tisdag 20 oktober 2015

I de dödas rike


På bilden en åldrad författare (och Nobelpristagare). Henrik Pontoppidan av år 1934. Han fick leva ännu i nästan tio år och hann med att uppleva en del av det andra världskriget. Jag tror att han blev en mycket desillusionerad man med tiden.

I romanen "De dödes rige" beskriver Pontoppidan förra seklets första tiotal år. Det är ingen upplyftande läsning och det är ett samhälle utan djupare värden som skildras. Allt går i princip att köpa för pengar och makten delas mellan korrumperade präster, okunniga politiker och dåliga journalister ("det saedvanlige forsorne broderskab af litteraturens alfonser og havarerde talenter, der fra et storstads overflade flyder sammen i avisernes reporterstuer som spildevandet i en kloakbrönd".). En undergångsstämning breder ut sig över sidorna och en tristess och uppgivenhet har lagt sig över landet.

Det finns ingen egentlig huvudperson i boken (som är uppdelad åtta fristående delar) men ändå höjer sig den unga Jytte Abildgaard över allt och alla. Hon får stå för de förlorade värdena- en rakryggad och intelligent kvinna som ser på samhället med vaken och genomträngande blick. Porträttet av Jytte är alldeles enastående skickligt tecknat och henne glömmer man aldrig. Hon äger både sans och förnuft och ändå går det åt pepparn. Hon litar inte på sitt eget omdöme och så är hon rädd för kärleken, den sanna kärleken. Jytte handlar i affekt och kastar sig rakt i fördärvet som tar skepnad av en man som hon egentligen både avskyr och föraktar. Det blir ett sorgligt slut.

Över huvud taget är den här boken oändligt sorglig - jag satt faktiskt och tänkte på Hamlet under läsningens gång- för i "De dödes rige" kantas slutscenerna av just - döda. Det är heller inte svårt att dra paralleller till vår egen tid- och så är det med klassiker- de är tidlösa. "De dödes rige" , som skrevs för cirka 100 år sedan kunde i stort sett ha skrivits idag och en mening som etsar sig fast hos mig är "individualismens helvete".

Jens Smaerup Sörensen har skrivit ett mycket innehållsrikt och klokt förord och jag citerar:

"Og skal derfor også den verden, vi nu lever i, bryde sammen, hvad har vi så for forestillinger om livet i en ny?"

Nog borde en så stor författare som Henrik Pontoppidan få nya svenska översättningar? Jag hoppas.

5 kommentarer:

Jenny B sa...

Tack för att du läser och berättar om de författare som inte står överst på listorna idag! Boken verkar riktigt läsvärd.

Klemperer sa...

Det är ibland underligt hur man glömmer bort många som fick Nobelpriset. Just igår så köpte jag antikvariskt en bok av "Kreis der Nobelpreisfreunde". Stora, vita böcker, en för varje Nobelpristagare. Jag hittade Erik Axel Karlfeldt. Han fick Nobelpriset 1931, månader efter han dog i samma år. Jag visste ingentimg om honom, och i Tyskland är och var han okänd! Som många mer. Över hösten läsde jag en bok av William Faulkner, och det var roligt att fråga studenter i närheten om de kännde Faulkner. Det blev 1 kvinna av kanske 30 studenter som kännde Faulkner, och han är verkligen inte bortglömd.

När jag var student i Heidelberg så läsde jag en bok av Arno Schmidt. Han gnällde himmelsskriande emot Nobelpriset för litteraturen (kanske lite, lite också darför att han, en stor språkmästare, aldrig fick priset och böckerna försäljade dåligt? Många av Schmidts böckerna är pärlor, nästan o-översättbar, tror jag.)
Hmm, är det så, tänkte jag? Har Arno Schmidt rätt? Och så började jag att läsa till exempel en bok av Grazia Deledda (pris 1926) från biblioteken. (Bara senare visste jag att Deledda hjälpte till Mussolini.) Jag läsde mer och mer, till exempel Gabriela Mistral (hun fick Nobelpriset 1945) och andra. Nästan alla var bortglömd, ingen på universiteten visste om de mer än "namn".
Jag har en (fortfarande oläst) bok av Carl Spitteler, som fick priset 1919, "Imago". En vän älskar det. En kvinna lämnar mannen, och han beslutar att hennes älskare är bara "Imago", han drömmer att hennes verklig älskare är bara "ersättning". Boken verkar att vara bortglömd också, men Freud och Anna Freud lärde sig mycket från Spitteler. Liksom en själv-parodi var boken, tror jag, men jag måste läsa det först^^.


Jag tror Hermann Hesse skrev en artikel om Pontoppidan, men jag är inte säkert.
Men Ernst Bloch, (jag älskar verkligen Blochs språk) tyckte om Pontoppidan. Väldigt! Bloch var filosof, men "Spuren" är berättelser som är otroligt poetiskt själv. Bloch skrev om Pontoppidan i "Hoppets princip", men jag avstår ätt översätta^^, jag är inte skicklig nog hitills. Bloch älskade till exempel "Hans im Glück", ("Lykke-Per").
(Så vit jag vet finns en online-översättning men ingen utgåva av "Hoppets princip" eller andra Bloch-böckerna på svenska. Men kanske ingen online-översättning av "Spuren". Och det är verkligen synd. Bloch är mannen som beundrade Pontoppidan i Tyskland. Jag tror endast för att läsa "Spuren" är det värd att plåga sig (igen) med att lär sig tyska. Och du hade mer översättningar av underbara bortglömda böcker.)

Jag tror att nu måste jag läsa "I de dödas rike", det måste vara en underbar bok. (Men jag önskar mig att läsa på svenska, och det är omöjligt här).
Och om du citerar " Allt går i princip att köpa för pengar och makten delas mellan korrumperade präster, okunniga politiker och dåliga journalister" så tror man nästan Pontoppidan skrev idag. Bara att präster är inte så viktig längre, bara i Tyskland en man, men jag är lugn och tyst idag och säger inte högt "Joachim Gauck" :). Aldrig^^.

Så hittade jag inte böckerna av Pontoppidan när jag var student - synd! Men det gör ingenting, tack till dig vet jag nu mer om honom. Kanske i framtiden kan jag översätta vad Bloch skrev om Pontoppidan. Tack för allt det om Pontoppidan!

Ingrid sa...

Jenny B: Jag tycker väldigt mycket om Pontoppidans sätt att skriva och även om hans samhälle inte i sin helhet finns kvar längre så har ändå en hel del inte förändrats. Pontoppidan är ju också berömd för sina fina noveller och kanske är de något lättare att få tag på än de långa romanerna.


Klemperer: Du har så rätt. Många av Nobelpristagarna är helt (eller så gott som helt) bortglömda idag. William Faulkners böcker gallras ut från biblioteken eller så förpassas de till magasinen. Du ska ha tack för att du skrev om Bloch. Jag ska leta efter hans böcker. Präster är inte så viktiga längre, det är sant- (fast just i den församling jag hör till finns det nog en del som inte håller med). Karlfeldt skrev mycket vackra dikter och kanske har han fått en liten renässans här i Sverige- Jag har ju gått i skolan för många år sedan och då var han ännu synnerligen aktuell.

Johannes sa...

Det här låter helt klart intressant. Har bara läst en novellsamling (Skyer) av Pontoppidan, för oändligt länge sedan. Men har skam till sägandes aldrig riktigt tänkt på att han hade ett liv efter Nobelpriset också. Skall se om den här går att hitta någonstans. Tack för tips.

Ingrid sa...

Johannes: Jag tycker att Pontoppidan är en verkligt stor författare och en mycket värdig pristagare. "De dödas rike" kan du säkert hitta- tror att det finns flera utgåvor. I Danmark är Pontoppidan inte bortglömd.