Det var en varm vårkväll år 1843, platsen var Fairhaven i Massachusetts. En sextonårig pojke hängde en blomsterbukett på ett dörrhandtag. Innanför dörren fanns klasskamraten Catherine Terry och när hon hämtade in blommorna hittade hon en lapp med följande text:
Tis in the chilly night
A basket you've got hung.
Get up, strike a light!
And see me run
But no take chase me.
Avsändaren kunde avslöjas genom versens sista rad- och beundraren var John Mung som egentligen hette Nakahama Manjiro och hur han hade hamnat i just Fairhaven är en historia som saknar motstycke.
Manjiro var bara 14 år gammal när han fick arbete på en fiskebåt som seglade utanför ön Shikoku i Japan. En svår storm gjorde båten helt sjöoduglig och Manjiro och fyra av hans vänner tvingades söka sin tillflykt till en öde klippö. Deras prekära situation uppmärksammades av Kapten William Whitfield på "John Howland" som förde de fem ungdomarna till Hawaii. Manjiro gjorde ett starkt
intryck på Whitfield genom sin snabba fattningsförmåga och så bestämde sig den barske sjökaptenen för att adoptera den skeppsbrutne ynglingen.
Manjiro hade dock inte tänkt sig ett vanligt och stillasittande liv och att arbeta som tunnbindare (som han utbildades till) var inget för honom. Han begav sig till Kalifornien för att gräva guld. Med guldet (han lyckades faktiskt hitta en del) som grundplåt och med hjälp från en präst i Honululu kunde Manjiro ta sig tillbaka till Japan där han efter en hel del besvärligheter kunde återförenas med sin mor. Detta var år 1851 och Japan var ett mycket slutet land.
Manjiro kom att betyda enormt mycket för öppnandet av Japan (1854) och för en ökad förståelse mellan två vitt skilda kulturer.
År 1860 slöts ett vänskapsfördrag mellan Japan och USA. Två skepp förde den japanska delegationen till Washington och New York för att ratificera fördraget. Ombord på det ena, Kanrin Maru, fanns Manjiro, som fick agera tolk.
Over the Western sea hither from Niphon come,
Courteous, the swart-cheek'd two-sworded envoys.
Leaning back in their open barouches, bare-headed, impassive,
Ride to-day through Manhattan.
Walt Whitman
Redan år 1878 reste Isabella Bird till Japan och där träffade hon också Manjiro som då bodde i Tokyo. Hon fann en sorgsen äldre man som hade glömt mycket av den engelska som han en gång lärt sig. Manjiro levde ända till år 1898 - då var han sjuklig och utfattig.
Manjiro
(Fotot är lånat.)
Om Nakahama Manjiro har jag läst i Christopher Benfeys: The Great Wave- The Opening of Japan (2003, Random House)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar