Att finna vägen

Gatuvy från Wien (lånat foto)

Vägvisaren heter dikt nummer tjugo i Wilhelm Müllers verscykel "Die Winterreise".

År 1828 i november hade Franz Schubert nått slutet på sin egen livsresa. Han bodde hos sin bror Ferdinand på Kettenbrücken Gasse i Wien. Den 31 oktober blev han svårt sjuk och så småningom drabbades han av delirier men han hade också klara stunder och då arbetade han ihärdigt på sin opera "Der Graf von Gleichen" samtidigt som han lade sista handen vid Winterreise.

Den 12 november skrev han till sin gode vän Schober och bad om lite lektyr för att glömma bort sitt elände.

"Be so kind, then, as to assist me in this desperate situation by means of literature. Of Cooper's I have read The Last of the Mohicans, The Spy, The Pilot, and the Pioneers. If by any chance you have anything else of his I implore you to deposit it with Frau von Bogner at the coffeehouse for me."---

Schubert dog den 19 november klockan tre på eftermiddagen.

James Fennimore Cooper (1789-1851.)

I Europa rådde det vid den här tiden en veritabel "Fennimore Cooper-feber". Hans romaner lästes överallt och de fanns i varje bokhandelsfönster. Goethe slukade Coopers böcker och han förde noggranna anteckningar om vad han läst - och det blev hela sex verk av Cooper som fördes upp på Goethes "har-läst-lista" mellan åren 1826 och 1828.

Nordamerika utövade en sällan skådad lockelse. Det var det förlovade landet med orörd natur och oändliga vidder och modiga urinvånare. År 1817 började den första stora tyska utvandringen till USA och det bidrog till kulten. Nybyggarandan och modet att trotsa naturens alla faror beundrades.

En mycket romantisk målning- "Vägen västerut" av Emanuel Leutze (1816-1868). Leutze är annars mest känd för tavlan "Washington crossing the Delaware".

Idag är Fennimore Coopers böcker om inte bortglömda så i alla fall inte särskilt populära. De är ofta utgallrade på biblioteken. Säkert kan man läsa i digital form om man söker - kanske finns något i projekt Runeberg/Gutenberg. Jag minns mina gamla illustrerade klassiker - där var Fennimore Cooper verkligen ordentligt representerad- men då skrev vi 1950-tal.

"Und ich wandre sonder Massen,
Ohne Ruh´, und suche Ruh´.

Wilhelm Müller

Jag tycker om att veta att Franz Schubert läste "Den siste mohikanen" på sin dödsbädd. 

Irrbloss

"Irrlicht"- målning av Arnold Böcklin.

Bin gewohnt das Irregehen,
´S führt ja jeder Weg zum Ziel:
Unsre Freuden, Unsre Wehen,
Alles Eines Irrlichts Spiel!

Från "Irrlicht" i Die Winterreise av Wilhelm Müller.

Det passar bra med irrbloss vid just den här tiden på året. Spöklika sken som dyker upp i mörkret. I svensk folktro var irrblossen själar av människor som befann sig i limbo- alltså varken i himmel eller helvete. Irrblossen ledde ut på farliga vägar och var något man skulle akta sig för. Det engelska ordet för irrbloss är Will-o´-the-Wisp och Ian Bostridge ägnar ett kapitel på det temat i sin bok "Schubert's Winter Journey".

Här en tysk utgåva av Goethes "Märchen".


Bostridge skriver om Goethe och hans saga "The Green Snake and the Beautiful Lily" från 1795. (Sagan om den gröna ormen och den sköna liljan i svensk översättning; och senast översatt år 2011, Bakhåll förlag).

Här börjar handlingen med att en sömnig färjkarl blir väckt av två mycket bullriga irrbloss som väsnas och väser på ett underligt språk. För att betala resan över floden skakar de på sig och frambringar en mängd guldmynt. Färjkarlen gräver ner guldet i en håla och där hittas alla mynten av en grön orm som snabbt sväljer hela härligheten och snart blir hon både genomskinlig och självlysande.- och så fortsätter berättelsen på samma tema och det blir till en liknelse om sökandet efter frihet.

Inte bara Goethe utan även Emily Dickinson skrev om irrbloss:

Those- dying then
Knew where they went-
They went to God's Right Hand-
That Hand is amputated now
And God cannot be found-

The abdication of Belief
Makes the Behavior small-
Better an ignins fatuus
Than no illume at all-

Isblommor

Isblommor. Fotot är lånat.

Doch an den Fensterscheiben
Wer malte die Blätter da?
Ihr lacht wohl über der Träumer,
Der Blumen im Winter sah?

(från dikten "Frühlingstraum" ur Die Winterreise av Wilhelm Müller)

Isblommor. Sådana ser man kanske inte så ofta nuförtiden. Idag har vi så gott som alla centralt uppvärmda hus och tredubbla fönster. Annat var det förr. Då kunde man vakna (förmodligen huttrande) till de allra vackraste formationer på glasrutorna.

Jag fortsätter läsningen av Ian Bostridges bok om Schubert, Müller och kärleken till Lieder.

Jag har hamnat i vers nummer elva i "Vinterresan"- vandraren drömmer om våren men vaknar till blommor av is. Fruset vatten. Jag läser att astronomen Johannes Kepler trodde att det var vattnets själ som skapade de skira snökristallerna. Det är en mycket vacker tanke.

When a snowflake melted, that design was forever lost.
(Wilson Bentley).


Wilson Bentley (1865-1931) bodde i Vermont och han var den förste som lyckades att fånga snökristaller på fotografisk bild. Över fem tusen foton tog han på snö i olika former.

"Snowflakes are miracles of beauty ", skrev Bentley. Han dog symboliskt nog av lunginflammation efter att ha vandrat över en mil i  en svår snöstorm.

Framför allt den tyska litteraturen är fylld av referenser till isblommor- både i dikt och i prosa. Bostridge nämner till exempel Thomas Mann och hans "Doktor Faustus" där Adrian Leverkühn dras till dessa formationer. (Jag har ännu inte läst "Doktor Faustus" - den står i min hylla och väntar på att tas fram.)  Det är dags nu.

Fausts egen stad

Jag är svårt frestad av den här boken som handlar om Berlin - från allra första början och fram till våra dagar (nästan). Alexandra Richies "gedigna lunta" (över 1000 sidor i pocketutgåvan) kom ut år 1999 och den väger över ett kilo (något att tänka på när/om man beställer).

Omslagsbilden är välkänd och nog ger den obehagsrysningar. En helt söndertrasad stad - och de onda som styrt har gett sig av till andra platser (de flesta till något mycket varmt ställe). Nu flyger segrarnas fana där uppe i höjden och civilbefolkningen (mest kvinnorna) kommer snart att få känna av Stalins hämnd. Jag mår nästan illa av att se det här otäcka fotot.

Berlin är en stad som har fått uppleva mycket genom århundradena och jag tror att Alexandra Richie har lyckats att kartlägga det mesta av historien.

Biedermeier

Schubert vid pianot. Målning av Gustav Klimt ( målad 1899). (En tavla som blivit ett krigets offer).

Jag förstår Ian Bostridges fascination för Schubert och hans värld. Det är inte bara musiken utan också tiden, tankeströmningarna som fyller sidorna i boken.

Schubert blev bara 31 år gammal. Ändå hann han med att producera över 1000 verk och framför allt blev han en nyskapare vad gällde så kallade "Lieder". 

När napoleonkrigens tid var över började en ny tid i Europa- en lugnare tid, fylld av tillförsikt och då borgarklassen växte sig allt starkare. Romantiken stod också på sina högsta höjder. Jag tänker på författare som Byron, Scott, Goethe och Schiller framför allt men det finns så klart många flera.

En typisk interiör från epoken som kom att kallas för Biedermeier.

Jag får lära mig (av Ian Bostridge) att Samuel Beckett var en stor beundrare av just Franz Schubert och framför allt då av "Winterreise".- en passande bild av en fragmentarisk verklighet och är inte verkligheten alltid fragmentarisk, frågar Bostridge.  Därför kommer "Winterreise" aldrig att bli omodern eller för att uttrycka det på engelska "old hat".

En vacker och innehållsrik bok

Brevlådan hade en viss tyngd idag och större delen av den (tyngden alltså) stod Ian Bostridge's "Schubert's Winter Journey- Anatomy of an Obession" för. Jag har bläddrat lite och kan konstatera att detta nog blir en av årets största läsupplevelser.

Bostridge är sångare och turnerar land och rike runt- mest älskar han att sjunga Lieder. och då står Müllers "Vinterresa " högst upp på listan (tonsatt av Franz Schubert).

Bostridge skriver om varje dikt (Lied) i tur och ordning och han gör nedslag i konst, musik och litteratur (ja även i botanik, ser det ut som). Vackert, personligt och mycket lärorikt ser det ut att vara- en bok helt i min smak. Formatet är också tilltalande och det snålas inte på illustrationerna.

Ingen svensk översättning finns (än) men väl en finsk.

Rosen från Arkansas

Rosa arkansana foto: Alex Covington


Prärieros kallas den också för och den har spritt sig över många stater i USA.

Här i Sverige är det oktober på väg in november och himlen är grå- vinden tar ner både barr och löv i en enda salig röra (som ska krattas upp).Idag är det min mors födelsedag. Hon kom till världen mitt i gråmörkertid men jag minns ändå alltid firandet som både ljust och stämningsfyllt.

Jag tänker på henne idag och jag söker efter speciella minnen i min danska hylla, den för äldre och väldigt (oftast) bortglömd litteratur. Jag höll nyss Adam Dans "Prärierosen" i min hand, en kort roman , utgiven år 1892 och med ett sorgligt slut. Jag tror att boken en gång varit en födelsedagspresent från min morfar till min mormor.

Adam Dan (1848-1931) kom ursprungligen från Odense men utvandrade som ung till det stora landet i väster. Han bosatte sig först i Racine (Wisconsin) men flyttade sedan vidare till Kalifornien, Minnesota och andra platser. Han dog i Clinton, Iowa år 1931. Han var präst och författare till yrket. Idag lär han vara bortglömd.

I hyllan hittar jag också Anders J Eriksholms "Udvalgte fortaellinger"  (tryckt 1930). Anders Eriksholm (1870-1944) är ännu en bortglömd författare . Han föddes och dog i Holbaek och började tidigt att skriva böcker och han var mycket produktiv. Hans romaner har en lagom blandning av spänning och kärlek och jag tror att han var en populär författare på sin tid. "Den gamle kaelderstue" är rikt illustrerad och handlingen är förlagd till just Holbaek.

Det haver så nyligen regnet,
og de træer, de dryppe endnu.
Hvasse vind, tjørnen stind har dig såret,
de har revet din kåbe itu.
Men trods regn og trods blæst
og trods storm af nordvest
stander jeg dig dog alle tider næst!

Johan Ottosen (1890)

Momors historiebok finns i hyllan fast då handlar det enbart om den danska historien "Vor historie fra Holberg til vore dage" (utgiven 1904) författad av historikern Johan Ottosen.

För att vara över 100 år gammal är den här boken faktiskt inte alls svårläst och den har många illustrationer. Man ska också komma ihåg att Danmark av år 1904 var mycket märkt av krigen mot tyskarna- gränsen gick en bra bit norr om den linje som idag utgör markeringen mellan de två staterna.

Johan Ottosens hustru Martha, var dotter till en mycket känd danskpatriot och hon skrev också flera böcker  - bland annat Danmarks Grænsevagt mot syd. Minder fra Flensborg (1917) samt skådespelet Fædrenes Jord (1913).

På en av "Vor histories" sista sidor tronar det dåvarande kungaparet Christian IX och hans drottning Louise.

Den politiska satirteckningens fader

James Gillray 1757-1815

Han har kallats för det, James Gillray. Han var verksam under en mycket turbulent tid i historien. Mest känd är han för sina politiska satirteckningar - Napoleon hörde inte precis till Gillrays favoriter och han ogillade också George III och framför allt hans utsvävande son, den blivande George IV (även under lång tid kallad "Prinny" -en kanske icke så smickrande förkortning  för "Prince Regent.).

Nog är porträttet/karikatyren mycket talande. (Den blivande George IV i en frossande pose).

Gillray kunde betrakta det offentliga livet från många olika håll och ingen gick säker för hans penna.

Den här boken (av J B Priestly) kan kanske vara något att läsa för den som vill veta mer om det som kallas för "The Regency Period" i engelsk historia. (Det var de år (1811-1820) då George III blev inkapabel att styra landet på grund av sinnessjukdom och sonen George "Prinny" fick ta över rodret.)

Prix Femina

Man har valt ut finalisterna till Prix Femina. Två titlar frestar mig extra mycket och de handlar båda om två stora män och hur döden till slut fångar dem- också.

Boken om Victor Hugos sista dagar borde vara läsvärd, tycker jag. Med honom gick en hel epok i graven (han ringade i princip in hela 1800-talet). Hans begravning (juni 1885) blev storslagen och följdes av enorma människomassor.

Ludvig XIV behöver ingen introduktion- mycket gammal blev han  - nära 80 år och då hade han styrt sitt rike med järnhand.  I september år 1715 gick han ur tiden.

Namnteckningen talar sitt tydliga språk.

Joël Cornette är historiker och han har flera gånger blivit prisbelönad för sina böcker.

Nedslag i ett glasbruk

Design: Simon Gate (fotot är taget av Holger Ellgaard)

Jag läser Sara Danius essaysamling "Husmoderns död" och hoppar lite hit och dit (det är så bra med just essaysamlingar, man behöver inte läsa i kronologisk ordning). Jag har fastnat i berättelsen om en glasservis som leder vidare till släkthistoria.

Sara Danius har en vacker glasservis, arvegods från farfaderns hem. Den består av ett tjugotal glas och två karaffer och den användes endast vid högtidliga tillfällen.

"Kuporna är tulpanformade och sjunker förnöjt mot bordet. Det speciella är den gröna accenten. Vinglasen har ett kort grönt ben, bara centimetern långt, och benet står i sin tur på en klar fot. Formen är mycket ovanlig."

Sara Danius forskar i glasens historia och så får hon till slut veta att de är designade av Simon Gate (1883-1945) som kom till Orrefors glasbruk år 1916. Glasservisen härrör sig förmodligen från 1930-talet -farfadern, disponent Danius, slutade sin anställning vid glasbruket år 1933.

Sara Danius berättar om servisen, om sin släkt och om Orrefors glasbruk (som numera är nedlagt). Glasbruket var en hierarkisk värld med en brukspatron högst upp och med hyttpojkar på botten. I början av 1930-talet verkade allt gå på räls för företaget men så kom den 24 oktober 1929 och den stora börskraschen. Stor turbulens uppstod och det dröjde flera år innan Orrefors åter stod på stadiga ben.

Vill man se bilder på Gates vackra tulpanformade glas får man kika i "Husmoderns död"- där finns också flera exempel på utsökt konstglas och en mycket intressant essay som har rubriken "Konstglasets modernism".

Nu hoppar jag vidare i läsningen och tänker fördjupa mig i en essay om George Sand.

I de dödas rike

På bilden en åldrad författare (och Nobelpristagare). Henrik Pontoppidan av år 1934. Han fick leva ännu i nästan tio år och hann med att uppleva en del av det andra världskriget. Jag tror att han blev en mycket desillusionerad man med tiden.

I romanen "De dödes rige" beskriver Pontoppidan förra seklets första tiotal år. Det är ingen upplyftande läsning och det är ett samhälle utan djupare värden som skildras. Allt går i princip att köpa för pengar och makten delas mellan korrumperade präster, okunniga politiker och dåliga journalister ("det saedvanlige forsorne broderskab af litteraturens alfonser og havarerde talenter, der fra et storstads overflade flyder sammen i avisernes reporterstuer som spildevandet i en kloakbrönd".). En undergångsstämning breder ut sig över sidorna och en tristess och uppgivenhet har lagt sig över landet.

Det finns ingen egentlig huvudperson i boken (som är uppdelad åtta fristående delar) men ändå höjer sig den unga Jytte Abildgaard över allt och alla. Hon får stå för de förlorade värdena- en rakryggad och intelligent kvinna som ser på samhället med vaken och genomträngande blick. Porträttet av Jytte är alldeles enastående skickligt tecknat och henne glömmer man aldrig. Hon äger både sans och förnuft och ändå går det åt pepparn. Hon litar inte på sitt eget omdöme och så är hon rädd för kärleken, den sanna kärleken. Jytte handlar i affekt och kastar sig rakt i fördärvet som tar skepnad av en man som hon egentligen både avskyr och föraktar. Det blir ett sorgligt slut.

Över huvud taget är den här boken oändligt sorglig - jag satt faktiskt och tänkte på Hamlet under läsningens gång- för i "De dödes rige" kantas slutscenerna av just - döda. Det är heller inte svårt att dra paralleller till vår egen tid- och så är det med klassiker- de är tidlösa. "De dödes rige" , som skrevs för cirka 100 år sedan kunde i stort sett ha skrivits idag och en mening som etsar sig fast hos mig är "individualismens helvete".

Jens Smaerup Sörensen har skrivit ett mycket innehållsrikt och klokt förord och jag citerar:

"Og skal derfor også den verden, vi nu lever i, bryde sammen, hvad har vi så for forestillinger om livet i en ny?"

Nog borde en så stor författare som Henrik Pontoppidan få nya svenska översättningar? Jag hoppas.

Klassier och läsinspiration

De dödes rige av Henrik Pontoppidan är en diger lunta på över 700 sidor och den läses inte på en timma. Jag är helt försjunken i detta tidsdokument som faktiskt är tidlöst. Mycket är "ved det gamle" och politiker smider ränker, präster svamlar och människor låter sig förledas. Så är det- så har det alltid varit och kommer väl också att alltid förbli.

Mundus vult decipi; ergo decipiatur (Världen vill bedragas- alltså låt den bedragas). Citatet är hämtat från just "De dödes rige".

Henrik Pontoppidan är en av Danmarks allra största författare. Nog vore det på sin plats att föra fram honom i ljuset här igen. (Han tilldelades Nobelpriset i litteratur år 1917).

I nyhetshyllan på biblioteket hittade jag Sara Danius essaysaming "Husmoderns död" och den nappade jag snabbt åt mig. Essayer kan ge mängder av inspiration till vidare läsning och dessutom får man sjunka ner i tankevirvlar och funderingar som ger själen  ordentligt med näring. Jag är speciellt intresserad av de kvinnliga författarskap som Danius lyfter fram (George Sand är en av de utvalda).

Nya utgåvor av gamla (och moderna) klassiker

Machado de Assis

Det är alltid intressant att se vad de mindre förlagen har planer på att ge ut. Modernista blir man sällan besviken på och fastän man får vänta ett tag så är jag säker på att det är värt tiden.

År 2017 kommer man att ge ut en ny utgåva av den brasilianske författaren Machado de Assis (1839-1908) "Dom Casmurro" som ska vara ett realistiskt mästerverk. Machado de Assis benämns för övrigt "den brasilianska litteraturens fader" och visst finns det redan ett par svenska översättningar av hans verk men just "Dom Casmurro" har många år på nacken. Jag har inte läst något alls av denne författare så nog ser jag fram emot utgivningen!

Äntligen, säger jag, kommer en ny översättning av en av Thomas Hardys romaner. Modernista ger ut och år 2016 kan man skaffa sig "Fjärran från vimlets yra". Thomas Hardy är en av mina favoritförfattare - han var i ropet senast på 1970-talet då flera av hans böcker blev till TV-serier. Jag minns speciellt "Jude the Obscure" som var mycket  sorglig och bitvis otäck.

Fler klassiker från Modernista är t ex Kvarnstenen av Margaret Drabble och Den manchuriska patiensen av Richard Condon (den senare kommer ut först år 2017).

Kanske kommer nya översättningar

Den nyligen bortgångne författaren Göran Hägg kom att avsluta sin långa skrivarbana med en bok om Gabriele d'Annunzio. Jag hoppas att den får många läsare och att man kan tänka sig att åtminstone översätta d'Annunzios roman Il piacere (Pleasure i engelsk version). Jag har skaffat "Pleasure" i "pingvinutgåva" och hoppas hinna läsa snart.

En annan och kanske ( åtminstone i mitt tycke) mera utförlig bok om d'Annunzio är
Lucy Hughes-Halletts "The Pike" (som fick mycket beröm och uppmärksamhet för ett tag sedan).

Mera fotokonst

Foto: Christian Nyholm-Olsen

Det finns en hel del skrivet om fotokonst.

Just nu är jag mest intresserad av att läsa John Bergers "Understanding a Photograph". En hel del av John Bergers böcker har blivit översatta till svenska. Mest känd är nog hans "Sätt att se på konst" som också var TV-serie (BBC).

Funna foton

Foto: Christian Nyholm-Olsen

Idag när så gott som alla går omkring med en kamera i fickan är det lätt att glömma bort den tid då fotograferingskonsten var något mycket unikt och förbehållet ett fåtal som oftast hade en lång lärotid i yrket. För ett yrke var det för många.

Fotot ovan är över hundra år gammalt. Interiören klassisk för den här epoken- kvinnan som sitter med sitt handarbete och med en vacker håruppsättning- krukväxten, en aspidistra, som fanns i så många hem under förra seklets början, spirar där i ljuset som silar in genom ett fönster med dis på utsidan.
Stolen ser ganska obekväm ut men lämpar sig väl för arrangemanget. Ett lugn vilar över bilden och de svart-vit-gråa tonerna är så vackra. De talar sitt eget språk.

I min hand just nu har jag en bok med "funna foton" (Found Photography utgiven av Thames & Hudson (Photofile). Här blandas det bisarra med det fasansfulla, det humoristiska med det groteska och det blir en verkligt originell resa bakåt i tiden. Ibland tvingas jag bläddra förbi snabbt som när jag ser fotot på den sönderskjutne soldaten i en skyttegrav från första världskriget och vyn över en massa dödade råttor är inte heller så tilltalande (men så var det på den tiden- man fick betalt per råttsvans om man begav sig till (till exempel) stadens rådhus.)

Söta hundar och dito små barn, nakna damer och (påklädda) herrar i luftballong. En grafisk bild av en charkuteributik....

För den som älskar gammal fotokonst är den här lilla boken en guldgruva.

En vinterresa

Ian Bostridge är en engelsk tenor som gärna sjunger tyska lieder. Nu har han skrivit en bok om några av de mest kända av dem och varför han blivit så betagen- en kärlek som nästan gränsar till besatthet.

Wilhelm Müller (1794-1827) är mest känd för sina 24 dikter i "Winterreise" och det tragiska är att författaren aldrig fick höra dem framföras i musikalisk form. Han dog samma år som de publicerades. Det var Franz Schubert som tonsatte de här poemen, och det är något av det vackraste som musiken frambringat.

Att Ian Bostridge älskar de här sångerna är inte alls konstigt och boken han skrivit har fått mycket beröm och inte kommer jag att kunna leva utan att ha läst den- så känns det.

Vevlira eller som den heter på engelska "hurdy-gurdy" och på tyska "Drehleier"

Den sista dikten i Müllers "Winterreise" har titeln "Der Leiermann".

Drüben hinterm Dorfe steht ein Leiermann
Und mit starren Fingern dreht er, was er kann.
Barfuß auf dem Eise wankt er hin und her
Und sein kleiner Teller bleibt ihm immer leer.

Keiner mag ihn hören, keiner sieht ihn an,
Und die Hunde knurren um den alten Mann.
Und er läßt es gehen alles, wie es will,
Dreht und seine Leier steht ihm nimmer still.

Wunderlicher Alter, soll ich mit dir geh’n?
Willst zu meinen Liedern deine Leier dreh’n?

A stranger I came  a stranger I depart så börjar hela berättelsen om sångaren och hans vinterresa. Läs mera här.

Beställning

Månen och eldarna av Cesare Pavese. Jag borde kanske ha skaffat den svenska översättningen (eller fjärrlånat) men nu blev det i stället den engelska versionen som jag klickade hem. Jag läste den här boken för många år sedan men minnet är dåligt- däremot kan jag erinra mig att jag tyckte om Paveses sätt att skriva.

Italienska är ett av de vackraste språk jag vet (men jag behärskar det inte, tyvärr).

There's nothing that tastes of death more than the summer sun, the powerful light, exuberant nature. You sniff the air and listen to the woods and know that the plants and animals don't give a damn about you. Everything lives and consumes itself. Nature is death...

(Cesare Pavese, The Devil in the Hills, 1949).

Tezer Özlüs resa

Tezer Özlü (1942-1986) var en turkisk författarinna som oftast skrev på tyska. Tyvärr har det visat sig svårt att få tag på hennes böcker men tack vare ett franskt förlag (det är Diane Meur som har översatt till franska) kunde jag läsa " La vie hors du temps och Sur les traces d'un suicide" .

Tezer Özlü kände sig speciellt befryndad med den italienske författaren Cesare Pavese som tog sitt liv, bara lite över 40 år gammal i Turin (Torino). Även Franz Kafka och Italo Svevo var författare som Özlü drogs till.

I boken jag just har läst (en bok som jag för övrigt inte kunde släppa förrän den var helt konsumerad) berättar författarinnan om en resa hon gjorde år 1982 och som gick i Kafkas, Svevos och Paveses fotspår. Citat från Paveses böcker återfinns på många sidor- så här skrev han bara några veckor innan han dog:

All is the same,
Time has gone by,
Some day you came,
Some day you'll die

Some one has died
long time ago.              (från dikten "Last blues, to be read some day).


Så får läsaren följa Tezer på en vindlande och hetsig resa genom Europa. Rörelsen är konstant och de dagar hon inte är på resande fot byter hon hotell i de städer hon bor i. Hon sitter aldrig stilla och det är en stor rastlöshet över hennes tillvaro. Jag kan se ljuset som brinner i båda ändar och ändå känner jag att den här kvinnan lever sitt liv på det sätt hon kan och vill.  Samtidigt med författarporträtten hamnar de unga män som hon älskar med i hotellrum och i liggvagnar och hon beskriver sitt liv som en resa utan slut.

I Trieste träffar Tezer Italo Svevos dotter Letizia,  en kvinna på över 80 år som vänligt och gästfritt tar emot henne i sin stora lägenhet . Det blir ett långt och intressant möte och den gamla kvinnan har mycket att berätta.  Sina tre söner miste hon i kriget (andra världskriget) och nu bor hon tillsammans med en kvinnlig släkting. Som ung fick hon lektioner i engelska av James Joyce och familjen Svevo (Schmitz) fick också överta Joyce's hund när han lämnade Trieste. Hunden nedkom ganska snart med tre valpar vilket förvånade alla eftersom den enligt uppgift var av hankön. (Den hade visst mycket lång päls). Ålderdomen är svår, säger Letizia, man mister sina vänner och får leva med djupa hål i själen- man blir mer och mer ensam.

 Cesar Paveses studio i Santo Stefano Belbo  (fotot är lånat).

Den sista anhalten på resan (som i allt klaras av på under två veckor) blir Turin där Pavese dog och så hans hemort Santo Stefano Belbo i Piemonte.

Fotot är lånat.

"Did you ever see Piedmontese hills? They are brown, yellow and dusty, sometimes "green"... You'd like them.    Yours, C. P.   (utdrag ur ett brev från Cesare Pavese till Ernest Hemingway).

Tezer Özlüs bok är försedd med både för- och efterord (med många foton). Efterordet har rubriken "Tezer- glad och sorgsen- för evigt ung". Jag tycker att det är en mycket god sammanfattning av en ännu mycket levande och mycket speciell kvinna.

(Flera av Paveses böcker finns i svensk översättning.)

Danmarks glömda hörn

Rönne i maj 1945. Ryssarna har bombat staden och många kvarter ligger i spillror.

I väntan på att läsa något av Svetlana Aleksijevitj har jag försjunkit i Jesper Gaarskjaers krönika över en ond tid i Bornholms historia, nämligen besaettelsen.

Den lilla öns befolkning fick inte bara genomlida den tyska ockupationen under över fem år - när man firade segern i Köpenhamn och i många andra städer i Danmark regnade de ryska bomberna ner över Rönne och Nexö. Båda dessa städer blev mycket förstörda (Nexö nästan helt utraderat) och många fick sätta livet till. Efter bombardemanget kom de ryska trupperna- först de så kallade förtrupperna som bestod av gamla fängelsekunder och annat folk som man ansåg vara speciellt lämpliga som kanonföda. Den första vågen av dessa "besökare" blev en extra stor prövning för bornholmarna. (Stölder, våldtäkter, vandalisering, överfall- listan kan göras hur lång som helst). Kriget fortsatte här och i Köpenhamn tittade man åt ett annat håll. Bäst att inte stöta sig med Stalin, tyckte man.

I boken får man också bilder från den tyska ockupationen och speciellt nöje har jag av att läsa om hur bornholmarna lurade både tysk militär och Gestapo- båttrafiken gick tät mellan ön och Sverige och många motståndsmän och flyktingar kunde skeppas över till friheten på andra sidan Östersjön.

Skeppare Bendtsen från Nexö var en av flera modiga män. Med sin kutter "Villig" smugglade han över massor av människor. Han hade som vana att låtsas vara berusad inför tyskarna.
"Gå bare om bord, og undersög skuden. Der er en ström af flygtninge på vej derned", sa Bendtsen till tyskarna och tog sedan ett par snapsar tillsammans med dem. Tyskarna ansåg att Bendtsen var helt galen och dessutom försupen och de skakade bara på huvudet åt honom med kommentaren "besoffen"- och struntade givetvis i att undersöka hans båt (och just den gången hade han gömt en grupp holländare i den.). Bendtsen hade också ett viktigt dokument som han kunde sätta under näsan på tysken om det behövdes- ett tackbrev från Hermann Göring (Bendtsen hade räddat en tysk flygare med sin kutter år 1939) "Tak for din kaekke sömandsdåd", skrev Göring.

Den här boken gör historien mycket levande och även om jag är uppväxt med många berättelser från just Bornholm så är mötet med alla dessa personer som var del av denna tid (många verkliga hjältar) något som känns långt in i själen på mig.

Väl skildrat, säger jag .

Nobelpriset i litteratur

Jag är framför allt glad för att det är ett litet förlag (Ersatz) som får skörda frukterna av det här priset. Hoppas att det ska leda till ännu fler intressanta utgåvor.

Jag måste bekänna att jag inte har läst en enda bok av Svetlana Aleksijevitj. Det borde jag förmodligen göra. Bibliotekets exemplar lär bli utlånade för långeliga tider framöver men det finns ju pocketversioner att tillgå.

Jag har absolut inget att säga om valet av Nobelpristagare men jag är lite ledsen över att det numera så gott som alltid blir en på förhand tippad författare som tar hem spelet. Jag saknar överraskningsmomentet från forna dagar- när kommer priset att gå till en okänd poet från ett mycket litet land ? Jag får väl drömma vidare.

På andra sidan sundet

Henrik Pontoppidan. Nobelpristagare i litteratur år 1917.

Det blev en blåsig färd över bron igår och Hyllie station gör sannerligen resenären väl bekant med vädrets makter. Jag hade siktet ställt på Politikens boghall invid Rådhusplatsen. Bokhandelsdöden har gått hårt fram även i Köpenhamn och det finns inte många boklådor kvar att botanisera i. Man får vara tacksam så länge man kan gå in och leta bland de ännu ganska många hyllorna hos Politiken.

På borden trängdes både dansk litteratur och översättningsdito. (Elena Ferrantes Neapel-romaner låg prydligt uppradade). Tyvärr är böcker ganska dyra i Danmark och det gäller att välja noga- hem kom jag med en hett önskad klassiker nämligen Henrik Pontoppidans " De dödes rige" en av hans tre stora romansviter och den som har fattats mig i hyllan länge.

Jag har skrivit om Henrik Pontoppidan här tidigare och jag kan bara konstatera att det är illa ställt med nyare översättningar av hans verk här i Sverige. Tråkigt nog, vill jag tillägga.

Pontoppidans bøger egner sig til en efterårsweekend, hvor man kan putte sig i en stol og ellers bare læse. Især Pontoppidans tre store romaner egner sig til det lange stræk – man kan, med en kliché, ikke lægge bogen fra sig, før den sidste side er vendt.  Så skriver Sidsel Sander Mittet på Litteratursiden.dk - och det skriver jag under på.

En trappa ner i bokhandeln hittar man facklitteratur och jag drogs till hyllan märkt "dansk historia". Det har skrivits mycket om besættelsen under detta år , ett ämne som man nog inte kan tala tillräckligt om. Det svenska minnet är extra kort och vi har nog svårt att begripa vad som hände och skedde alldeles i vår närhet under så många år.

 Bornholm drabbades extra hårt av kriget eftersom de fick uppleva två olika ockupationer. Först kom tyskarna och sedan blev man "befriade" av ryssarna. För säkerhets skull bombarderades både Rönne och Nexö också (av ryssarna). Den tyske kommendanten vägrade att ge sig till de ryska trupperna och i det övriga Danmark hade man fullt upp med att fira segern. Den lilla ön där i Östersjön glömdes bort. "Mor har blivit evakuerad" skrev en kusin till min mamma. "Vad då evakuerad?", undrade mamma, men det fick hon snart reda på.  Jesper Gaarskjaer har skrivit en mardrömslik skildring av en mardrömslik tid.

Min dag i Köpenhamn avslutades i "Danmarks dejligste garnbutik" ,Sommerfuglen, som ligger invid Nationalmuseum och således mycket centralt. Där kan man njuta av mängder av vackra garner i alla regnbågens färger- och beundra skaparkraften hos de kvinnor som verkligen behärskar handarbetets konst. Annette Danielsens "Kunsten at strikke en ö" är en fröjd för ögat med nedslag på femton olika danska öar (var och en får sig tillägnat ett vackert plagg.)