På bilden en åldrad författare (och Nobelpristagare). Henrik Pontoppidan av år 1934. Han fick leva ännu i nästan tio år och hann med att uppleva en del av det andra världskriget. Jag tror att han blev en mycket desillusionerad man med tiden.
I romanen "De dödes rige" beskriver Pontoppidan förra seklets första tiotal år. Det är ingen upplyftande läsning och det är ett samhälle utan djupare värden som skildras. Allt går i princip att köpa för pengar och makten delas mellan korrumperade präster, okunniga politiker och dåliga journalister ("det saedvanlige forsorne broderskab af litteraturens alfonser og havarerde talenter, der fra et storstads overflade flyder sammen i avisernes reporterstuer som spildevandet i en kloakbrönd".). En undergångsstämning breder ut sig över sidorna och en tristess och uppgivenhet har lagt sig över landet.
Det finns ingen egentlig huvudperson i boken (som är uppdelad åtta fristående delar) men ändå höjer sig den unga Jytte Abildgaard över allt och alla. Hon får stå för de förlorade värdena- en rakryggad och intelligent kvinna som ser på samhället med vaken och genomträngande blick. Porträttet av Jytte är alldeles enastående skickligt tecknat och henne glömmer man aldrig. Hon äger både sans och förnuft och ändå går det åt pepparn. Hon litar inte på sitt eget omdöme och så är hon rädd för kärleken, den sanna kärleken. Jytte handlar i affekt och kastar sig rakt i fördärvet som tar skepnad av en man som hon egentligen både avskyr och föraktar. Det blir ett sorgligt slut.
Över huvud taget är den här boken oändligt sorglig - jag satt faktiskt och tänkte på Hamlet under läsningens gång- för i "De dödes rige" kantas slutscenerna av just - döda. Det är heller inte svårt att dra paralleller till vår egen tid- och så är det med klassiker- de är tidlösa. "De dödes rige" , som skrevs för cirka 100 år sedan kunde i stort sett ha skrivits idag och en mening som etsar sig fast hos mig är "individualismens helvete".
Jens Smaerup Sörensen har skrivit ett mycket innehållsrikt och klokt förord och jag citerar:
"Og skal derfor også den verden, vi nu lever i, bryde sammen, hvad har vi så for forestillinger om livet i en ny?"
Nog borde en så stor författare som Henrik Pontoppidan få nya svenska översättningar? Jag hoppas.
