Ian Bostridge är en engelsk tenor som gärna sjunger tyska lieder. Nu har han skrivit en bok om några av de mest kända av dem och varför han blivit så betagen- en kärlek som nästan gränsar till besatthet.
Wilhelm Müller (1794-1827) är mest känd för sina 24 dikter i "Winterreise" och det tragiska är att författaren aldrig fick höra dem framföras i musikalisk form. Han dog samma år som de publicerades. Det var Franz Schubert som tonsatte de här poemen, och det är något av det vackraste som musiken frambringat.
Att Ian Bostridge älskar de här sångerna är inte alls konstigt och boken han skrivit har fått mycket beröm och inte kommer jag att kunna leva utan att ha läst den- så känns det.
Den sista dikten i Müllers "Winterreise" har titeln "Der Leiermann".
Drüben hinterm Dorfe steht ein Leiermann
Und mit starren Fingern dreht er, was er kann.
Barfuß auf dem Eise wankt er hin und her
Und sein kleiner Teller bleibt ihm immer leer.
Keiner mag ihn hören, keiner sieht ihn an,
Und die Hunde knurren um den alten Mann.
Und er läßt es gehen alles, wie es will,
Dreht und seine Leier steht ihm nimmer still.
Wunderlicher Alter, soll ich mit dir geh’n?
Willst zu meinen Liedern deine Leier dreh’n?
A stranger I came a stranger I depart så börjar hela berättelsen om sångaren och hans vinterresa. Läs mera här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar