Isblommor

Isblommor. Fotot är lånat.

Doch an den Fensterscheiben
Wer malte die Blätter da?
Ihr lacht wohl über der Träumer,
Der Blumen im Winter sah?

(från dikten "Frühlingstraum" ur Die Winterreise av Wilhelm Müller)

Isblommor. Sådana ser man kanske inte så ofta nuförtiden. Idag har vi så gott som alla centralt uppvärmda hus och tredubbla fönster. Annat var det förr. Då kunde man vakna (förmodligen huttrande) till de allra vackraste formationer på glasrutorna.

Jag fortsätter läsningen av Ian Bostridges bok om Schubert, Müller och kärleken till Lieder.

Jag har hamnat i vers nummer elva i "Vinterresan"- vandraren drömmer om våren men vaknar till blommor av is. Fruset vatten. Jag läser att astronomen Johannes Kepler trodde att det var vattnets själ som skapade de skira snökristallerna. Det är en mycket vacker tanke.

When a snowflake melted, that design was forever lost.
(Wilson Bentley).


Wilson Bentley (1865-1931) bodde i Vermont och han var den förste som lyckades att fånga snökristaller på fotografisk bild. Över fem tusen foton tog han på snö i olika former.

"Snowflakes are miracles of beauty ", skrev Bentley. Han dog symboliskt nog av lunginflammation efter att ha vandrat över en mil i  en svår snöstorm.

Framför allt den tyska litteraturen är fylld av referenser till isblommor- både i dikt och i prosa. Bostridge nämner till exempel Thomas Mann och hans "Doktor Faustus" där Adrian Leverkühn dras till dessa formationer. (Jag har ännu inte läst "Doktor Faustus" - den står i min hylla och väntar på att tas fram.)  Det är dags nu.

En vinterresa

Ian Bostridge är en engelsk tenor som gärna sjunger tyska lieder. Nu har han skrivit en bok om några av de mest kända av dem och varför han blivit så betagen- en kärlek som nästan gränsar till besatthet.

Wilhelm Müller (1794-1827) är mest känd för sina 24 dikter i "Winterreise" och det tragiska är att författaren aldrig fick höra dem framföras i musikalisk form. Han dog samma år som de publicerades. Det var Franz Schubert som tonsatte de här poemen, och det är något av det vackraste som musiken frambringat.

Att Ian Bostridge älskar de här sångerna är inte alls konstigt och boken han skrivit har fått mycket beröm och inte kommer jag att kunna leva utan att ha läst den- så känns det.

Vevlira eller som den heter på engelska "hurdy-gurdy" och på tyska "Drehleier"

Den sista dikten i Müllers "Winterreise" har titeln "Der Leiermann".

Drüben hinterm Dorfe steht ein Leiermann
Und mit starren Fingern dreht er, was er kann.
Barfuß auf dem Eise wankt er hin und her
Und sein kleiner Teller bleibt ihm immer leer.

Keiner mag ihn hören, keiner sieht ihn an,
Und die Hunde knurren um den alten Mann.
Und er läßt es gehen alles, wie es will,
Dreht und seine Leier steht ihm nimmer still.

Wunderlicher Alter, soll ich mit dir geh’n?
Willst zu meinen Liedern deine Leier dreh’n?

A stranger I came  a stranger I depart så börjar hela berättelsen om sångaren och hans vinterresa. Läs mera här.