Årets böcker

Österrikes sista kejsarinna Zita av Bourbon-Parma (1892-1989).

Det gamla Europa var inte helt hädangånget under 1980-talet när Richard Bassett reste runt i det som en gång var det stora Habsburgska väldet. Från Trieste till Prag och sedan till Wien gick färden med en avstickare till Polen och Warszawa. Oväntade möten och ovanliga platser fyller sidorna i Bassetts krönika över en svunnen värld. Givetvis har jag lagt upp den här boken på min önskelista. ” Last Days in Old Europe” är en av årets böcker som omnämnts i ett par tidskrifter. Det är den tiden på året nu när vi översvämmas av litterära priser och bokrekommendationer men det är alltid lika spännande att se ” vad som finns på tapeten”.

Som ett P.S. kan jag tillägga att Zita av Bourbon-Parma ( och Österrike) var ett av flera oväntade möten under Bassetts resa.

Den japanska lönnen

Den japanska lönnen i Clive James trädgård kommer att fortsätta att glöda med sitt röda lövverk. Clive James är borta efter många års kamp mot en svår sjukdom men hans böcker liksom lönnen finns kvar. Jag har tagit fram hans magnum opus från år 2007 ” Cultural Amnesia” ett verk som det tog över fyrtio år att färdigställa. Varje sida är mättad av kulturella guldkorn och redan i förordet stannar jag till och läser om den österrikiske skribenten Egon Friedell och hans ” Kulturgeschichte der Neuzeit” som, minsann, finns översatt till svenska. Visserligen en trettiotalsöversättning, men dock. ” Kulturhistoria: från svarta döden till världskriget”. Friedell tog livet av sig när Hitlers trupper annekterade Österrike i mars 1938.
Så läser jag James vackra dikt Japanese Maple som finns i samlingen ”Sentenced to Life”. Här de avslutande raderna.
” A final flood of colours will live on
As my mind dies
Burned by my vision of a world that shone
So brightly at the last, and then was gone.”

Den sista bok som Clive James hann färdigställa blev ” Somewhere Becoming Rain” - en hyllning till poeten Philip Larkin.

Tavlor på en utställning

Kirurgen Christian Fenger med hustru och dotter. Martinus Rørbye 1829. Tavlan finns på Ribe konstmuseum.

Det ska inte handla om musik utan om konst för äntligen och i sista momangen blev det av att besöka Statens Museum for Kunst ( ett stenkast från Nørreports station) och utställningen Dansk guldålder. Tavlorna har tidigare visats på Nationalmuseum i Stockholm och nu bär det av till Paris för ”Grande Finale”. I två stora salar hängde la crème de la crème av danskt 1800-talsmåleri och vi lät oss berusas av allt det vackra som omgav oss. Utställningen har fått undertiteln ”Verdenskunst mellem to katastrofer” och dessa två katastrofer är den brittiska flottans bombardemang av Köpenhamn i september år 1807 och så det förödande kriget av år 1864. Efter detta var Danmark reducerat till ett lilleputland och ärren sitter kvar än idag även om gränserna justerades efter det första världskriget. Men- emellan dessa år producerades det en mängd betydande konst som kom att få beteckningen ” Den danska guldåldern”. Museisalarna var indelade i olika rubriker som visade likaledes olika motiv. Här fanns tillfälle att fördjupa sig i ” Det nya borgarskapet”, ” En ny syn på naturen”, ” Intimiteter” och ”På resa” för att nämna några av ” momenten”. Martinus Rørbyes bild av familjen Fenger blev en av mina favoriter. Kanske var det hunden som fick mig att stanna till extra länge- trots att man ser den från sidan är det blicken, de trofasta ögonen som kommer i fokus - men fru Fenger med sin stickning och sin spetsmössa är också ett blickfång.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa boken om utställningen, ett praktverk som vägde tungt i ryggsäcken på hemvägen men här kan man läsa det mesta som är värt att känna till om epoken och illustrationerna är många. Jag skaffade också en biografi över konstnärsparet Jerichau och Baumann.

En bok om en dikt

Ian Sansom är en stor beundrare av W H Auden och under över 25 år har han försökt att skriva en biografi över den berömde poeten men utan framgång. Sansom fastnade i en dikt och så blev det en bok om ” September 1 1939”.
” It is not a book about grief.
It is not a book about loss.
It is not a book about some great self-realisation”
skriver Sansom i inledningen som är fylld av självkritik och förebråelser. Auden tyckte illa om just den här dikten dessutom men det gör kanske intresset än större. Sansoms bok har jag väntat på länge och nu när den äntligen ligger på mitt läsbord tänker jag ta god tid på mig att läsa. Att det kommer en svensk översättning ska man nog inte inbilla sig. Det handlar om lyrik och då brukar intresset vara svagt. Tråkigt nog.

Examen i maskinlära

Vasily Polenov: Den gamla vattenkvarnen

Det var tänkt att Henrik Pontoppidan skulle bli ingenjör. Han hade tidigt visat fallenhet för matematik och så leddes han in på den banan- med föräldrarnas goda minne. Tack och lov blev det ingenting av just den karriären. Den blivande författaren och nobelpristagaren straffade ut sig själv och visade dessutom upp ett utvecklat sinne för humor. Det kom till ett avgörande skriftligt prov i ämnet maskinlära och det gällde att beskriva en turbinanläggning i både ord och bild. Pontoppidan tog sig an uppgiften på följande vis : ” Af vandmøller findes to slags. Ved den ene slags kommer vandet fra oven, ( se vedføljende tegning).” Her fandtes en tegning af en amagerkone med en paraply i øsende regn. ” Ved den anden slags kommer vandet fra neden.”. Her fandtes en tegning af en amagerkone, som sadt paa en potte. ” Det er vad Henrik Pontoppidan ved om vandmøller.”

Från sidan 110 i ” Livsrusen -En bog om Henrik Pontoppidan av Flemming Behrendt ( Gads forlag).

Amagerkone ( utan både potta och paraply) målad av Julius Exner.

The Man in the Red Coat av Julian Barnes

Dr. Pozzi at home. John Singer Sargent (1881).

Bokomslaget med Singer Sargents porträtt drar blickarna till sig och nyfikenheten väcks. Vem är denne doktor Pozzi? Julian Barnes såg tavlan för första gången på National Portrait Gallery i London dit den hade lånats från U.S.A. Året var 2015 och Barnes kunde inte slita sig från intrycket och så började han söka och leta. Resultatet av alla ansträngningar blev till den bok jag alldeles precis har läst ut. Det börjar med en resa till London i juni 1885. Tre prominenta herrar var på väg över Engelska kanalen för en del ” intellectual and decorative shopping”. De hade försetts med ett rekommendationsbrev ställt till författaren Henry James som åtog sig att underhålla de tre under vistelsen i den engelska huvudstaden. Den franska trion bestod av prins Edmond de Poulignac, hertig Robert de Montesquiou-Fezensac och doktor Samuel Jean Pozzi. En lång och vindlande berättelse följer, en berättelse som tar läsaren med in i la Belle Époque och många av dess aktörer. Helt kronologiskt är det inte och det gäller att inte släppa koncentrationen, men det är värt all ansträngning att träda med in vid sidan av scenen. På denna växlar aktörerna - Sarah Bernard och Oscar Wilde har betydande roller och Joris-Karl Huysmans med romanen ” Mot strömmen” står ofta i blickpunkten. Denna olycksaliga bok som indirekt blev Oscar Wildes stora olycka. ( Barnes är inte särskilt förtjust i Wilde). Pozzi är så klart bokens röda tråd i dubbel bemärkelse och hans liv var både rikt och sorgligt- men framför allt omväxlande. Pozzi var gynekolog och han var en skicklig sådan - en del av hans patienter möter man på sidorna (Sarah Bernard, bland andra) och Pozzi, ja, han dyker upp lite varstans och i många sammanhang. ” Pozzi was there” . Julian Barnes har tecknat ett porträtt av en intressant man men också av en minst lika intressant tid- en tid som definitivt tog slut när det stora kriget kom. Jag är inte helt säker på att den här boken kommer i svensk översättning men hoppas kan man ju. För min del kommer det att bli både en och flera omläsningar.

Poeten från Lane’s Landing

Wendell Berry är poet och lantbrukare i Kentucky. Jag föll för den här diktsamlingens titel ” The Peace of Wild Things”. Närheten och kärleken till naturen går som en röd tråd genom sidorna och här finns också längtan efter tystnaden i allt brus som vi så ofta tvingas leva i. Jag väljer några rader ur dikten ” How to be a Poet”
—-
Breathe with unconditional breath
the unconditioned air.
Shun electric wire.
Communicate slowly. Live
a three-dimensional life;
stay away from screens.
Stay away from anything
that obscures the place it is in.
There are no unsacred places;
there are only sacred places
and desecrated places.

En liten bok att läsa så småningom.

Från Paris till Rom

Mitt läsbord kollapsar snart men jag lever efter principen ” kyrkan bär fler” ( en lek som jag minns från min barndom, ska jag tillägga) och visst finns det plats för lite till... det senaste tillägget blev Carina Burmans bok om Ellen Rydelius och Rom. Mycket intressant läsning om en kvinna som verkligen vågade och orkade. Ellen Rydelius hade en privilegierad uppväxt men den byttes snabbt i tragedi när fadern tog sitt liv. Ellen tvingades i all hast att hitta en födkrok och så blev hennes språkkunskaper räddningen. Jag läser om arbetet som journalist, om äktenskapet med Harald Wägner ( olyckligt) och så om de resor Ellen företog med dottern Maria (Ria). Rom, Paris, Berlin blev några av de städer som hon skrev böcker om och när kriget kom och utrikesresandet blev lagt på is blev det i stället svenska resehandböcker. Rom var dock favoritstaden och det är också boken om Rom som Carina Burman ägnar sig mest åt.
Ellen Rydelius var även en mycket anlitad översättare, främst från ryska - Dostojevskij och Tolstoj hör till de författare hon tog sig an. Gamla resehandböcker brukar inte lagras länge och i många fall är det kanske förståeligt men Ellen Rydelius intryck och beskrivningar från 1920-talets Europa är säkert fortfarande mycket läsvärda. För egen del skulle jag gärna vilja läsa ” Paris på 8 dagar” från 1928- det lär stå mycket om de ”exilerade” ryska författarna där.
Jag hoppas att Carina Burmans bon om Ellen Rydelius har lyckats återuppväcka intresset för en unik skribent och en ovanlig kvinna.

Över Sundet

Konstnär: Christen Købke ( en av den danska guldålderns mest betydande.)

En gråbrun dager vilade över Kongens by igår, ungefär som på tavlan härovan. Regnet strilade ner och det var med raska steg som jag styrde kosan över ett nu helt öppet rådhustorg (det stora metrobygget har äntligen avslutats). Den stora klockan slog tio och jag stegade in i Politikens Boghall som ligger bara fem minuters promenadväg från Hovedbanegaarden. Här väntade de fyllda hyllorna och de stora bokborden och jag tog god tid på mig att botanisera bland nyheter och det som inte var så nytt. Boghallen har nämligen en rätt så stor klassikersektion ( i mosats till svenska bokhandlar som  mestadels kanske för ett tiotal titlar i genren.) Bokhandelsdöden har tyvärr också drabbat Köpenhamn och den fina Gads boklåda på Ströget är borta sedan länge. Borta är också det lilla franska librairiet med de små hundarna och de originella damerna. Hundarna kunde befinna sig lite var stans i butiken så med jämna mellanrum hördes ropet ” pas paa hundene”, det gällde att se sig för.
I boghallen fanns många frestelser och givetvis kom jag hem med mer än planerat. Tyngst i ryggsäcken var helt avgjort Flemming Behrendts biografi över Henrik Pontoppidan ” Livsrusen” , lite lättare i vikt var Joseph Roths roman ” Job” och så kunde jag inte motstå Julian Barnes ” The Man in the Red Coat” och den har jag redan kastat mig över. Det blev en lyckad förmiddag i den stora staden och en nöjd resenär återvände hem (efter sedvanligt tågstrul).

Veckans magasinsfynd

Jerome K. Jerome (1859-1927)

Klassikern från 1889 ” Tre män i en båt” har väl de flesta hört talas om och boken kommer ständigt i nya utgåvor. Lite mindre känd är uppföljaren (1900) ”  Tre män på velociped” och det är den som jag letade upp i biblioteksmagasinet. Bokförlaget Trevi har gett ut och året var 1971. Jerome K. Jerome var flitig med pennan men inget av hans alster gjorde lika stor succé som ” Tre män i en båt”, en humoristisk berättelse om en färd på floden Themsen. ( Passar utmärkt som högläsningsbok). Men nu har jag alltså placerat velocipedboken på läsbordet ( jag gillar ordet velociped ). De tre männen har blivit äldre men de är trots det redo för nya utmaningar - denna gång med hjälp av nymodigheten med de två hjulen ” velocipeden”. Resan börjar i England men merparten av historien har fokus på Tyskland och det blir ganska småelakt med många nålstick i tyska vanor och ovanor. I ett av kapitlen gisslas den så kallade mensurfäktningen, en väldigt tysk företeelse som främst ägde rum i studentkretsar. Man duellerade med svärd och att få ett sår i ansiktet ansågs mycket ärofullt. Det där med mensurfäktning är för övrigt en hel vetenskap och jag är sannerligen ingen expert. Så här skriver Jerome:” Hela intresset koncentreras på sårens tillkomst. De uppträder alltid på endera av två ställen- uppe på hjässan eller på ansiktets vänstra sida. Ibland flyger en bit av en hårbevuxen skalp eller ett stycke av en kind upp i luften, för att sedan förvaras i ett kuvert av sin stolte f.d. ägare och gå laget runt under gemytliga kvällar.—— Varje students strävan är att lämna universitetet med så många ärr som möjligt, och därför tvivlar jag på att de bemödar sig om ens ett ringa mått av skydd som en sådan stridsmetod kan skänka.”

Den tyske författaren Gustav Sack. Med mensurärr.

Exilens Paris

Seine i gråväder. Målning av Alfred Sisley.

Jag befinner mig i Paris. Ja, inte rent fysiskt utan i bokens värld. Nina Berberovas memoarer ” Med mina understrykningar” lockade till omläsning. För bara något år sedan kunde man hitta flera av hennes romaner på ” mitt” bibliotek, visserligen magasinerade men dock. Nu är de borta, drabbade av det där skoningslösa utgallringsmonstret som alltför ofta verkar slå ner på ”fel” böcker. Åtminstone med mina ögon sett. Nina Berberova fick en renässans mot slutet av sin långa levnad och plötsligt dök hennes böcker upp även i svensk översättning. Berberovas memoarer ger en mycket god bild av det ryska emigrant/exillivet i Paris och Frankrike och sidorna är fyllda av författarmöten av de mest skilda slag. Exilanterna levde ofta hårt och skoningslöst. Berberova blev mycket gammal och fick ett omväxlande och rikt liv men lätt var det sannerligen inte. Jag sneglar mot en novellsamling med dussintalet berättelser från Paristiden, ” Billancourt Tales” ( jag har inte hittat någon svensk översättning). Billancourt ligger strax utanför Paris och det var en plats kantad av fabriker och industrier. Hit flockades många ryssar under tjugo- och trettiotalen och Berberova fann gott om inspirationsmaterial för sitt skrivande just här.

Jag lägger ” The Billancourt Tales” till min önskelista. Så får vi se om tomten noterar och levererar så småningom.

Turgenevka

Ivan Turgenev (1818-1883)

År 1875 grundades ett bibliotek i Paris, ett så kallat emigratbibliotek som kom att bli en viktig plats för oberoende rysk litteratur. Redan då flydde många från förtrycket i Ryssland. Biblioteket hade två grundare - German Lopatin ( revolutionär som lyckats fly från Sibirien) och Ivan Turgenev. Biblioteque Russe Tourgeniev som det kom att kallas blev så småningom ett av de största ryska biblioteken i Europa och det växte bland annat genom stora bokdonationer. Efter 1917 tog det i ordentligt och man beräknar att flera hundra tusen ryska emigranter sökte sig till Frankrike.  Turgenevbiblioteket drog till sig stora författare som Osorgin, Aldanov och Bunin för att nämna bara några få. ” Turgenevka” kom det att kallas. I maj 1940 tågade Hitlers trupper västerut och en månad senare marscherade tyska soldater genom Paris. Det dröjde inte länge förrän Turgenevka utsattes för en plundring av aldrig skådat slag. Den ryska författarinnan Nina Berberova blev ögonvittne och hon skriver så här: ” Jag gick genast uppför trappan. Dörrarna var vidöppna. Det stod två lådor på trappavsatsen, två till inne i hallen. Snabbt, effektivt, i rytmiska gester packades böckerna ihop. Jag var chockad. Men trots det frågade jag på min dåliga tyska vad som pågick. Men det var alltför uppenbart. Jag fick ett artigt svar att böckerna skulle skickas iväg. Vart? Varför? Ingen svarade.” Så skövlade nazisterna en oersättlig boksamling. Mera om härjade bibliotek kan man läsa i Anders Rydells ” Boktjuvarna” - det var inte bara konst som nazisterna stal och skövlade utan också böcker.

Kulturella damer

Anna Amalia av Braunschweig Wolfenbüttel (1739-1807)

Jag är i full färd med att läsa om salongsvärdinnor i Paris men så ” hittade” jag Anna Amalia och stannade till ett slag. Weimar var hennes plats på jorden och här samlade hon sin tids kulturpersonligheter - Goethe och Schiller var bland dem. Konst, musik och litteratur stod i fokus och  hon har fått ett stort bibliotek uppkallat efter sig.

Rokokosalen i Anna Amalia-biblioteket. ( fotot är lånat från Wikipedia).

Biblioteket brandhärjades för femton år sedan och tyvärr ödelades då en del av bokbeståndet. Idag är byggnaderna återuppbyggda och trots allt kunde många av de oskattbara bokvolymerna räddas.
Om Anna Amalia har det skrivits flera biografier - men man får nog läsa dem på originalspråket, tyska.

Den förvanskade Rembrandt i Nida

Evangelisten Matteus med ängel. (Rembrandt)

I min hand just nu finns en novellsamling utgiven av bokförlaget Tranan. Den är inte dagsfärsk utan från år 2005. Säkert redan utgallrad från de flesta bibliotek. Boken har titeln ” Litauen berättar: Att avregistrera ett spöke” och här bjuds man på lite över tjugo berättelser ur den moderna litauiska litteraturen. En del gillar jag mer än annat, så klart - registret är brett och de flesta smaker kan nog tillfredställas. En av mina favoriter i samlingen är Alfonsas Andriuskevicius ” Den förvanskade Rembrandt i Nida” som handlar om en resa A.A företog tillsammans med författaren Sigitas Parulskis ( den senare finns för övrigt också representerad i boken). Turen gick till Nida, eller Nidden som platsen en gång hette. ” Det finns en Rembrandtbild där två personer är avbildade; den rynkige, utmattade evangelisten Matteus som skriver på sitt evangelium och en rundkindad, atletisk ängel—- denna bild animerades i höstas i kurorten vid havet, Nida. Den utmattade Matteus var jag och den biffiga ängeln Sigitas Parulskis.” Det blir en ovanlig resa på många sätt och det är ett omaka par som har ( det föreställer jag mig i alla fall) mer eller mindre tvingats ihop. Två skribenter med olika synsätt och i olika åldrar. Blandningen blir till en underhållande historia med underfundig humor och ett oväntat slut. ( Slutet inträffar den 11 september 2001).
Noveller kan ofta inspirera till vidare läsning och jag har beställt Sigitas Parulskis ” Tre sekunder himmel” från ett närliggande bibliotek. På engelska finns också ( utgiven 2018) ” Darkness and Company” . En bok om Litauen och förintelsen.

Söndag

Familjeidyll. Nils Dardel 1923.

Söndagar kan vara precis lika gäspigt tråkiga som på Nils Dardels tavla. Jag hittade en novell av den tjeckiske författaren Karel Capek som ytterligare beskriver fenomenet söndag. Capek slår verkligen huvudet på spiken. Han beskriver söndagar som andligt förkrympta, dagar då det ofta blåser ihållande och häftigt, dagar då spårvagnarna går med stor oregelbundenhet - dessutom luktar alla hundar extra illa och matsmältningen är usel. Över hela världen härskar samma söndagstristess. Slutklämmen blir också till en sammanfattande förklaring och nog så tänkvärd.
” Det är inte för stadens buller och oväsen som stadsborna ger sig på flykt när söndagen kommer, det är från småstaden som de flyr, från dess ledsamhet, från de trögt gående klockorna och den virriga tristessen. Det är denna undanträngda småstad, dold under veckan i verkstäder, affärer och hushåll, som erövrar sön- och helgdagarna och tar våra gränder i besittning. Det är inget flanerande, det är en manifestation: Vi är här, vi de gamla jungfrurna, fäderna och mödrarna, farbröderna och tanterna. Vi tidlösa, vi eviga.”
( översättning: Inge Rosenfeld).

Utflykt till en ålabod

Hammershus slottsruin (Johannes Herman Brandt)

I Fritiof Nilsson Piratens ” Historier från Österlen” (utgiven postumt 1972) dröjer jag kvar vid en av de sista berättelserna i boken, den som fått titeln ”Utflykt till en ålabod”. Här skriver Piraten om några veckor i ”splendid isolation” i en ålabod någonstans på ” en rät linje mellan Hörups kyrka och Hammershus på Bornholm. I denna ålabod finner en rastlös själ sin ro och havet och naturen ger bättre underhållning än en myllrande värld. Sandhammarens klitter med marviol och sodaört bildar en avlägsen bakgrund till den lilla boden med sitt tjärade papptak. I nattens mörker blinkar fyren och stjärnorna lyser på himlen.

” Då höjer sig sakta en vulkanröd kalott över Bornholm. Den växer, löser sig ur skuggorna, är ett klot. Stor och röd går fullmånen upp, reflexerna faller som blodsdroppar på det mörka vattnet. Den krymper efterhand som den stiger, det röda ljusnar till ljus orange och allt klarare strålar ljuset. En gyllne gata går över havet in i stranden. Plötsligt drar en vindkåre över vattnet, omärklig för mig där jag sitter på sanddynen. Men för en flyktig stund krusas vattenytan, skuggorna skärpes i mångatan, det är som ett ändlöst fågelsträck lyfte mot ljuset och förbrändes, försvann. Åter ligger havet blankt, månen går sin stigande bana mot söder.”

Den utvaldes ensamhet

Alfred de Vigny (1797-1863)

Han började sin bana som militär men snart tog skrivandet överhanden och verken blev många. Främst diktsamlingar och skådespel men också noveller. Alfred de Vigny var samtida med både Victor Hugo och Lamartine och han blev precis som dem både berömd och upphöjd. Men- de sista trettio åren av hans liv blev isolerade, han valde elfenbenstornet fjärran från vimlets yra.

Jag hittade en novell, ”Det röda sigillet” i All världens berättare (december 1945), en novell som ingår i ”Servitude et grandeur militaires” från 1835 - ( Krigets träldom och storhet). Handlingen är förlagd till tiden för Napoleonkrigen. Annars är det inte särskilt gott om svenska översättningar av de Vignys böcker - men det finns ett strålande undantag från 2018. ”En diktares dagbok” bygger på de anteckningar som de Vigny förde under större delen av sitt liv och som hittades först efter hans död. Jag är övertygad om att denna dagbok ger många intressanta inblickar inte bara i de Vignys liv utan också i det dåtida franska kulturlivet. Bokförlaget Faethon har gett ut.

Piraten i Malmö

Den här boken är det lång kö på och jag hade tur som hittade ett ”snabblånsexemplar”. Då får man ligga i men särskilt svårläst är det ju inte. Fritiof Nilsson Piraten förknippas mest med Kivik och Österlen men han var faktiskt bosatt i Malmö under de sista femton åren av sitt liv (1957-1972). Jan Sigurd har lagt ner ett enormt arbete på att leta upp människor från olika håll, människor som alla har det gemensamt att de på något sätt kommit i beröring med den kände och mytomspunne författaren. Vad är sant och vad är skröna? Jag bryr mig inte om vilket för det hela blir till både underhållande och också sorglig läsning. För mig som hade Malmö som hemstad under mina första tjugo år i livet blir boken en rejäl nostalgitripp. Öresundsbåtarna, den vackra tågfärjan, miljöerna runt Hamngatan och Stortorget ... Fritiof Nilsson Piraten besökte gärna Köpenhamn och restaurang A Porta - här utspelar sig följande scenario: ” - Vill ni dricka något innan maten? spörjer kyparen. - Svenskar dricker väl alltid något, utbrister två damer vid grannbordet, Så berättar damen närmast att Storm Petersen- karikatyrtecknaren- alltid tecknade svenskar med blå näsor. Piraten hade inte hört det förut. Jo, säger damen, detta förargade en del av era landsmän. På en svensk fråga om han inte kunde måla en svensk näsa i normal kulör svarade han: Selvfølgelig kan jeg det men hvordan fanden skal man så kunne se, at det er en svenskere! ” (s.155).
Min far var en stor beundrare av Piratens författarskap och i min hylla finns de flesta av Piratens böcker i vackert inbundna band. De förtjänar läsning och omläsning.

Piratens sista viloplats. Ravlunda. ( fotot är mitt eget).

Flodernas magi

Warszawa vid floden Wisla. Målning av Canaletto. (1700-tal).

Floder är kulturbärare och alla stora floder har mängder av historia att berätta. Claudio Magris reste längs Donau och skrev en bok om det mäktiga vattendraget, en bok som blev en klassiker. I mina hyllor har jag flera böcker om floder - Memel, Oder, Elbe och så Nina Burtons ” Flodernas bok” som jag plockar fram med jämna mellanrum. Just nu vill jag veta mer om Polens stora flod Wisla och letar  information där jag tror att den kan finnas. Wisla, Vistula, Weichsel... är den största floden inom Östersjöns vattenområde, läser jag och med sina hundra mils sträckning Polens huvudflod. Wisla flyter genom många stora städer som till exempel Warszawa och Krakow.

En vacker vy strax utanför Krakow. ( fotot är lånat från tyska Wikipedia).

Polens historia är tragisk, fylld av krig och mänskligt lidande och det avspeglas också i litteraturen.

I am calling to you, stranger
Who will dig out the white bones
Once the fighting is over
You who will be holding my skeleton
My country’s banner
( Krzysztof Kamil Baczynski 1921-1944).

Konsten att leva

Unga vänner av Rudolf Hirth du Frênes

Det får bli ett citat till denna gråtrista novembermorgon. På läsbordet har jag Fernando Pessoas ” Orons bok” ( i dansk version så då blir det Rastløshedens Bog). ” Orons bok” känns som mycket passande läsning just ju och det är inte svårt att hitta meningar att stanna till inför.

” At leve er at strikke strømper af det andre har i sinde. Medens man gør det kan man lade tankerne vandre og alle de fortryllede prinser kan spadsere omkring i deres parker mellem maskerne strikket med elfenbensstrikkepinde. Tingenes strikketøj.... Pause.... Intet....”

En boksamlares bön

Målning av Anselm Feuerbach

Jag samlar inte aktivt på böcker men jag får väl erkänna att mitt hem är tämligen bokbemängt ändå och det är jag ganska nöjd med. Jag hittade det här citatet av Winston Churchill: ” Vad ska jag göra med alla mina böcker?” ” Läs dem. Men om du inte kan läsa dem, så ta dem åtminstone i handen och smek dem. Titta i dem. Låt dem falla upp var de vill. Läs den första mening som fångar din blick. Gå sedan vidare till en annan. Gå en upptäcktsresa, loda icke kartlagda djup. Sätt med egna händer tillbaka dem på sina hyllor. Ordna dem efter din egen plan, så att du, om du inte vet vad som står i dem, åtminstone vet var de står. Om du inte vill släppa in dem i ditt liv, förvägra dem åtminstone inte en erkännande nick.”

Att loda icke kartlagda djup.... är det inte läsningens kärna? Det skriver i vart fall jag under på.

Citatet är hämtat från Bengt Liljegrens Churchillbiografi.

Till La Belle Époque

Dr. Samuel Jean Pozzi at home. (John Singer Sargent 1881).

Den engelske författaren Julian Barnes senaste bok gräver ner sig djupt i den tidsperiod som kallas ” la belle époque” och som varade (på ett ungefär) mellan 1871 och 1914. En tid av fred och ökande välstånd. Barnes roman har fått titeln ” Man in the Red Coat” och huvudpersonen är gynekologen Samuel-Jean Pozzi (1846-1918). Historien tar sin början år 1885 och så bygger Barnes upp sitt porträtt av en mycket originell man, undan för undan. Jag har inte läst boken (än) men den är högt uppe på min önskelista. Det kommer kanske en svensk översättning också med tiden, hoppas kan man ju. Tessa Hadley har skrivit en recension i the Guardian och den bidrar till att öka intresset i allra högsta grad. Jag citerar slutklämmen:” The past liberates us from the shallowness of our absorption in the present, and reminds us that we always know less about what we think we’re doing.”

Samuel Pozzi. Foto av Nadar.

En tidning med historia och två kända redaktörer

Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning kom ut i sin ursprungliga form i nära 150 år. Så kom de dåliga tiderna och med dem konkursen. Återuppståndelseförsöken har varit flera men vad som en gång var kommer inte åter. Den mest kända av redaktörerna hette Torgny Segerstedt, en av de få som vågade skriva kritiska artiklar om det tyska styret under både förkrigstiden och under 1940-talet. En annan känd redaktör var Viktor Rydberg som skrev för tidningen i tjugo år (från år 1855). Under Rydbergs tid publicerades ” Fribytaren på Östersjön” som följetong och under något över fyra månader kunde läsarna följa den spännande handlingen. Året var 1857 och följetongen gavs ut i bokform redan samma år. Jag kan tänka mig att den sålde bra. Handlingen är förlagd till senare delen av 1600-talet och Karl XI:s förmyndarregering. Det var en mycket orolig och turbulent tid -Viktor Rydberg hade mängder av historisk inspiration. Jag har läst boken ( två delar) och den lider sannerligen inte brist på spänning och riktigt otäckt blir det på många sidor. En stor del av berättelsen ägnas åt häxprocesserna som härjade Sverige under just den här tiden - och Rydberg spar inte på krutet när det gäller att framhålla prästernas ( och lagklokas) roll i denna farsot. I en av scenerna beskrivs mycket ingående hur två kvinnor torteras i en särskilt inredd kammare i kyrkans sakristia. Sjöröveriet får också sin plats ( som titeln anger) - och det hela blir till en väl avvägd blandning, lagom skruvad och säkert utmärkt i följetongsformen.

Sommaren på Islette

Valsen av Camille Claudel

En bokrecension i tidskriften Le nouveau magazine littéraire fångade mitt intresse. En liten blänkare bara, men ändå. Géraldine Jeffroy har skrivit en kort men intensiv roman om en sommar i Camille Claudels liv, en sommar full av kreativitet men också av väntan och intriger. Camille var djupt involverad med Auguste Rodin och det var ett mycket passionerat förhållande, komplicerat och förödande men också ett förhållande som gav inspiration till Camilles kanske finaste skulpturer. ”Valsen” är ett exempel. I boken får även Claude Debussy ett stort utrymme. Jag har inga förhoppningar om svensk översättning så läsning på originalspråket får det bli. I väntan på detta tänker jag fördjupa mig i Michèle Debordes ” Den blå klänningen”.

Årets böcker

Slaget vid Crécy 1346. ( Jean Froissart).

Det är den tiden på året då journalister, författare ( och andra) berättar om böcker de läst och gillat under de senaste tolv månaderna. Det är alltid intressant att se vad som varit på tapeten och även om smaken är som baken så väcks nyfikenheten en hel del. Jag har läst glödande recensioner över en roman av James Meek ” To Calais in Ordinary Time” , en allegori, en historisk berättelse, en dystopi... epiteten är många. Allt tilldrar sig i mitten av det fjortonde seklet. I England styr Edward III och det pågår ett segt och utdraget krig med Frankrike. Digerdöden härjar och det är över huvud taget en minst sagt besvärlig tid. I detta befinner sig tre huvudpersoner och det är deras öden man får följa genom boken. Mitt intresse är definitivt väckt.

Katie Hickman är en Nya Zealändsk författarinna. Den senaste boken handlar om kvinnor i Indien, en glömd del av det gamla brittiska imperiets historia, en historia som säkert är värd att berättas. Det är Viragoförlaget som gett ut.

Så till sist- en bok om en dikt. Wystan Hugh Audens ” September 1, 1939. Ian Sansom har försökt fånga både författaren och tiden och det är nog ingen enkel uppgift han åtagit sig.
”Defenceless under the night
Our world in stupor lies”

Mångata

Fotot är lånat.(Wiktionary).

Den amerikanska sångerskan berättade om ” mötet” med ett speciellt, magiskt, svenskt ord - mångata.  Under en resa till Norrland gjorde hon allt för att få uppleva fenomenet men någon mångata uppenbarade sig inte. Då blev det en sång i stället och en mycket bra berättelse. Ordet mångata måste vara en översättares mardröm förstås- det blir svårt att återge det på annat språk med ett enda ord. Vem ” uppfann” mångatan, undrar jag. Var det Hjalmar Söderberg eller kom ordet tidigare? Vackert är det i vilket fall som helst. Och förtrollat.

Fribytare

Sir Francis Drake. Känd fribytare/kapare under Elizabeth I:s tid.

Litteraturen ( och verkligheten) är fylld av mytomspunna fribytare (eller kapare som de också kallas). Fribyteriet var en slags legaliserad piratverksamhet som hade stöd av regeringar och monarker och man roffade helt sonika åt sig dyrbar last från de fientliga handelsfartyg som man lyckades övermanna.( Fartyget tog man också hand om).

I mina hyllor hittade jag en passande roman på kapartemat : Viktor Rydbergs ” Fribytaren”, en som jag tror, spännande skildring av livet i Sverige under 1600-talet, ett århundrade fyllt av krig och elände. Romanen är tämligen omfångsrik så det är inget man läser ut på en timma. Min utgåva är från år 1932 och ingår i Viktor Rydbergs ”skrifter” utgivna på Bonniers förlag.

Lars Gathenhielm (Lasse i gatan) känd svensk fribytare.

I drömmarnas värld

Ono no Komachi (825-900 c:a)

Ono no Komachi -poet och hovdam - levde i 800-talets Japan. Hon var vida berömd för både sin skönhet och sin diktarkonst och odödlig har hon blivit. Nu finns har ett urval av hennes dikter fått svensk språkdräkt tack vare Ellerströms förlag och översättaren Vibeke Emond.

Det här är en bok som passar särskilt utmärkt under mörka och regniga novemberdagar. Att läsa dessa vemodigt vackra dikter om kärlek, om tidens obönhörliga gång, om längtan och drömmars kraft är som att träda in i en annan värld. Vibeke Emond har gjort ett fantastiskt arbete och varje dikt har en utförlig förklaring - dessutom har hon skrivit ett fylligt och lärorikt förord. Japan är ett gåtfullt land och jag känner att varje ljus i dunklet är välkommet.

” Vemodig längtan är en förfärlig boja” skriver poeten och så får jag veta att det finns ett speciellt ord för just vemodig längtan i det japanska språket - aware-. Höstmånen, cikadornas sång, näktergalar och kerriablommor.... och novembermörkret känns plötsligt så långt borta....

Kerriablomma (fotot är lånat)