantverk.

Rahel Sanzara gick ur tiden redan år 1936 (hon blev svårt sjuk). Tyvärr blev "Det förlorade barnet" hennes enda storverk. Hon skrev annat också men det höll inte samma klass, som jag förstår.

Rahel Sanzara (1894-1936)

Flera tyska torsdagar: Bokmoster skriver om HBTQ-Mannen (Thomas Mann), Mimmimarie har ett inlägg om bristen på tyska e-böcker och Sanna skriver om Döden i Venedig.