Bisamråtta (lånat foto).
Min morbror brukade berätta om hur han som pojke slog ihjäl råttor i Svaneke. För varje råttsvans betalades 25 öre på rådhuset. Jag vet inte om morbror Jens blev så särskilt rik på sin råttfångst.
Något mera betalt får råttfångaren i Maarten t'Harts novell "Castle Muider". ( Maarten t'Hart har fått åtskilliga av sina böcker översatta till svenska). Berättelsen kretsar kring en radioinspelning där en äldre man, en råttfångare, har huvudrollen. Nu är det inte "vanliga" råttor som jagas utan bisamråttor. Dessa stora, vackert bepälsade gnagare gräver nämligen hål och gångar i de många vallar som ska skydda Nederländerna från översvämningar. Det är viktigt att hålla råttpopulationen i schack.
Det här är en novell med både svart humor och filosofiska tankar. Att Maarten t'Hart är en stor naturälskare råder det heller inga tvivel om. Från att från början handla om själva "akten" flyttas fokus till subjektet- råttfångaren- som visar sig vara en ovanlig man med speciella livserfarenheter. Berättelsen får ett vackert slut med ett lite ovanligt möte. En gammal, trött bisamråtta tar varje kväll en svalkande simtur vid en stenvall.
"He always comes here around this time, when the curlews fly up and the last starlings seek out trees to roost in. I think he's one of those lonely old chaps."
På frågan om varför råttfångaren inte slår ihjäl den här råttan, svarar han.
'No' , the short, grey-haired man who'd been to Venezuela said, 'no, I can't and I won't catch him. I come here every evening to see whether he's still alive and every evening a jolt of happiness goes through me when I see he's still there- and then I think the world can't be such a bad place if coots still part for a lonely old man and if that fellow is still able to find a place to rest his head for the night." (Översättning: Michele Hutchison).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar