Jag har läst ut Antonio Pennacchis roman om familjen Peruzzi och deras kamp (det är en mycket stor familj) för tillvaron i de pontinska träsken. Fotot ovan tycker jag beskriver mycket väl vad det här området hade att erbjuda innan det blev utdikat och "beboeliggjort". Oändliga träsk, stillastående vatten (och vad brukar man hitta i stillastående vatten om inte mygg- i detta fallet malariamyggor som gjorde platsen absolut livsfarlig att vistas på.)
Under 1920- och 30-talen dikades träsken ut, nya städer anlades som ett pärlband och Mussolini kom ofta på besök- i propagandasyfte. Detta var hans verk- sa han. Den fascistiska regeringen tvångsförflyttade tusentals familjer från norra Italien hit och de tilldelades nybyggda hus, jordbruksredskap, kreatur och några hektar mark. Så skulle träsket byggas upp och bli till en framgångssaga.
"The Mussolini Canal" handlar mycket om just tiden i de pontiska träsken men även mycket annat och det är en verklig odyssée genom Italiens 1900-tals-historia. Mäktigt och fantastiskt. Jag har precis lagt boken åt sidan för att hämta andan och så småningom göra mig redo för att skriva ner mina tankar- en stor läsupplevelse rikare.
4 kommentarer:
aldrig hört talas om
Någon gång strax efter 1933 satte en cykelverkstad i Borås upp en skylt, har jag fått mig berättat, som kanske lockade kunder vana vid feta tidningsrubriker: "HIT LER alla boråsare sina cyklar för renGÖRING". Den var en lustighet som inte var lustig särskilt länge.
Och likaså var det populärt, innan man i Sverige hade insett den fulla vidden av diktatorernas framfart i Tyskland och Italien, att lite tanklöst framhäva deras förtjänster:
"Säga vad man vill om Hitler men han såg till att Tyskland fick motorvägar", och "Säga vad man vill om Mussolini men han dikade ut de pontinska träsken".
Hur pass den senare utsagan stämde överens med verkligheten kan man se i en lång och läsvärd artikel i Nordisk Familjeboks månadskrönika 1938 som var första årgången (man kan läsa den på nätet).
Efter Kjell Strömbergs presentation av det föregående årets nobelpristagare Roger Martin du Gard och en kort snutt om Frätningsfenomen vid oljeeldning, och före artikeln om Den nya psalmboken av Gustaf Aulén (honom minns jag från Lunds gator på sextiotalet, en pigg åldring - han dog 1977, nästan hundra år gammal)
så skriver Gunhild Bergh om de pontinska träskens historia, om malariamyggorna och om utdikningen, och illustrerar med intressanta fotografier.
Gunhild Bergh var mångsidig: hon hade doktorerat på den litterära kritiken i sverige på 1600- och 1700-talen, hon skrev om C. A. Ehrensvärd och hon utgav hans skrifter, men framför allt informerade hon om Italien - hon var sin tids Åke Malm.
Det gjorde hon både med artiklar om fascismen i Elin Wägners tidskrift Tidevarvet och i böcker om Modern Italiensk litteratur (1930), om Giovanni Papini, och om Italien av i dag (1940). Därtill översatte hon Giovanni Verga.
Henne får du gärna skriva mer om!
Det första man fick höra av romarna när jag kom hit för över 50 år sedan var: Mussolini fick i alla fall tågen att gå i rätt tid - och så dikade han ut pontinska träsken...
Man skall väl tillägga att den andra sidan av opinionen, den som levde med antifascistiska myter som Sandro Pertini (han skulle bli statschef så småningom) eller Giorgio Amendola, kommunist javisst men av den liberala, italienska modellen. Denna del hade lättare att erkänna att det var amerikanarna som med DDT i industriella doser tog död på malariamyggen. Man teg ihjäl de modernistiska artitektverken i Latina (av grundaren döpt till Littoria)och drog ett löjets skimmer med hjälp av fotografierna med il Duce med naken bringa som maatade vetekärvarna ner i tröskverket.
En annan myt jag mött var den om Gunhild Bergh, "la dottoressa Bergh" som vaktmästarna på Pressklubben mindes henne. Hon var redan död sedan två år men minnet av henne levde vidare även i en så cynisk miljö som Stampa Esteras. Hon jobbade ju för GHT - samma tidning som gav mig mitt livs sista fasta månadslön.
La dottoressa betraktades som en ganska kuriös person - en av klipporna bland klubbens vaktmästare, förklarade ständigt om vilken syn de mött när de fått order att rensa upp i hennes lägenhet. För hon hade varit en samlarmaskin som fyllt den lilla våningen med tidningar, tidskrifter och ja, allt.
Men nu är både de gamla klubblokalerna stängda och vaktmästarna har gått i pension sedan länge.
Hannele: Ämnet var nytt för mig också.
Ivo Holmqvist: Jag är inte särskilt bekant med Italiens historia och de pontinska träsken hade jag faktiskt inte hört talas om förrän jag läste boken som jag skrivit om just idag. Jag tycker om Pennacchis bok av flera anledningar- den berättas "utifrån vår tid", den ger en bild av hur det möjligen kan ha varit i Italien under den här tiden- och den är obehaglig. Och-det är rätt att den är så.
Giovanni Verga tänker jag läsa något av- men det visar sig en aning besvärligt att få tag på det jag vill ha på svenska. Jag får läsa på engelska. Gunhild Berghs beskrivning av de pontinska träsken läser jag gärna.
Skicka en kommentar