Jag läser Sara Danius essaysamling "Husmoderns död" och hoppar lite hit och dit (det är så bra med just essaysamlingar, man behöver inte läsa i kronologisk ordning). Jag har fastnat i berättelsen om en glasservis som leder vidare till släkthistoria.
Sara Danius har en vacker glasservis, arvegods från farfaderns hem. Den består av ett tjugotal glas och två karaffer och den användes endast vid högtidliga tillfällen.
"Kuporna är tulpanformade och sjunker förnöjt mot bordet. Det speciella är den gröna accenten. Vinglasen har ett kort grönt ben, bara centimetern långt, och benet står i sin tur på en klar fot. Formen är mycket ovanlig."
Sara Danius forskar i glasens historia och så får hon till slut veta att de är designade av Simon Gate (1883-1945) som kom till Orrefors glasbruk år 1916. Glasservisen härrör sig förmodligen från 1930-talet -farfadern, disponent Danius, slutade sin anställning vid glasbruket år 1933.
Sara Danius berättar om servisen, om sin släkt och om Orrefors glasbruk (som numera är nedlagt). Glasbruket var en hierarkisk värld med en brukspatron högst upp och med hyttpojkar på botten. I början av 1930-talet verkade allt gå på räls för företaget men så kom den 24 oktober 1929 och den stora börskraschen. Stor turbulens uppstod och det dröjde flera år innan Orrefors åter stod på stadiga ben.
Vill man se bilder på Gates vackra tulpanformade glas får man kika i "Husmoderns död"- där finns också flera exempel på utsökt konstglas och en mycket intressant essay som har rubriken "Konstglasets modernism".
Nu hoppar jag vidare i läsningen och tänker fördjupa mig i en essay om George Sand.
3 kommentarer:
I en annars genomtänkt artikel i The Guardian den 29 augusti, om Graham Greenes intressanta roman England Made Me från 1935 som till stor del är förlagd till Stockholm och vars huvudperson är kalkerad på Ivar Kreuger, påstår Gillian Darley i en bisats att man efter Stockholmsutställningen 1930 betraktade tjugotalsklassicismen lite nedlåtande:
crowd-pleasing Scandinavian classicism (by then derogatorily called “Swedish Grace”)
Det där har hon nog delvis fått om bakfoten: Swedish Grace blev det säljande namnet på svensk formgivning när den visats på världsutställningen i Paris 1925, och fem år senare kom Rörstrand-serien med det namnet, tidlöst vacker. Swedish Grace förmådde funktionalismen inte ta död på, varken benämningen eller begreppet.
Bland formgivarna bakom Swedish Grace fanns arkitekter som Gunnar Asplund och Ivar Tengbom, möbelarkitekter som Carl Malmsten och lite senare österrikaren Josef Frank, textilkonstnärer som Estrid Eriksson, och glasformgivare som Edward Hald, Edvin Ollers och Simon Gate som alla gärna arbetade med det sepiabruna sodaglaset, ibland intill förväxling. Allt mycket gracilt och elegant.
Simon Gate skymtar förbi i Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders stora biografi om Elin Wägner medan hans hustru Flory (de skilde sig sedan) ägnas många fler sidor - hon var nära vän med Elin Wägner på Lilla Björka i Berg, utanför Växjö. Om henne skriver Sara Danius kanske något?
Ivo Holmqvist: Det var intressant att få veta. Jag tycker att Swedish Grace är ett vackert namn på vacker design. En del av Josef Franks skapelser bor jag i närheten av- hans utsökt ritade hus går för tvåsiffriga belopp idag (och det står inte en etta framför kan jag tillägga). Jag läser vidare i Sara Danius bok och hoppas hitta något om Flory Gate också. Glasen hon skriver om är fantastiska skapelser- enkel och tidlös design. Utsökt! (som sagt).
Lite mer om Josef Frank i världen:
http://www.dixikon.se/josef-frank-i-san-francisco/
Skicka en kommentar