Irrbloss

"Irrlicht"- målning av Arnold Böcklin.

Bin gewohnt das Irregehen,
´S führt ja jeder Weg zum Ziel:
Unsre Freuden, Unsre Wehen,
Alles Eines Irrlichts Spiel!

Från "Irrlicht" i Die Winterreise av Wilhelm Müller.

Det passar bra med irrbloss vid just den här tiden på året. Spöklika sken som dyker upp i mörkret. I svensk folktro var irrblossen själar av människor som befann sig i limbo- alltså varken i himmel eller helvete. Irrblossen ledde ut på farliga vägar och var något man skulle akta sig för. Det engelska ordet för irrbloss är Will-o´-the-Wisp och Ian Bostridge ägnar ett kapitel på det temat i sin bok "Schubert's Winter Journey".

Här en tysk utgåva av Goethes "Märchen".


Bostridge skriver om Goethe och hans saga "The Green Snake and the Beautiful Lily" från 1795. (Sagan om den gröna ormen och den sköna liljan i svensk översättning; och senast översatt år 2011, Bakhåll förlag).

Här börjar handlingen med att en sömnig färjkarl blir väckt av två mycket bullriga irrbloss som väsnas och väser på ett underligt språk. För att betala resan över floden skakar de på sig och frambringar en mängd guldmynt. Färjkarlen gräver ner guldet i en håla och där hittas alla mynten av en grön orm som snabbt sväljer hela härligheten och snart blir hon både genomskinlig och självlysande.- och så fortsätter berättelsen på samma tema och det blir till en liknelse om sökandet efter frihet.

Inte bara Goethe utan även Emily Dickinson skrev om irrbloss:

Those- dying then
Knew where they went-
They went to God's Right Hand-
That Hand is amputated now
And God cannot be found-

The abdication of Belief
Makes the Behavior small-
Better an ignins fatuus
Than no illume at all-